I våras kablade Dagens Nyheters kultursida ut en artikel på temat ”ljudbokens snabba frammarsch”. Fyra framstående författare skulle tycka lite om fenomenet ljudbok. Eller som DN uttryckte det: “vilka konsekvenser de ser av utvecklingen” (vinkeln var inte otydlig). Samtliga fyra tyckte – sammanfattningsvis – att ljudboken är usel. Helt enkelt dålig för litteraturen, som ska vara tryckt (tydligen). En av de tillfrågade författarna, Aase Berg, tog i så att det knakade i de finkulturella fogarna. På tre meningar lyckades hon häva ur sig något av det mest elitistiska som överhuvudtaget har sagts i en svensk tidning. Någonsin. Citatet passerade obegripligt nog relativt obemärkt. Det borde det inte ha gjort. Ljudbokspöbeln borde ha vrålat rakt ut, unisont, såsom Jussi vrålar när han får Katlamärket inbränt på bröstet.
– Eftersom litteraturen styr mer och mer mot slapp konsumtion av barnlitteratur för vuxna, alltså deckare och romantik, så förvånar det mig inte att även själva formen infantiliseras. Det är vuxna som längtar tillbaka till de mysiga och harmlösa godnattsagorna. Men jag tror inte ett ögonblick att alla läsare vill bli idioter, så de förlag som ger ut intelligent litteratur kommer att vinna i längden.
Någon gång i den överskådliga framtiden hoppas jag att det här citatet ska bli lika ihågkommet som när musikkritikern Johnny Olsson recenserade Beatles i Nya Wermlands-Tidningen efter en spelning på Sundstagymnasiet i Karlstad 1963, och kallade musiken för ”amatörmässig hambo”. Eller, vilket kanske är en mer relevant liknelse, när ett gäng ingenjörer på Ericsson fick provcykla en iPhone-prototyp runt 2007 och avfärdade den som en ”skittelefon”.
Aase Berg har alltså fel. Rent objektivt alltså. Bokläsarna verkar nämligen vilja bli idioter. De verkar rent ut sagt brinna för att bli idioter.
Digitala abonnemangstjänster som BookBeat och Nextory ökade intäkterna med 50 procent i fjol. Marknadsledande Storytel beräknas omsätta 2 miljarder spänn 2019. Utvecklingen pekar (med hela handen) på att ljudbokskonsumtionen snart är hälften så stor som den fysiska bokhandeln. Till och med på ärevördiga Albert Bonniers förlag pågår det något som kan beskrivas som ett paradigmskifte. En övergång från pappersböcker till den nya ”infantila formen”: digitalt strömmade ljudböcker.
Bakgrunden är naturligtvis att ljudboken – hör och häpna (förlåt) – är så oerhört praktisk i så väldigt många avseenden. Om det nu ska behöva sägas (och det ska det tydligen).
Ett exempel.
När man har en sambo som reagerar på ljuset från en ensam liten läslampa som Stålmannen reagerar på Kryptonit. Själva signalen är när ett molande mummel sväller som en surdeg från andra sidan sängen – då vet man att kvällsläsningsloppet är kört.
Men det är då det händer.
Lösningen.
Skittelefonenen åker fram, hörlurar in, och vips så är man återigen förlorad i nåt Per Hagman-epos. Nu i ett kompakt, mordorskt nattmörker.
Ljudboken kvalificerar sig kort sagt både som narkoleptiskt avslappnande vuxengodnattsaga OCH ”intelligent” verksamhet. Samtidigt.
Glasklart va – eller ska man behöva kalla det för litteraturens Spotify för att folk ska förstå?
Nybörjare i ljudboksdjungeln? Här är tio femplusromaner att sträcklyssna på i sommar
Ett annat liv – Per Olov Enquist (2008)
Uppläst av: PO Enquist
Eventuellt den bästa svenska boken genom alla tider. Uppläst av den eventuellt bästa svenska författaren genom alla tider. Som dessutom råkar ha den eventuellt bästa svenska ljudboksrösten (genom alla tider).
Allas älskare ingens älskling – Per Hagman (2017)
Uppläst av: Magnus Roosmann.
Roman som får dig att avsluta allt, flytta till Nice, slå dig ner på en inrökt kvarterssylta och bara stirra rakt ut i fjärran i ett par månader.
Den underjordiska järnvägen – Colson Whitehead (2017)
Uppläst av: Hannah Schmitz
Den prisade amerikanska författaren Colson Whitehead skrev höstens mest omtalade bok. Lika osannolikt obehaglig som relevant. Hannah Schmitzs liksom kallhamrade röst ramar in praktverket perfekt.
Bildhuggarens dotter – Tove Jansson (1968)
Uppläst av: Stina Rautelin
Finlandssvenska kan vara… liksom vadderande i sig självt. Skadar heller inte om innehållet är så här briljant. Alex och Sigge har ingenting på Tove Janssons barndomsskildringar.
82 dikter ur 10 böcker 1954-1996 – Tomas Tranströmer
Uppläst av: Tomas Tranströmer
Tycker Aase Berg att ljudboken är ointelligent och infantil även när Nobelpristagare själva reciterar dikt?
Ditt lilla mörker i ljuset – Andrev Walden (2018)
Uppläst av: Andrev Walden
Allt du inte visste att du behövde veta om småbarnsliv. Och rymden. Och samtidsfenomenet lättkränkthet. Sinnesvidgande, bitvis.
Ett år av magiskt tänkande – Joan Didion (2006)
Uppläst av: Agneta Ekmanner
Joan Didions sorgligaste roman. Och Agneta Ekmanner är ljudboksuppläsarnas svar på Rolling Stones.
Min Kamp 1 – Karl Ove Knausgård (2010)
Uppläst av: Mats Eklund
Starten på samtidens mäktigaste självbiografiska svit. Men varför finns inte de fem andra delarna i ljudform, hur är det överhuvudtaget möjligt? Och varför finns heller inte Knausgårds andra böcker tillgängliga? Hatar ljudbokstjänsterna Karl Ove? Eller är han för långrandig för att uppläsarna ska orka? Det där sista var ett skämt.
Expeditionen: Min Kärlekshistoria – Bea Uusma (2013)
Uppläst av: Bea Uusma
Topp fem svenska fackböcker. Bea Uusma själv läser med alpacinosk inlevelse.
De oroliga – Linn Ullman (2016)
Uppläst av: Julia Dufvenuis.
Ingmar Bergman har aldrig varit så naken.
Fotnot: Samtliga böcker på listan (förutom Tomas Tranströmer som bara finns på Storytel) finns tillgängliga via de tre största ljudbokstjänsterna Storytel, BookBeat och Nextory.