Annons
Annons

Telefonköer är en mardröm som borde ha avskaffats för länge sen – ändå måste vi gång på gång genomlida dem. Cafés reporter Jonatan Loxdal förklarar vilka stadier han tvingas gå igenom varje gång han står i en telefonkö.

* * *

Annons

Ångesten

killemobil

Jag har inte bett om det här. Jag vill bara avsluta ett idiotiskt tidningsabonnemang jag har glömt att jag ens tackade ja till. Men nu är det dags att sätta sig i skiten. Jag lyfter på luren och hoppas att jag kommer ta mig levande igenom spektaklet. Jag fattar att det kanske inte är sant.

Gilla Cafe.se på Facebook

 

Det idiotiska knappvalet

tangentbord

Efter tre långa toner möts jag av en provocerande lugn kvinnoröst med inslag av en oidentifierbar dialekt. ”Du får nu tre val” säger hon och rabblar upp dem. Inget av dem är rätt, så jag väljer det som är minst fel. Tyvärr fumlar jag med fingret på knappsatsen och är tvungen att ringa upp tre gånger igen innan jag lyckas. Jag sneglar på klockan för första gången. Förhoppningsvis är det här avklarat på en halvtimme.

 

Ursäkten

”Det är många som ringer oss just nu, men vi gör allt vi kan för att ta emot ditt samtal”, säger robotkvinnan. Hon ljuger. Hur kan en förinspelad röst ens veta hur hög arbetsmoralen är just idag? Va?!

 

Soundtracket från helvetet

piano-ikon

Den som utformade den här telefonkötjänsten tyckte om jazz, men bara väldigt käck MIDI-jazz, och bara i 30-sekundersintervaller. Den får mig att vilja kräkas.

 

Frustrationen

Droppe

Lidandet jag genomgår just nu är onödigt, lika onödigt som krig. Andra företag har kundchattar eller tjänster där de ringer upp en, men de här tycker det är supersmidigt att ansvaret faller på just mig. Jag inser hur blåst jag har blivit och börjar vifta med ena armen. En blomkruka faller till marken.

 

Stressen

klocka

Jag kollar frenetiskt på klockan. Ett möte jag har inbokat börjar göra sig påmint. Det är 39 personer före mig i kön. Jag tänker på en sommarstuga och en kall öl någonstans väldigt långt bort. Kanske i skärgården.

 

Vreden

”Det är många samtal före dig just nu, men tack för att du väntar…”, säger rösten i andra änden.

Har jag något val?

”… men du behållar givetvis din plats i kön”, fortsätter hon.

Ska jag känna mig tacksam? 52 minuter har nu passerat sen jag lyfte på luren första gången. Det där mötet kan jag glömma att hinna till, och jag kan inte ringa och berätta det.

 

Springet i benen

vandra-ikon

Efter att ha hållit luren mot örat i olika sitt och – liggställningar, och promenerat runt i köket tre olika varv, skriker hela min kropp efter att röra på sig. Jag trär på mig ytterkläderna, samtidigt som jag krampaktigt håller telefonen mot örat med ena handen. Ute på gatan känner jag en viss tillfredsställelse över den friska luften.

 

Det bittra slutet

antenn-ikon

Under min promenad, som blir betydligt längre än jag har tänkt mig, passerar jag igenom en gångtunnel. Signalen blir omedelbart svagare och jazzen får sämre ljudkvalitet än en burktelefon. Jag pressar luren mot örat. Samtalet bryts. Jag slänger luren i marken. Då kommer tårarna.

 

Vändpunkten

Jag går in på företagets hemsida för att skicka ett mycket argt mejl. Under telefonnumret läser jag: ”kundtjänstärenden går även bra att ta på vår chatt”.

Inombords dör jag lite.

 

Jonatan Loxdal

Illustrationer: Jonatan Loxdal

* * *

Läs mer!

Andrev Walden: Det här är det jobbigaste med småbarnsåren

17 köksvaror som bevisar att du är en riktig hipster

Minns du de fräcka sakerna du lovade att köpa när du blev äldre?

 

Annons

Dela (51)
Tweeta

Annons


Laddar