10. Idles – Reptilia
Benhårda postpunkarna i Idles är oftast briljanta. I alla fall när de ägnar sig åt att skriva egna låtar som Never Fight a Man With a Perm och Danny Nedelko. Visst bör man premiera när artister gör sin egen tolkning av en coverlåt, men i det här fallet gör Idles The Strokes klassiker olyssningsbar. Hua.
9. Metallica – I Wanna Be Adored
Visst, Metallicas coverplatta från 1998 – Garage Inc. – är kanon. Och jodå, Ebba Grön-covern på Staten och kapitalet från Ullevispelningen förra året är en helt okej leverans för att vara firma Trujillo/Hammet. Men det är inte alltid Metallicas bas- och gitarrcoverfirma levererar anständiga covers. Duvor och musikälskare grät när When Doves Cry slaktades i Prince hemstad Minneapolis 2018. Nåt år senare var det dags att åka till Manchester och riva av Stone Roses I Wanna Be Adored utan att ha repat innan. Hammets överdrivet distade gitarrljud och slappa hantering av John Squires mästerliga gitarrslinga är bedrövlig.
8. The Script – Lose Yourself
Skojig replokalsidé av irländska The Script som definitivt borde stannat vid ett fem-öl-in-i-replokalen-jam.
7. Yoko Ono – Fireworks
Yoko Onos ”woaaaaaahahahahwoaaahahahhahahhuhhuhhuhu”-tolkning av Katy Perrys superhit ser ut, och låter, som att det skulle kunna vara en scen hämtad inifrån Bhagwan-rörelsen (du vet, sekten Ted Gärdestad släppte allt och åkte till Oregon för) mest potenta väckelsemöte på 80-talet.
6. Eric Clapton – Layla
Ett otyg som aldrig tycks bli så föraktat som det bör är att göra en akustisk tolkning av en låt för att visa hur bra den egentligen är. Det värsta exemplet är rockband som gör en akustisk cover på en jättekänd poplåt, något som inleddes kring millenieskiftet med Travis hemska cover på den utmärkta Baby One More Time.
En extremt populär cover verkar inom samma genre. När Eric Clapton 1992 arbetade om sin egen Layla för en MTV Unplugged-spelning blev det en enorm hit, större än vad det himlastormande originalet någonsin var. Den vann till och med en Grammy året därpå för årets bästa rocklåt. Det var det inte.
Det är i själva verket en av jordklotets tråkigaste låtar någonsin. Där originalet rusar fram med blommor i bakfickan och med hjärtat bankande utanpå bröstet är den akustiska versionen det bluesrockiga gift som, tror jag, i förlängningen ledde till att Tomas Ledin sjutton år senare stämde om sin gitarr för att spela en mycket, mycket märklig version av sin I natt är jag din. (Tom Cehlin Magnusson)
5. t.A.T.u – How Soon is Now?
Minns du ryska duon t.A.T.u? Klart du gör. Kanonlåten All The Things She Said från debutalbumet 200 km/h in the Wrong Lane dominerade Voxpop 2002. På samma album återfinns också The Smiths-covern How Soon is Now, en låt som t.A.T.u lyckas med konststycket att exorcismdriva ur all svärta och ångest som gjorde Morrisseys original så bra.
4. Puddle of Mudd – About a Girl
Istället för att försöka göra en egen sångtolkning av Nirvanas MTV Unplugged-klassiker vill Puddle of Mudds sångare Wes Scantlin inget hellre än att sätta en perfekt rispig Cobain-replika. Resultatet? En väldigt ansträngd röst som ofta härjar i fel tonart. 2020 års sämsta cover.
3. Hilary Duff – My Generation
Det var trendigt att göra covers på The Who i början av 2000-talet. 2003 släppte Fred Dursts kepsen bak och fram-kollektiv Limp Bizikit en överraskade habil cover på Behind Blue Eyes. Året senare släppte skådespelaren och den nyblivna artisten Hillary Duff My Generation i en nu-metal(!)-skuren låtkostym. Bort med John Entwistles superklassiska bassolo, in med en tonartshöjning och du får en hundra procent onödigt dåligt slutresultat.
2. Fall Out Boy – Love Will Tear Us Apart
Amerikanska alternativ pop-/rockbandet, eller vad de nu var, Fall Out Boy har ett gäng risiga covers på sitt samvete. Beat it med John Mayer som gästande gitarrist och Ghostbusters-covern med Missy Elliot är hemska. Men värst är det brutala mordet på en av världens bästa låtar, Joy Divisions Love Will Tear Us Apart.
1. Take That – Smells Like Teen Spirit
Varsågod, fyra minuter och elva sekunder högoktanigt innehåll till ditt liv.