”Eat at a local restaurant tonight. Get the cream sauce. Have a cold pint at 4 o’clock in a mostly empty bar. Go somewhere you’ve never been. Listen to someone you think may have nothing in common with you. Order the steak rare. Eat an oyster. Have a Negroni. Have two. Be open to a world where you may not understand or agree with the person next to you, but have a drink with them anyways. Eat slowly. Tip your server. Check in on your friends. Check in on yourself. Enjoy the ride.”
För de flesta män som någon gång har öppnat Instagram-appen är citatet ovan -sannolikt välbekant. En sorts sammanfattning av Anthony Bourdain och hans livsåskådning, nedkokat till några enkla råd.
De åtta år som har passerat sedan den amerikanske tv-profilens död har förvandlat honom till en närmast schamansk gestalt för flera generationer män. När den efterlängtade Tony går upp på biografer världen över är det slutpunkten för mytologiseringen av den före detta kocken, tv-programledaren och, numera, andlige ledaren Anthony Bourdain.
Problemet: Citatet är påhittat, troligtvis av en kalifornisk man vid namn Joe som delade med sig av de bevingade orden på ett internet-forum för träbåtsentusiaster 2021.
Mat har blivit 2020-talets stora kulturella rörelse. Samtidigt som konsertlokaler blir färre, nattklubbar stänger och biografer ekar tomma öppnar restaurang efter restaurang. Restaurangindustrin väntas nå rekordsiffran 1,55 biljoner dollar i USA 2026, Michelin–guiden utökar ständigt sitt bevakningsområde och i populärkulturen har exempelvis tv–serien The Bear flera gånger slagit rekord för antalet vunna Emmy-statyetter.
En del av detta kan troligen tillskrivas An-thony Bourdain och hans ”Kitchen Confidential”, som gavs ut år 2000. Boken, en sorts memoar, byggde på den då 44-årige amerikanske kockens skildring av livet inuti köket på ett klassiskt franskt brasserie på Manhattan. Han öppnade dörren till köket och skildrade kockar, diskare och servitörer som rebeller, pirater och rockstjärnor som skrek, rökte, söp och knarkade, och lagade mat med glödande passion.
Om krögaren tidigare hade uppfattats som en bullrig fransos med röda kinder, tvinnade mustascher och svårbehandlad gikt var Anthony Bourdains skildring av kocken en rockstjärna, oavsett hur stor dennes scen var.
Bourdain själv kom från en välmående New York-familj (hans författarkarriär inleddes delvis tack vare hans mammas kontakter som redaktör på New York Times) och fick smak för det goda livet under en sommar då han jobbade i köket på en skaldjursrestaurang i Provincetown, Massachusetts. Sommaren skildras i långfilmen Tony som går upp på biografer världen över i höst, producerad av heta filmbolaget A24.
New York Times skrev nyligen en artikel om kulten kring Anthony Bourdain – den 25 juni firas nuförtiden ”Bourdain Day” då hans fans äter hans favoritsmörgås och skålar i Negroni. Dagen har fått så pass mycket tyngd som helgdag att när den amerikanska tv–serien The Bear förlade premiären av sin sista säsong så var det just på ”Bourdain Day”.
Därtill har Anthony Bourdain kommit att bli en stilikon. På Instagram florerar mängder av svartvita bilder av Bourdain där plaggen är ungefär de du förväntar dig av en rockintresserad man från sin generation – läderkavaj, jeansskjorta, ökenkängor, arméjacka – men det är något annat som gör honom till en stilförebild.
Han har det som vissa amerikaner gärna kallar sauce: en odefinierbar känsla av stil och karisma. Tidigare i höstas skrev GQ flera artiklar om hans skinnjacka från tidigt 2000-tal, en fabrikssliten skinnkavaj från Kenneth Cole, som nog inte skulle ha fått mycket uppmärksamhet om det inte vore för detaljerna runt omkring: örhängen, runda solglasögon, en kopp kaffe, cigaretter och en hel baguette vilande på bordet.
Det intressanta med mytbildningen kring Anthony Bourdain är att han inte i första hand är känd som en framgångsrik kock eller krögare, utan som kroggäst. De flesta känner troligtvis till honom i dag för reseprogram i tv som No Reservations där han besöker finkrogar, barer och gatumatsstånd världen över.
En upplyst, karismatisk och världsvan konsument som känner till kockarnas knep, lokala sedvänjor och har en avslappnad inställning inför risken att bli matförgiftad.
– Varje gång jag ser en 20-årig influerare stå på en bakgata i Hanoi och berätta att ”det här minsann var Anthony Bourdains favorit-phoställe” så tycker jag att det är lite underligt. Dels för att de inte riktigt verkar veta vem han var, dels att hans 15 år gamla krogtips från ett oerhört populärt tv-program fortfarande används som kvalitetsstämpel. På den tiden kanske det där phostället var bra, men i dag är det med största sannolikhet en riktig turistfälla, säger Jonas Cramby, matskribent i Café och inflytelserik kokboksförfattare.
– Däremot tycker jag inte att man ska undervärdera hans påverkan på vår samtid. Med sina böcker och tv-program visade han att mat aldrig bara är något man stoppar i munnen. Det är även kultur, historia, politik och kanske till och med något större än så: vad det innebär att vara människa.
Även om Anthony Bourdain i allra högsta grad har varit delaktig i att etablera klichén om kocken som den nya rockstjärnan så har hans egen stjärnkult handlat om något annat.
Ursprunget till den nutida mytologiseringen av kockyrket kan härledas till London. Den långhårige, kedjerökande Marco Pierre White blev under 90-talet den förste brittiske kocken (och yngst någonsin) att belönas med tre Michelin-stjärnor. Han lyckades också bli ökänd för våldsamma raseriutbrott: han attackerade kockarna, kastade ut gäster i drivor och fick en ung Gordon Ramsay att börja gråta av skräck. Innan 90-talet var över hade han pensionerat sig som krögare och lämnat tillbaka sina Michelin-stjärnor eftersom han menade att guidens recensenter visste mindre om mat än han själv.
– Förr var kockyrket typ ett steg upp från att vara luffare. I dag är det inte bara ett respekterat yrke, utan till och med ganska coolt. Även om det är oerhört många kockar, matlagare och journalister som bidragit till denna statushöjning så har såklart 90-talets coola rockstjärnekockar också varit oerhört viktiga, även om det också fick en del tröttsamma bieffekter, säger Jonas Cramby.
Även om Anthony Bourdains bok bidrog till romantiseringen kring den våldsamma, toxiska restaurangkulturen så är det troligtvis snarare de långsamma, vindlande haiku–liknande visdomsorden om Negroni som är hans sanna eftermäle. Under åren som gick blev han något annat än en senig, depraverad exkock: under metoo-rörelsen gjorde han upp med restaurangbranschens våldsamma miljö, han använde sitt tv-program för att belysa politiska konflikter och blev efter att ha begått självmord 2018 en symbol för diskussionen om manlig psykisk ohälsa.
Kanske säger det också något att den moderna matrörelsens ansikte utåt är konsument, snarare än kock. På sätt och vis lade Anthony Bourdain kanske också grunden till att mat- och restaurangkultur på vissa sätt har ersatt musik, film och annan populärkultur som identitetsmarkör. Under 60- och 70-talet var synen på mat en annan. Framtidsdrömmen var att kunna äta genom att bara svälja ett piller, man uppfann pulversoppor, frystorkat kaffe och pulvermos för att minimera tiden i köket.
Men om man tidigare såg på mat som foder så är det i dag något som man lägger tid, pengar och tankemöda på. I stället är det musik, film och tv-serier som injiceras intravenöst genom abonnemang och prenumerationer. Om en skivsamling tidigare var en statusmarkör så har den i dag ersatts av restaurangnotor.
– Jag tror egentligen inte att maten ersatt skivsamlingen, utan snarare kompletterat den. Förut var matkultur sorgligt underskattat. I dag har den, mycket tack vare Anthony Bourdain, äntligen börjat ses som ännu en kulturyttring jämte musik, litteratur och mode. Att allt ju handlar om stil. Det kvittar vad du gör, gör du det med stil kommer du bli intressant. Och Bourdain hade mer stil än de flesta.
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.
