Brännboll
Emil: Sex miljoner år av manlig evolution nerkokad till ett enda beslut: det runda eller det platta slagträet. Ack, flockandet av lyrlystna ”kompisar”, som gamar runt ett sårat djur, när man ens började fingra på det flata träet. Direkt könsstympande.
Kalle: Det är krångligt med brännboll. Det blir så stå-på-scenigt. Och det finns verkligen inget självändamål i att lära barn att slå på bollar med pinnar. Om det finns elever som tycker brännboll är fantastiskt, låt dem göra det ibland. Men tvinga inte hela klassen.
Orientering
Emil: Bortsett från hur lätt det var att fuskperforera alla kontrollstämplar: det är sällan en bra idé att skicka ut glin som över huvud taget inte kan hitta till sin identitet i en frodig skog med bara karta och outgrundlig kompass. Ingen kom i tid till lektionen efter. Vissa dök inte upp på veckor.
Kalle: Orientering är svinkul och sjukt bra att kunna. Det gäller bara att få barnen att fatta det. Och det kanske en inte gör genom att tvinga dem att springa och leta orange-vita plastpåsar i skogen. Testa geocaching i stället! Eller göm Justin Biebers senaste singel i skogen.
Omklädningsrummet
Emil: Så många alfahannar på tillväxt: där hjärnan tar slut tar den flätade handduken vid. Och hur kunde 70 procent av duscharna i salen alltid bara spola kallvatten? Varför fanns det inte ens en ambition att korrigera varmvattentillförseln? Avgå någon, sannolikt vaktis.
Kalle: Vi vuxna måste ordna fint för barnen i omklädningsrummen. Vill vi att de ska röra på sig måste vi också se till att de kan byta om och duscha efteråt. Involvera eleverna i utformandet av omklädningsrummen. Det är tråkigare att sabba något man målat själv.
Redskap
Emil: Trapets. Plint. Bom. Tjockmatta. Bisarrt att så primitiva ord och tillhyggen fortfarande är en obligatorisk del av människors uppväxt; som om lobotomi fortfarande var del av läkekonsten. Ribbstolen måste digitaliseras.
Kalle: Det finns inga dåliga redskap, bara dåliga redskaps… ägare. En tjockmatta är ju bara en jättemadrass. En ribbstol är bara en bred stege? Att redskapen känns jobbiga för dig beror nog på situationen när du introducerades för dem. Här har gympaläraren ansvar för att det ska kännas kul och lätt och helt utan ångest för att göra bort sig.
Välja lag
Emil: Alla vuxna – bortsett från möjligen Jan Björklund – måste kunna enas om feltänket i att låta barn metodiskt välja lagkompisar utefter kvalitet. Självkänslesjälvmord i grupp. Jonestowngymnastik.
Kalle: Verkligen! Men så är välja-lag-situationer faux pas i alla gympasalar i hela Sverige också. Det är sjukt omodernt. Lite som rasism.
Beeptest
Emil: Kan fortfarande inte höra en färdig diskmaskin beepa utan att få blodsmak i munnen.
Kalle: Det finns ingen anledning att göra beeptest i skolan. Det kan man göra på fritiden om man tycker det är kul.
Avslappningsövningarna
Emil: Kallsvett, dimmad belysning, något slags ”sluta röka”-terapikassett i stereon. Good times.
Kalle: Det var aldrig några avslappningsövningar på Vansta medan jag var där. Men jag tror det skulle vara svinbra. Det är lite som med det mesta som rör gympan: det är ju bra och det finns av en anledning. Sedan är det upp till oss vuxna att ordna så eleverna blir peppade.
Simhallen
Emil: Jag vet: vi tar alla osäkra killar som hatar sina mjöliga kafeteriakroppar och ställer dem on display bredvid hockey-spelarnas äckligt platta torsos – det minskar nog komplexklyftorna!
Kalle: Jag vet: vi ser till att alla barn kan simma så de inte drunknar när de ramlar i vattnet på hamnfesten i Nynäshamn.
Dans
Emil: Bugg. Foxtrot. Vals. Lär oss fler saker vi inte ens ville lära oss från början och aldrig kommer att ha någon nytta av på 2000-talet.
Kalle: Nej, verkligen inte. Men att röra sig i takt till musik är av någon anledning betygsgrundande i ämnet idrott och hälsa. Men det kan man ju göra på tusen olika sätt. Typ alla tycker ju att det är kul att köra Gangnam style eller Watch me (whip/nae nae) ju!
Den elevledda lektionen
Emil: Den präktiga klasskompisen som hade gjort något jävla idrottstillval och till följd prackade på alla sitt eget orimliga särintresse i 55 minuter. Kort sagt: en traumatisk resa in i en elevrådsmedlems vansinniga aerobicspsyke. Och där kan ingen mening leva.
Kalle: Det är som att gympan har ett krav på sig att vara kul. Som att lektionerna är till för att underhålla dig. Det är naturligtvis bra om så är fallet, men ingen ifrågasätter ju matematikens vara eller inte vara på grunden att det inte är skôj.
Gympaläraren
Emil: Påstår inte att alla var usla men de hade inte sällan något sladdrigt över sig. Varför orkade de aldrig döma en frispark i fotbollen? Hur kunde de vara så lata att bara dela in lag efter tröjfärg? Och vi vet att du gillar de där blå peniskonturfrämjande Umbromjukisbyxorna – men efter sex läsår kanske det är dags för något nytt? Varför inte något mindre peniskonturfrämjande?
Kalle: Svenska barn rör sig så lite att det börjar bli farligt för dem. Pensionärssjukdomar som typ-2-diabetes och benskörhet kommer att drabba dem innan de fått sin första fasta anställning. Gympalärare har ett sjukt stort ansvar för att hjälpa elever att hitta något slags rörelseglädje. Ge dem något som gör att de börjar röra på sig och inte hasar runt med gamnackar och höft-böjare kortare än deras tålamod. Ställ krav på gympalärarna, absolut. Men sluta gnäll över deras klädval.