15 sportnamn du har glömt att du älskar

I helgen twittrade fotbollsmagasinet Offsides Johan Orrenius ut fem gamla idrottare han saknar från förr. Kul och mysigt – och där hade det verkligen kunnat stanna.

Men när Caféredaktionen spann igång på ett sällan inspirerat sätt stod det klart att en lista för nostalgiska Sportspegeln-älskare, likt oss själva, var på sin plats. Här är därför 15 potenta idrottsnamn från förr som du har glömt att du älskar.

Jan Ullrich (Cykling)

Den kraftfulle tysken i den eleganta rosamagenta Deutsche Telekom-/T-Mobile-tröjan var egentligen lite för tung för att utmana Lance Armstrong i bergen och var därför ständig tvåa i Tour de France. Till mitt stora förtret. Älskade Ullrich! Jag minns starkt min dåvarande låtsasfarsas sägning när Ullrich torskade för amfetamin i ett dopingtest i början av 2000-talet: ”Äh, Ullrich har bara haft kul och spetsat sitt festande.”. Sen visade ju det sig att 90 procent av topp 50-fältet i Tour de France under hela 90-talet var dopade med betydligt mer röda blodkroppsstimulerande substanser än tjack. (Joakim)

Uschi Disl (Skidskytte)

Det går att argumentera för att Liv Grete Skjelbreid Poirée eller Kati Wilhelm var Magdalena Forsbergs värsta konkurrenter när de tog skidvarv på skidvarv i Ruhpolding och Oberstdorf. Uschi Disl puttrade likt ett dieselfordon på med en elitkarriär i 19 år. Precis som ”Magda” tog hon aldrig ett individuellt OS-guld, men däremot en massa VM-guld. Har aldrig riktigt kommit över att Forsberg fick bendarr på distansen i Salt Lake City 2002 och sköt bort sig i sista stå. Däremot har jag kommit fram till att det är ganska sympatiskt att misslyckas på OS – och där gör Disl Forsberg gott sällskap. Behöver jag säga att Uschi Disl är tillsammans med en svensk och bor i Mora idag – där hon driver företaget Uschi Disl AB. Nä, tänkte väl det. (Joakim)

Aleksandr Popov (Simning)

I hård konkurrens med värsta 100 meter frisim-konkurrenten, holländaren Pieter van den Hoogenband, tar sig ryssen Aleksandr Popov förbi hedersomnämnandet och rakt in på topp 15-listan. Lars Frölanders och Stefan Nystrands (kommer ni förresten ihåg när Stefan Nystrand drack långburk på läktaren och hejade på Tomas Johansson och Simon Aspelin när paret gick till final i OS i Peking? Det var GAMLA idrottssverige det) värsta konkurrent var kaxig, sprintsnabb som djävulen, eventuellt dopad – och snygg. Minns starkt när dåvarande simförbundskaptenen, och sedermera Staffan Lindeborgs kommentatorsparhäst, Hans Chrunak dundrade över ett dubbeluppslag i Expressen: ”Popov är en jävla skitstövel!”. (Joakim)

Jari Isometsä (Längdskidor)

Hård konkurrens bland finländska vintersportsnamn som Harri Kirvesniemi (längdåkaren som höll på lite för länge och torskade för doping i Lahtis 2001), Janne Ahonen (backhopparen som alltid tävlade i gul hjälm) och Jari Kurri (Gretzkys parhäst i LA Kings på 90-talet). Lahtis-haveriet Isometsä tar sig in på listan på grund av ett kompetent namn – Jaaa-riii Iso-met-säää – och en riktigt strulig artistkarriär. Se videon nedan så ni förstår ni. (Joakim)

Jennifer Capriati (Tennis)

Lika känd för sina resultat som sitt struliga privatliv. Capriati slog igenom stort redan som 13-åring 1990. Två år senare vann hon OS-tennisen i Barcelona och fick ett tv-spel uppkallat efter sig till Sega Genesis. Kanske inte helt överraskande var Capriati pådriven av en smågalen tennisfarsa, Stefano Capriati, och efter hennes tidiga framgångar la hon av tvärt i mitten av 90-talet – och blev gripen för marijuanainnehav. Capriati knöt strulnäven i fickan, tog sig samman och vann i början av 2000-talet flera Grand Slam-titlar. Efter karriären har Capriati varit in och ut på rehab, varit med i en realityserie – och varit uppe i domstol för stalking. Jennifer Capriati är för alltid tennisens bad girl nummer ett. (Joakim)

Inge de Bruijn (Simning)

Therese Alshammars tårar i Sydney var holländskan med det UNDERBARA namnet Inge de Bruijn ensamt ansvarig för. De Bruijn hade samma potentkaxiga utstrålning som sin svenska nemesis. Simvärlden kommer – tyvärr – aldrig att få uppleva en tydligare rivalitet än den mellan Alshammar och de Bruijn. (Joakim)

Renate Götschl (Alpinskidåkning)

”Vi måste ha in nån av Anja Pärsson och Pernilla Wibergs värsta konkurrenter som INTE är Lindsey Vonn (före detta Kildow)”, skreks det på redaktionen. Okej då. Alpinskidåkningen har en tradition av starka namn, som kontemporära åkare som Lara Gut, Tina Maze och Mikaela Shiffrin. Ett gammalt Sportspegeln-namn som borde kvalificerat sig är givetvis Janica Kostelic. Men det känns lite för förväntat. Därför föll valet på fartspecialisten, österrikiskan Renate Götschl. I hård kamp med landsmaninnan Michaela Dorfmeister tar hon sig in på listan med ett bättre schwung i namnet. Tog dessutom 46 segrar i världscupen. (Joakim)

Hélio Castroneves (Indy Car)

Det är något med brasiliska racingnamn, så är det. Nostalgikern minns Ronnie Petersons hårda bataljer med Emerson Fittipaldi, och vem har glömt Michael Schumachers Ferrari-kollega Rubens Barrichello (med tanke på Schumachers tragiska tillstånd finns det ett elakt skämt att infoga här, men det får någon annan stå för). Frågan är dock om inte det mest minnesvärda namnet är Hélio Castroneves. Inte bäst, inte nödvändigtvis heller mest karismatisk men namnet, det har fastnat. När Kenny Bräck i sin värmländska solighet jagade segrar runt ovalerna fick han allt som oftast se sig besegrad på de slingrigare banorna av spindelmannen från Sáo Paulo. Snopet för Kenny, och hans Letterman-sponsrade Team Rahal. (Tom)

Espen Knutsen (Ishockey)

För en Djurgårdssupporter kommer alltid "schampo" vara lika synonymt med norska handleder som med rent hår. Espen "Schampo" Knutsen var tillsammans med Hardy Nilsson och Mats Waltins infernaliska "torpedhockey" en del av det Djurgårdslag som dominerade svensk hockey mot slutet av 90-talet. Knutsen hade en svajig karriär, men hans spelgeni gick inte att ta miste på: han är den ende norske hockeyspelaren som har deltagit i en All-Star Game i NHL, och har kallats för en av de bästa spelarna i DIF:s historia. Smeknamnet då? I en intervju fick Knutsen frågan, och svarade så här:
"Pappa kallades för tvålen eftersom han var frisör och genom det så fick jag smeknamnet Schampo helt enkelt". Helt enkelt. (Tom)

Staffan Strand (Höjdhopp)

Ena halvan av Sveriges kanske genom tiderna nördigaste idrottsrivalitet. Kalenderbitaren och statistikivraren Stefan Holm kontra lagringsnätverks-doktoranden med den frikyrkliga uppsynen Staffan Strand. Duon, som under lejonparten av det tidiga 2000-talet gick under epitetet ”Piff och Puff”, gjorde till sist revolt mot helylle-framtoningen och vägrade ställa upp på bild tillsammans. Och även om Staffan Strand, även i sådana här retrospektiva sammanhang, alltjämt klumpas samman med den sedermera betydligt mer framgångsrika Holm så kan ingen ta ifrån honom hans tre SM-guld och det utmärkta personbästat på 2,35 inomhus. (Markus)

Jevgenij Kafelnikov (Tennis)

Den forne världsettan med den föredömligt ryska pottfrillan omgärdades under hela sin karriär av ömsom dopnings- och läggmatchrykten. Detta då han uppvisade en snarast imponerande spännvidd vad gäller den i idrottssammanhang så klassiska högsta- och lägsta nivån. Jevgeniy Kafelnikov påstods också ha samröre med den ryska maffian. Vad den gode Kafelnikov har ägnat sig åt efter tenniskarriären? Professionell poker, givetvis. (Markus)

Colin Montgomerie (Golf)

Eleganten från Glasgow dominerade Europatouren under större delen av 90-talet men har till dags dato aldrig triumferat i en major. Och även om han fortfarande är aktiv så är vi många som hävdar att golfen inte riktigt är sig lik sedan ”Monty” trillade ut från topp-100 på världsrankingen. (Markus)

Gail Devers (100 meter och 100 meter häck)

Sprintfenomenet Gail Devers dubblerade två grenar och tog VM-guld i både 100 meter och 100 meter häck. Hon kan också stoltsera med två OS-guld, inklusive viktorian på hemmaplan i Atlanta 1996. Men trots de enorma framgångarna på löparbanan förknippas kanske Gail Devers främst med sitt visuella signum: de kolossalt långa naglarna som med sitt luftmotstånd måste ha adderat några hundradelar på sprintdistansen. (Markus)

Jay-Jay Okocha (Fotboll)

Den avige och irrationelle (två adjektiv förbehållna fotbollsspelare av den här typen) mittfältaren charmade världen med sina innovativa finter under VM i Frankrike 1998. Men även om Jay Jay Okocha kunde trolla brallorna av vilket försvar som helst när han hade sin dag blev aldrig klubblagskarriären fullt så framgångsrik som potentialen inbjöd till. Istället tillbringade hans sina bästa år i Paris Saint Germain (långt innan det ”projekt” som nu har tagit klubben till världstoppen) och Bolton Wanderers innan han 2008 avslutade karriären med en sejour i Hull City. (Markus)

Birgit Prinz (fotboll)

Den tidvis ostoppbara centertanken Birgit Prinz hade olyckligtvis sin storhetstid parallellt med att svensk damfotboll var inne i vad som kunde ha blivit en guldålder. Vid ett flertal tillfällen var Sverige snubblande nära den allra ädlaste medaljvalören men det tyska laget, anförda av Prinz, drog det längsta strået. (Minns den snöpliga övertidsförlusten i VM-finalen 2003). Den kliniska avslutaren Prinz arbetar idag som idrottspsykolog för Bundesliga-klubben Hoffenheim. Fint så. (Markus)

Bonus: hedersomnämnanden!

Vladimir Samsonov (Bordtennis)
Eddie Irvine (Formel 1)
Bojan Križaj (Alpinskidåkning)
Vitas Gerulaitis (Tennis)
Roger Ljung (Fotboll)
Carlos Moya (Tennis)
Rubens Barichello (Formel 1)
Goran Ivanisevic (Tennis)
Pat Rafter (Tennis)
Jacques Villeneuve (Formel 1)
Juha Kankkunen (Rally)
Colin McRae (Rally)
Stefania Belmondo (Längdskidåkning)
Jochen Bele (Längdskidåkning)
Alberto Tomba (Alpinskidåkning)
Pietro Piller-Cottrer (Längdskidåkning)
Mia Hamm (Fotboll)
Geoff Huegill (Simning)
Ian Thorpe (Simning)
Adam Foote (Ishockey)
Brendan Shanahan (Ishockey)
Pieter van den Hoogenband (Simning)
Aleksandr Tutjkin (Handboll)
Jackson Richardson (Handboll)
Rigobert Song (Fotboll)
Jason Crump (Speedway)
Kenneth Hansen (Rallycross)
Greg Hancock (Speedway)
George Cramne (fd.  Scott) (Boxning)
Picabo Street (Alpinskidåkning)
Florence Griffith Joyner (100 meter)
Marion Jones (100 meter)
Jackie Joyner-Kersee (Sjukamp)
Henrik Dagård (Tiokamp)
Olena Zubrylova (Skidskytte)
Ari Holopainen (Bandy)
Kirsten Belin (Stavhopp)
Anna Kournikova (Tennis)
Robert Kronberg (110 meter häck)
Annichen Kringstad (Orientering)
Steve Yzerman (Ishockey)
Nadia Comaneci (Gymnastik)
Maria Mutola (800 meter)
Ray Bourque (Ishockey)
Brett Hull (Ishockey)
Susanne Gunnarsson och Agneta Andersson (Kanot)
Todd Woodbridge (Tennis)
Vijay Singh (Golf)
Se-ri Pak (Golf)
Kleeber Saranpää (Fotboll)
Wilson Kipketer (800 meter)
Steffi Graf (Tennis)
Grete Waitz (Långdistanslöpning)
Pirmin Zurbriggen (Alpinskidåkning)
Emerson Fittipaldi (Formel 1)
Sven Hannawald (Backhoppning)
Janne Ahonen (Backhoppning)
Bödvar Bjerke (Alpinskidåkning)
Fredrik Lööf (Segling)
Magnus Pettersson (Bågskytte)
Pierre Thorsson (Handboll)
Per Svartvadet (Ishockey)
Magnus Wernbloom (Ishockey)
Kenneth Kennholt (Ishockey)
Dennis Taylor (Snooker)
Hilde Gerg (Alpinskidåkning)