Så skriver du en kioskvältare – Alex Schulman om nya boken ”Malma station”

Alex Schulman

Höstens stora romansläpp, monolog på Dramaten och storsatsning på vita duken. Café möter Alex Schulman för att ta reda på hur man skriver en kioskvältare.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Martin Cederblad  |  Publicerad 2022-08-22 12:25  |  Lästid: 6 minuter

Det plingar till i Ivar Arpis inkorg. Bland, får man anta, den vanliga strömmen av hejarop, mothugg och hotfullheter finner den omstridde debattören ett bekant namn. En av hans fiender, till och med: Alex Schulman. Han vill göra en intervju. Om hans bröstvårta. 

”Jag lyssnade på en intervju med Ivar Arpi där han berättade att han hade fått sin bröstvårta avbiten. Jag såg det framför mig när han berättade det. Och han sa att en bröstvårta inte växer tillbaka. Vilket jag nästan tyckte var existentiellt, på något sätt. Det ville jag använda.”

Schulman är en av Arpis återkommande motståndare på debattsidor och i poddprator. När Instagram och Facebook för något år sedan låg nere i flera timmar skrev Alex Schulman en krönika om hur skönt det var att få några timmars paus från Ivar Arpis vidrigheter. 

En nyckelscen i Alex Schulmans nya roman Malma station handlar just om en avbiten bröstvårta. 

”Jag skrev till honom och gjorde en liten mejlintervju. Det var han som återgav hur det låter när en bröstvårta bits av. Det är som en våt bit tyg som dras isär.”

Han gör en grimas när han åter­berättar ljudet. Hans nya roman utspelar sig till stor del på ett tåg som dundrar genom Sverige. 

”Jag läste Morgonstjärnan av Knausgård, och en bit in i boken åker en av karaktärerna tåg till en begravning, tror jag. Och det är så skickligt gjort. Jag älskar att vara ombord på tåg i fiktionen. Det är någon som har sagt, jag vet inte vem, att den aldrig har sett ett tåg passera utan att vilja vara på det tåget. Jag känner exakt samma sak. Det är så härligt med den där rörelsen.”

Det är sommarens första veckor och solen skiner över Gotland. 

”Du är den första jag pratar med utanför familjen på tio dagar”, säger han och rör på käken med handen som för att mekaniskt veva igång den. 

Alex Schulmans nya roman Malma station släpps 26 augusti. Foto: Pressbild

Boken följer fem personer som kliver ombord på ett tåg. Slutstationen är den bultande punkt där karaktärernas liv knyts samman.

”Det var väldigt kul att skriva en bok som var helt fiktiv. Jag är besatt av scener i böcker och filmer när någon åker på en highway och blir stannad av polis och polisen går med långsamma steg och ber om license and registration. Då kunde jag ju skapa en sådan scen. Jag kunde skapa scener som jag ville vara i själv.”

Detsamma tycks han nästan ha möjlighet att göra i livet också. När Malma station ges ut i september så är det fortsättningen på ett författarskap som har gett honom en ganska unik position i Sverige. Hans böcker säljer som heta kakor samtidigt som kultursidorna har tagit honom till sin famn. Hans förra roman, Över­levarna, översattes till 35 språk och gavs bland annat ut i USA, Japan och England. Förlaget i USA betalade ett sexsiffrigt dollar­belopp för rättig­heterna. Varje vecka skriver han poddsegment för 400 000 lyssnare och krönikor i Dagens Nyheter, hans roman Bränn alla mina brev går upp på bio i höst och monologen Tröstrapporter på Dramaten. Och så de bästsäljande romanerna, förstås. Det är svårt att argumentera emot att Alex Schulman är, vare sig du vill eller ej, hela Sveriges historieberättare. Hans texter når boklådor, airpods och biostolar över hela landet i höst. 

”Jag skriver om böckerna så mycket att jag knappt kan berätta det. Det är generande. Jag skriver om och skriver om och skriver om. Jag vill att läsaren ska känna att jag har skrivit det i en inandning. Det ska vara en kristallklar melodi som hörs. Bekymret är bara det att få till det tar enormt lång tid”, säger han. 

”Jag skriver om varje kapitel minst hundra gånger. Hundrafemtio kanske.”

Foto: Martin Cederblad

Karl Ove Knausgård berättade att han skriver snabbare ju fler barn han har fått, då får man ta vara på den lilla tid man får. 

”Jag skrev Skynda att älska på elva dagar. Jag minns att det var sjukt. Då skrev jag 30 000 tecken om dagen. Nu skriver jag 4 000 tecken om dagen. Jag blir bara långsammare och långsammare. Men du har rätt i att familjen gör att jag måste planera tiden mycket bättre. Jag kan bara skriva måndag, tisdag, onsdag. Torsdag är podd-dag. Då skriver jag manus från tidigt på morgonen. Fredagen är dagen då jag har möten. På lördagen är jag med familjen. På söndagen skriver jag krönikan i DN. Allt måste planeras, det går inte att satsa på att ha inspiration en dag. Det handlar om att skriva när chanserna ges.”

Är det svårt att ställa om mellan ett poddsegment och en roman? 

”Krönikan och podcasten gör ju att jag får arbeta med humor, vilket jag aldrig gör i böckerna. Av någon anledning håller jag inte på med det i böckerna, jag vet inte varför”, säger han.

”Samtidigt så är skrivandet så jävla ensamt. Jag har nästan gått under för att det har varit så ensamt de här två åren. Jag är så glad över Dramaten-pjäsen. Att få gå till en arbetsplats och träffa en skåde­spelare och en producent och ljus- och ljud-personer. Ett team som snackar och går och äter lunch. Vi skrattar, det är lattjo – det är så jävla annorlunda. Jag är så glad för det eftersom jag har varit instängd med den här boken i två år. Jag har känt en nästan hysterisk panik för att det är så ensamt.”

Bakom hans rygg åker hans svärfar Bengan förbi på vad som ser ut som ett slags ohelig hybrid mellan motorcykel och traktor. I bakgrunden hörs getingsurr och barnskratt.

Hur ser en arbetsdag ut när du skriver en bok? 

”Jag har hyrt in mig på ett kontor där jag inte känner någon. Jag går upp klockan sex på morgonen, skriver i en timme hemma. Sedan gör jag frukost till barnen. Skjutsar till skolan. Sedan går jag och tränar. Så vid tio kommer jag till kontoret. Då skriver jag där, ensam. Jag skriver fram till fyra, sedan hämtar jag barnen. Och därefter umgås jag med familjen, nattar barnen, ett efter ett, och så skriver jag på kvällen i en timme eller två”, säger han.

”När jag redigerar så vill jag vara ute bland folk. Då sitter jag nästan alltid på Brillo.”

Din förra bok såldes till 35 olika länder. Hur mycket vågar man hoppas på den här gången? 

”Jag vete fan. Det är nog tyvärr så att det inte finns någon som jag jobbar med, eller jag själv, som tror att den här kommer att kunna säljas till fler länder än den förra. Det enda det handlar om nu är att behålla länder. Det kommer nog att vara lite kämpigt, det där. Att bli mindre, på något sätt.”

Det måste vara svårt att inte fastna för mycket i tankar om försäljningssiffror? 

”I vintras köpte Tyskland Malma station utan att ha läst den. När jag skrev boken efteråt så började jag tänka på vad tyskar kommer tycka om det här. Och så där kan man ju inte hålla på. Man måste bli fri från allt sådant och bara skriva för sig själv. Ju större det blir, desto svårare blir det ju.”

Ruben Östlund berättade att han medvetet förlägger sina filmer till vissa miljöer för att kunna attrahera en större publik.

”Jag tror att det där är jättefarligt. Nu har ju Ruben lyckats ändå, men jag skulle inte säga att det är ett bra sätt att jobba. Att tänka på publiken på det sättet är nog det dummaste man kan göra. Och i grund och botten livsfarligt. Man tänker att det är en bok som kommer att sälja mycket i något land, det enda man vet då är det kommer gå åt helvete. För mig är det där det enda jag jobbar emot, impulsen att pleasa.”

Han blundar och masserar huden mellan ögonbrynen.

”Jag hade inte getts ut i något annat land, och så kom Överlevarna och det blev som en knäpp explosion. Som inte heller var normal. Jag skulle vilja ha normalitet. Jag skriver mina böcker, de kommer ut i vissa länder och jag åker runt i de länderna. Men det blir aldrig som man har tänkt sig”, säger Alex. 

”Boken gick bra i vissa länder. I andra länder har det varit ett enastående magplask. I USA, till exempel. De betalade enormt mycket i förskott för den där boken, för att det var så mycket dragkamp kring den. Sedan kom den ut och efteråt hörde de av sig och sa att den inte kommer att ges ut i pocket. Vilket ju är ett tecken på att det inte bara har gått dåligt, utan exceptionellt dåligt. Det är ju en sorg.”

När du sätter dig ner för att skriva första meningen på en ny roman, vad har du i huvudet då? 

”Jag tänker bara på antal tecken. Så fort jag har skrivit tre rader så går jag in och kollar antalet tecken. Jag kanske kollar antalet tecken 50 gånger om dagen. Det är enda tecknet på att det är någon rörelse framåt.”

Vet du hur många tecken Malma station är på?

”Ja, ja. Den är på 351 000, tror jag. 352 kanske.”

Han nyper tag i huden ovanför näsan. 

”Men den stora drömmen är att inte behöva skriva om allting 150 gånger.”

Alex Schulman rekommenderar

Magnolia, film av Paul Thomas Anderson.

Foto: Getty Images

”Den film jag sett flest gånger, jag får aldrig nog, ser alltid något nytt. Senast slogs jag av att den är så fast förankrad i ett tungt nu. Allt jag själv håller på med i mitt skrivande är så flyktigt, hoppande, undvikande. När man ser Magnolia vill man inte vara någon annanstans i berättandet än i nuet.”

Albert Speer och sanningen, bok av Gita Sereny.

”En av mina stora läsupplevelser, när Sereny närmar sig nazisternas arkitekt Speer med en enda fråga: Hur mycket visste du? Den boken fick mig att vilja bli journalist.”

Det är 1988 och har just börjat snöa, roman av Sigge Eklund.

”Autofiktion långt innan Knausgård. En av de böcker på 00-talet som inspirerade mig mest, och det var också tack vare den boken som jag sökte mig till honom, Eklund, det var genom den vi fick kontakt.”

Eufori, dikt av Gunnar Ekelöf.

”Den vackraste dikt som skrivits på svenska, men när man ändå håller på kan man läsa hela diktsamlingen Färjesång, i vilken denna ingår. För mig handlar denna dikt så mycket om drömmen om skrivande, alltså skrivande så som det aldrig är men som man drömmer om att det ska vara någon gång.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-08-23 16:08