Vad var din allra första känsla du när du fick rollen som Ravi?
”Jag satt på ett café och ville skrika rakt ut, men jag ringde istället min fru och hon skrek åt mig. Vi var helt uppspelta. På kvällen när jag låg i sängen tänkte jag ’det är säkert en liten roll som kommer klippas bort’. Jag ska inte bli för glad, bli inte för upphetsad än. Sen kom jag till inspelningen och tänkte att jag aldrig skulle få träffa Ridley Scott.”
Och hur blev det när du kom dit?
”Jag går in i sminket och så kommer någon och säger att Ridley vill träffa mig i sin trailer. Det är bara han och jag där. Vi har jättekul och pratar om allt möjligt en lång stund och sedan hinner jag inte komma tillbaka till min trailer innan jag får ett mail. ’Ridley undrar om du vill komma på middag ikväll?’.
Jag går dit och tänker att det kommer vara en stor uppstartsmiddag med hela crewet, hela casten. Nej, då är det jag, Pedro Pascal, Paul Mescal, Connie Nielsen, Ridley, hans fru och Paramounts chef med sin fru. Bara vi på den här enormt fina altanen på Malta. Vi äter fenomenal mat, dricker goda viner och får höra historier om gamla Hollywood långt in på natten. Man känner, ni vet att jag inte borde vara här med huvudrollsinnehavarna? Nyp mig.”
Vad betydde den första Gladiator för dig när den kom?
”Då var jag 24 och nyutexad från scenskolan i LA. Jag kom ut i en värld som var så stor och rollerna så omöjliga att få. Man kämpade för en liten roll i en reklamfilm och fick snart den här känslan av att vara en liten person mot en enorm värld som försökte besegra en. Då kom Gladiator mitt i allt det där. Och jag tror att oavsett vem man är, så känner man sig som Maximus när man är i den åldern. Man står inför en värld man inte var beredd skulle vara så stor. Jag såg den väldigt många gånger och blev verkligen tagen.”
Du spelar ju Ravi som är läkaren som plåstrar om de skadade gladiatorerna. Scenerna med honom är också några av de mest grundade, sansade i en väldigt intensiv film. Hur kändes det att jobba i den kontrasten?
”Ravi slogs en gång i arenan för att få behålla sin familj. Barnen och hans fru är hans allt. Han har det som Lucius (Paul Mescal) har mist, så han förstår honom. Tidigt sa Ridley att han ser Ravi som en Dickensfigur och det var det jag tyckte var så fantastiskt. Att få ha det lilla ögonblicket i något som är så stort. Otroligt kul att få vara en normaliserande faktor i all galenskap, en del i det som får folk att känna igen sig.”
Ridley Scott fyller snart 87, men gör fortfarande väldigt ösiga filmer. Märks hans ålder på något sätt i hans regi?
”Han är inne i varenda detalj och plockar, vet exakt vad han vill ha och har enormt mycket idéer. Han byggde Colosseum i skala 1:1, vilket var helt sjukt. En dag var jag ute och red min morgontur genom den romerska staden som byggts upp. Jag såg att de höll på med något borta vid Colosseum och red upp på ett berg för att se bättre. Då såg jag att Ridley hade fyllt arenan med vatten och tagit in stora båtar. Massor av människor i publiken som skriker.
Han är inte gammal och trött.”
Var det någon du kom lite extra nära under inspelningen?
”Paul tyckte jag var helt fantastisk. Han är supertrevlig, en snubbe man vill gå ut och ta en bärs med. Jag har nästan aldrig varit med om en person som är så omedveten om hur stort det han håller på med är. Helt avslappnad. Men den person jag pratade mest med var Connie Nielsen, trots att vi inte hade några scener ihop.”
Hur var det att vara i samma film som Denzel Washington?
”Jag har haft hans bild på väggen sedan jag var femton. När han då vandrade in i ett rum en gång under inspelningen blev jag så fascinerad. Man tittar på hans ansikte, ’det är Denzel’. Sen tittar man på hans sandaler och tänker ’du har en lilltå’. En nagel som är snedklippt, ’du kan också klippa snett’. Glömt att raka håret lite i nacken…”
”Du är en person.”
”Just när det är en sån person som varit en gud för mig i 35 är det så jäkla overkligt. Det är Malcolm X som står där.”
Med sin lilltå.
