Hoppa till innehåll

Alla 10 Spider-Man rankade från sämst till bäst

Spindelmannen är en av de flitigast tolkade superhjältarna vi har. Vi rankar hans insatser på vita duken, från svagast till starkast.

Denna lista inkluderar långfilmerna där Spider-Man har huvudrollen. Vi har valt att exkludera filmerna med Nicholas Hammond. Inte för att de saknar charm, utan för att de ursprungligen består av avsnitt av tv-serien från 70-talet. Vi har även valt att exkludera den japanska filmen från 1978 då den bara är 24 minuter lång.

Här är den otvetydiga rangordningen:

10. Spider-Man 3

Spider-Man

De allra flesta som minns den här tänker nog på den lite fåniga dansscenen där Peter Parker ska spela tuff. Det är den brist som är lättast att komma ihåg, men det största problemet är att det är en överlastad film. För många nya skurkar trängs om utrymmet så mycket att ingen får någon tid att utvecklas.

Det är svårt att förstå hur man så ofta gör den här missen med uppföljare till superhjältefilmer. Spider-Man 3 hade klarat sig bra med antingen Venom, Sandman eller New Goblin. Var och en av dem för sig är så tredimensionella att de hade kunnat bära filmen med Spider-Man. Istället forceras alla tre in och i detta kaos förpassas dessutom Peter Parker och Mary-Jane till sidlinjerna, vilket är förödande.

9. The Amazing Spider-Man 2

Spider-Man

Den här dräkten med de stora ögonen är en av seriens snyggaste. Dessvärre är filmen överlag riktigt töntig. Elektro får sina krafter efter att ha ramlat i en tank med elektriska ålar. Det är som en parodi på superhjältefilmer.

Det fungerar heller inte så bra att bygga Peter Parkers mytologi retroaktivt, att han skulle ha varit menad att bli Spindelmannen. Varför? För att Peter Parkers essens är att något råkar hända honom och han försöker göra det bästa av situationen. Att han skulle kunna ha varit vem som helst av oss. Med den här onödiga bakgrundsstoryn dödas det.

Det märks dessutom att man förberett en serie filmer med avstamp i The Amazing Spider-Man 2, men eftersom de aldrig blev av lämnas vi bara med en rad lösa trådar.

Filmen ska dock ha cred för den hjärtslitande scenen med Gwen Stacy.

8. Spider-Man: Far From Home

Spider-Man

En film som skyndades ut bara månader efter att vi tagit farväl till våra superhjältar i den mäktiga finalen Avengers Endgame. Som Spindelmannenfilm är den lite av en rolig bagatell, men där resan till Europa piggar upp, Mysterio är en spännande karaktär och finalen har stor betydelse för uppföljaren.

I serietidningarna har superhjältarnas hemliga identiteter länge varit väldigt viktiga för dem att bibehålla, men i filmversionerna är det nästan bara Spider-Man som har ett dolt alterego. Det ger även de lite svagare filmerna i serien en anspänning många superhjälterullar saknar.

7. The Amazing Spider-Man

Spider-Man

En lite underskattad version av vår älskade väggkrypare. Lizard är en creepy fiende, Emma Stone grym som Gwen Stacy och scenen där Spindelmannen skadad svingar sig mellan kranarna får det verkligen att suga till i magen.

6. Spider-Man: Across the Spider-Verse

Spider-Man

Den andra animerade långfilmen är ett imponerande hantverk och håller en grymt hög nivå, men den saknar lite av överraskningsmomentet den första filmen kunde leverera med sin unika stil. Dessutom är det en lite för lång film. Den är fortfarande fantastiskt häftig att titta på och ett riktigt välskrivet Spindelmannenäventyr. Och självklart, högklassig animation.

5. Spider-Man: Homecoming

Spider-Man

Spider-Man som en 80-talsinspirerad highschoolfilm! Riktigt charmigt kapitel som gynnas starkt av att karaktären redan introducerats i Captain America: Civil War och att vi inte behöver en ursprungshistoria för Spider-Man, då vi redan är mer än välbekanta med den. Michael Keaton i rollen som Vulture är toppen och en typ av nemesis vi inte sett tidigare.

4. Spider-Man: Into the Spider-Verse

Spider-Man

En otroligt kreativt animerad film som på alla sätt lyckades fånga lekfullheten i alla våra favoritversioner av Spindelmannen. Framförallt en riktigt stark skildring av Miles Morales. Det går nog inte att göra en animerad Spindelmannenfilm bättre än så här, vilket gör det begripligt om man provoceras över denna fjärdeplats. Det råkar dock vara så att de ovanför här är ännu bättre.

3. Spider-Man: No Way Home

Spider-Man

Spidde är så unik som superhjälte att i stort sett ingen kan förstå hans ganska unika situation. Därför blir det så himla fint när alla tre Peter Parker möts och han för en stund inte behöver känna sig så ensam. Dessutom har No Way Home en styrka i det att Parker (inledningsvis) inte försöker besegra sina fiender utan hjälpa dem. Det ger honom ett så starkt patos.

Anledningen till att den här placeras ovanför fjärdeplatsen som ju jobbade med multiverse-grejen ett par år tidigare, är ganska enkel. Det har mycket större tyngd när de här tre Spindelmännen som vi byggt en relation till över år möts och får sina värdiga avslut.

2. Spider-Man

Spider-Man

Tobey Maguires debut som Spider-Man 2002 var en braksuccé. Även om X-Men hade gått upp på biodukarna två år tidigare var det något befriande i hur Sam Raimi till skillnad från den filmen vågade låta huvudpersonen se ut som han gör i serierutorna. Dessutom tillför Evil Dead-regissören en riktigt udda, konstig ton som är svår att definiera. Det är något med filmens stämning som gör att den inte känns som en mainstreamrulle, även om den bevisligen är det. En riktigt unik blockbuster.

1. Spider-Man 2

Spider-Man

Spider-Man 2 är otrolig, även tjugo år efter sin premiär. Alfred Molina är en massiv uppgradering som antagonist med sin Doctor Octopus. Inte för att det var något fel på Willem Dafoe, men det är ett problem att han ofta bär en statisk mask som döljer hans uttrycksfulla gummiansikte. Sedan är förstås Molinas karaktär en mycket mer tragisk figur som man lättare kan känna empati med, jämfört med den maniskt skrattande Green Goblin.

Lekfullheten från föregångaren är kvar, men alla våra favoritkaraktärer har fått utrymme att utvecklas och bli riktigt varma i kläderna. Scenen där Spider-Man stoppar det skenande tåget och därefter skyddas av New York-borna är något av det bästa vi sett inom superhjältefilm. Doktorns nedgång i galenskapen är faktiskt drabbande och striderna på Manhattan är ännu mer svindlande än sist.

Så här gör man en uppföljare.

Hela filmen känns så väldigt genomarbetad och kärleksfullt berättad att man inte kan göra något annat än att utnämna detta till den bästa Spindelmannen någonsin. Och eventuellt även den bästa superhjältefilmen.

Se även: Alla 12 Batmanfilmer rankade från sämst till bäst

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.