Hoppa till innehåll

Är vi ensamma i universum? Café träffar rymdforskare och ufoutredare i jakten på svar

Rymden
Johan Kellman Larsson

Rekordmånga människor kittlas just nu av tanken på intelligent liv i rymden. Samtidigt går sökandet efter våra (eventuella) kosmiska grannar in i en ny fas. Café dammar av jordens mest uråldriga fråga – är vi ensamma i universum?

De amerikanska stridspiloterna är vilda av upphetsning. De låter som sockerhöga sexåringar på julafton, som just fått syn på tomten genom ett frostigt fönster. ”Åh herregud”, utbrister den ene. I det grusiga filmklippet syns ett föremål mot den sotsvarta himlen. ”Den flyger mot vinden” fortsätter han, uppenbart skakad: ”Kolla på den där, dude, den roterar!” Sedan kommenterar piloten – och det är nu det blir riktigt kusligt – något som sker utanför det vi ser: ”De är en hel flotta”. Två andra klipp följer därefter. Först ser vi en pilsnabb liten farkost, och sedan ett annat föremål som ser ut att ändra form.

Klippen publicerades i fjol av Pentagon och blev snabbt en världsnyhet. Den då sittande presidenten Donald Trump kommenterade filmerna i en intervju med Reuters, på sitt signifikanta Donald Trump-vis:

”Jag undrar om det är på riktigt. That’s a hell of a video.”

Ett av klippen togs utanför Kaliforniens kust 2004, och en annan utanför Florida 2015. Var den tredje togs är ännu okänt. Pentagon har hittills valt att inte kommentera de utredningar som gjorts, utan man konstaterade bara Tegnell-torrt att klippen släpptes i syfte att ”skingra alla tvivel om att filmerna är äkta”. Med andra ord: de amerikanska myndigheterna har sannolikt inte en susning om vad de infrarödkänsliga kamerorna på F/A 18 Super Hornet-­planen har fångat.

Redan för tre år sedan, när filmerna först läckte ut via en förstasidesartikel i New York Times, skickade de seismiska skalv genom min inre Arkiv X-geografi. Jag menar, det är ju ingen En ding ding värld-blaska som ligger bakom – utan det amerikanska försvarshögkvarteret. Så vad i hela fridens namn är det som pågår här?

Den amerikanska vetenskapsjournalisten Sarah Scoles, som också skakades också av klippen, började omedelbart att gräva i händelsen. När hon väl hade börjat fanns det inget stopp. Arbetet resulterade till slut i en bok: They Are Already Here: UFO Culture and Why We See Saucers, som kom ut i USA i våras. Boken tog avstamp i något konkret, Pentagon-­filmerna, men övergick i att handla om något mer komplext: Varför är det så oerhört många människor som tror på utomjordingar och flygande tefat? Jag ringer Sarah Scoles en sen kväll i Stockholm, som är en gråmulen förmiddag i hennes hemstad Denver, Colorado. 

Vad säger du till de som maggropsgarvar när de ser såna här ufofilmer, och avfärdar alla som tror som dårar?

”Under arbetet med boken lärde jag mig framförallt en sak: det här ämnet genomsyrar hela vår kultur. Och att det har gjort det under lång tid. Många, många människor har sett oidentifierade föremål. Och ännu fler tror på dem. Så oavsett vad som är sant och inte, så går det inte att förneka ufokulturens effekt på jordelivet”, säger Sarah Scoles som skriver för tidningar som Washington Post, The Atlantic och Wired.

En färsk undersökning visar att drygt en tredjedel av alla amerikaner tror att utomjordingar någon gång har besökt oss. Hur kommer det sig tror du?

”Universums ogreppbarhet är både skrämmande och respektingivande. Det är väldigt märkligt att tänka att det, med ett enda undantag, skulle vara helt tomt där ute. Sen tror jag att det ligger i den mänskliga naturen att vara nyfiken på andras liv, oavsett om de bor i ett annat land, eller på en annan planet. Det finns också en inneboende skrämsel­faktor – som inte minst utnyttjas i popkulturens skildringar av utomjordingar – i tanken på att någonting okänt lurar där ute i mörkret.”

Arbetet med boken, som fick stor uppmärksamhet efter att den släpptes, ledde Sarah Scoles kors och tvärs över världens marsianmecka, USA. Från till Area 51 till Nordamerikas största ufokonferens i Phoenix. Det som förvånade henne mest var att hon mötte så många hängivna, förnuftiga och kritiskt tänkande människor. 

”Jag själv, som kommer från the land of hard science, har alltid tänkt på ufoforskare som ”troende” och konspirationsteoretiker. Och självklart finns det en del av den sorten där ute, men det finns också en mängd människor som faktiskt försöker gå till den verkliga botten med ufofenomenet. Och som vill förstå dess plats i vår moderna kultur.”

Pentagons bilder på ett oidentifierat flygande föremål utanför Kaliforniens kust 2004. Foto: TT

Sarah Scoles är långt ifrån den enda seriösa pennan som just nu borrar i sanningen, där ute. Den dunderrenommerade Harvard-professorn Avi Loeb, som är övertygad om att vi haft besök av en utomjordisk farkost, är ett annat exempel. I januari presenterade han sin teori i Extraterrestrial: The First Sign of Intelligent Life Beyond Earth. I korthet handlar boken om det 400 meter långa objekt, potentiellt från ett annat solsystem, som passerade oss 2017, mer känt som Oumuamua. 

”Ungefär en fjärdedel av de 200 miljarder stjärnorna i vår galax har planeter i omloppsbana som är beboeliga på samma sätt som jorden. Med tanke på antalet världar, med liknande livsvänliga förutsättningar, är det högst troligt att intelligenta organismer har utvecklats någonstans”, skriver Avi Loeb.

Begreppet flygande tefat myntades den 24 juni 1947. Eftermiddagen var solig och molnfri när Kenneth Arnold lyfte med sitt privatplan i delstaten Washington i nordvästra USA. Den erfarne privatflygaren, som till vardags arbetade med att kränga brandsläckare, hade bestämt sig för att söka efter ett störtat militärt transportplan. En saftig belöning på 5 000 dollar lockade. Efter drygt en timmes fruktlöst sökande fångade en ljusglimt över Kaskadbergen hans uppmärksamhet. Plötsligt fick han syn på nio flygande föremål som flög i våldsam hastighet i en rak formation. Efteråt, när Arnold försökte beskriva föremålen för en tidningsjournalist, sa han att de rörde sig ”som om man kastade macka med ett tefat”. Objekten såg i själva verket inte alls ut som tefat, utan var halvcirkelformade, men reportern missförstod och presenterade dem som ”flygande tefat” (flying saucers). Snöbollen var i rullning. Plötsligt trädde en rad människor fram och berättade att de hade sett liknande farkoster. Bara någon vecka efter Arnolds observation störtade någonting, exakt vad är höljt i dunkel, nordväst om staden Roswell i New Mexico. Roswellincidenten, som levt vidare genom filmer som Independence Day och tv-serier som Arkiv X, är den ojämförligt mest kända av alla amerikanska ufohändelser. 

Clas Svahn, 62, har ägnat stora delar av sitt liv åt att gå till botten med flygande kors, glober av ljus, cigarrformade farkoster och flygande tefat. Han är ett praktexemplar på den där typen som Sarah Scoles beskrev: en ufonörd med fötterna på jorden (om ni ursäktar metaforen).

”Ufofrågan har fått ett enormt uppsving de senaste åren. Ämnet har blivit rumsrent. Jag märker det inte minst i intervjuer, jag uppfattas inte längre som en underlig figur, bara för att jag är intresserad av underliga fenomen.” 

Vi ses hemma hos Clas Svahn, i ett sömnigt villakvarter i Järfälla norr om Stockholm. Här bor han med sin fru – och en oöverskådlig samling ufomaterial. Hans 9 000 böcker i ämnet är Sveriges största privata samling. Källarväggarna är begravda bakom hyllor som bågnar av böcker, pärmar, filmer och arkivboxar. De minsta rummen är ombyggda till bibliotek, det känns som att gå runt i en underjordisk labyrint av bokväggar.

I 46 år har han undersökt ett stort antal svenska och internationella ufofall. Redan som 16-åring tvingade han sin farsa att skjutsa honom till människor som hade sett skruvade saker i Skaraborgstrakten. Han intervjuade vittnen, blev fascinerad av det oförklarliga och grundade en egen ufoförening. När Café gjorde ett stort porträtt på honom 1997, sammanfattade reportern Björn Nordström: ”Clas Svahn är så nära en svensk motsvarighet till Fox Mulder i Arkiv X det går att komma. Visserligen är han gängligare och glasögonprydd, har ett mindre fett klädkonto och utsätter sig inte fullt lika ofta för livsfara som sin amerikanska kollega, men drivkraften – att verkligen gå till botten med svårförklarade ufoobservationer – är densamma.”

När Café möter Clas Svahn 23 år senare är klädkontot – och ufointresset – intakt. Men nog påminner han i själva verket mer om skeptikern Dana Scully, än hennes konspirationsbejakande kollega. UFO-Sverige, som fyller 50 år i år, är inte en förening för kufar och knäppgökar som hoppas bli bortrövade av snedögda rymdmonster. Nej, en stor del av verksamheten går ut på att undersöka vad som faktiskt har inträffat. Och avslöja bluffarna. 

”Det kan även röra sig om feltolkningar, det är alltifrån militärövningar till väderfenomen. I första hand handlar det om att försöka hitta en naturlig förklaring. Och det gör vi också, oftast”, säger Clas Svahn som själv aldrig vill spekulera – utan veta. 

”Anledningen till att vi så gärna vill tro handlar nog om att tillvaron vore så oerhört mycket tristare om det bara kretsade kring att handla mjölk på Konsum. Vi har ett rikt inre liv, som är mycket större än det yttre. På insidan kan vi skapa alla möjliga världar, oavsett om de korresponderar med verkligheten. Och den här biten är en viktig del för oss människor, lika viktig som att drömma. Att tro på någonting visar vem du är som människa.” 

Clas Svahn på ufojakt i Muddus nationalpark. Foto: TT

Clas Svahn lever en slags Batman-tillvaro. Till vardags är han nyhetsjournalist på Dagens Nyheter medan han på fritiden, inte sällan nattetid, iklär sig rollen som ordförande i föreningen UFO-Sverige (som behållit den äldre skrivningen av ufo). Några timmar varje dygn ägnar han åt att undersöka ufofenomen. UFO-Sverige tar emot omkring 250 rapporter varje år. Varje fall undersöks noggrant. Och efter de har dissekerats återstår normalt ett par observationer per år som faktiskt bedöms som unidentified.  

”Vi tittar på allt. På senvåren, till exempel, brukar jag få 3–4 samtal i veckan om Venus och Jupiter, eftersom de lyser så starkt då, mycket starkare än någon stjärna. I de allra flesta fall är det enkelt att förklara den här typen av misstolkningsfenomen. Men någon gång per år dyker det upp något verkligt intressant, och det är det som får mig att ticka. Då kastar jag mig i bilen och åker iväg för att träffa och intervjua vittnet, lyssna på historien och sedan försöka ta reda på vad det kan röra sig om.” 

När jag frågar Clas Svahn om det finns något fall genom åren som gett honom en särskilt knottrig ryggradsrysning så kastar han sig över sin bärbara dator, och trycker igång en inspelning. Jag får höra en bandad intervju som han gjorde 1999 med den svenske strids­piloten Sven Hjalmarsson. I klippet berättar Hjalmarsson (vars utseende leder tankarna till skådespelaren Burt Reynolds) om när han en varm sommardag 1977 mötte ett okänt föremål över Östersjön. Det var en normal flyg­övning och han befann sig rakt ovanför Öland och Gotland, när han fick order från stridsledningen: ”Identifiera okänt”. Sedan får han plötsligt lås på farkosten.

”Den var i princip stillastående, hade väldigt låg fart. Jag höll mach 0,9 (1 100 km/tim) under hela inflygningen mot det här föremålet. När jag började närma mig avstånd tio kilometer, då började den att accelerera – rakt upp bara! Så jag tänder upp och hänger på och kommer väl in … det är svårt att säga hur nära jag var, kan ha varit någonstans mellan sex och åtta kilometer som närmast.” 

Här gör Sven Hjalmarsson en kort paus och drar efter andan, som om han fortfarande är lite skakad av händelsen, trots att drygt 20 år har passerat när han återger vad som hände. 

”Att från stillastående accelerera ifrån en 35:a (Drakenflygplan) som har full fart, det är duktigt gjort. När jag hade passerat 10 000 meter hade jag väl 70 graders stigning, och då försvann föremålet utanför radarns räckvidd, rakt upp i rymden.”

När Sven Hjalmarsson kom tillbaka till flygbasen rapporterade han inte händelsen för någon. Kanske var han rädd för att betraktas som en dåre. Den enda han vågade berätta det för var sin fru, säger Clas Svahn. 

”Sedan begravde Sven händelsen i 20 år, ända till en kamrat övertygade honom att ta kontakt med UFO-Sverige. Tyvärr hann jag bara göra en intervju med Sven, eftersom han strax efter vårt samtal omkom under ett fjällräddningsuppdrag vid Kebnekaise.”

Sanningen finns där ute.  Foto: Getty

Att intresset för ufon och utomjordingar är svällande just nu är enkelt att vidimera. SVT rapporterade i fjol att världens största ufoarkiv – en 550 kvadratmeter stor dokumentsamling i Norrköping som rymmer 19 000 svenska uforapporter – har växtvärk. Anledningen till trångboddheten på verklighetens Arkiv X (där Clas Svahn är ordförande) är att det strömmar in nytt material från hela världen nästan varje dag. Instagramkontot @ufo_scandinavia har till exempel fler följare än @cafemagazine (!), nästan 23 000 tar del av videoklipp på gåtfulla fenomen på himlen.

Ett par populära exempel på podcasts är Ufopodden i P3 (dramatiserade ufomysterier baserade på verkliga historier, där Clas Svahn är med på ett hörn) och den populära amerikanska talkshowen Podcast UFO. Ett annat tecken på vår tids ökade intresse för utomjordingar var då drygt två miljoner Facebookanvändare, hösten 2019, tackade ja till eventet ”Storm Area 51” – militär­basen i Nevadaöknen som omgärdas av en rad grumliga konspirationsteorier. Syftet? ”Att kolla in utomjordingarna och befria E.T.” Efter att amerikanska myndigheter slagit larm och uppmanat folk att inte göra intrång uteblev invasionen, men tusentals människor dök ändå upp och arrangerade en festival, ett ”Woodstock för ufovänner”. Samtidigt har alienrelaterade tv-serier som Stranger Things, The Mandalorian och Arkiv X (som gjorde comeback 2018 senast) och filmer som Arrival, Prometheus och Interstellar blivit en del av husmanskosten på 10-talets popkulturbuffé. Clas Svahn igen: 

”Populärkulturen har påverkat intresset för ufofrågan och benägenheten att tro enormt mycket. Det går inte att överskatta dess betydelse. Framförallt amerikanska filmer har bidragit till att väcka den här frågan i oss: Är vi ensamma, eller inte?”

Flygande tefat (?) i Minville, Oregon, 1950. Foto: Getty

För ett par år sen kom Sarah Scoles ut med en annan alienrelaterad bok, en biografi över Jill Tarter – utomjordingsletarnas Michael Jordan. Jill Tarter har ägnat större delen av sitt 75-åriga liv åt SETI (”Search for extraterrestrial intelligence”) och var fram till pensionen chef på Center for SETI i Kalifornien. Hon är också är förebild för Jodie Fosters rollfigur i filmen Kontakt. Jill Tarter har gett det bästa svaret jag hittat på det som kallas Fermis paradox (döpt efter kärnfysikern Enrico Fermi som kokade ihop paradoxen under en smörgåslunch), som lyder ungefär så här: Det finns flera hundra miljarder stjärnor bara i vår galax, och en stor del av dessa lär ha egna planetsystem. Ändå ser vi inga tecken på intelligent liv där ute. Inte ett enda konkret spår. Kort sagt: om det nu finns så stor potential till liv i universum, VAR ÄR ALLA UTOMJORDINGAR DÅ? Men att vi ännu inte mottagit några otvetydiga signaler från andra civilisationer säger inte så mycket, menar Jill Tarter: ”Det är som att söka efter fisk i världshaven genom att studera ett dricksglas vatten.” Med andra ord: vi har helt enkelt inte hunnit leta tillräckligt länge. Sveriges svar på Jill Tarter, typ, heter Erik Zackrisson. Han är astronom vid Uppsala universitet och ägnar en del av sin forskning åt just utomjordingar och leder kursen ­”Sökandet efter intelligent liv i rymden”. I sextio år har människan systematiskt spanat och lyssnat ut i mörkret, berättar Erik Zackrisson på telefon.

”Det började med att man sökte efter radiosignaler från rymden. Men det där har man gjort under så lång tid, utan att upptäcka någonting. Därför håller sökandet just nu på att byta arbetsmetod.”

Vår närmaste grannstjärna, Proxima Centauri. Foto: TT

Erik Zackrisson berättar om vad som låter som ett dramatiskt skifte, ungefär som när Janne Boklöv revolutionerade backhoppningen i mitten av åttio­talet. Tidigare åkte man ut till något avlägset teleskop, gjorde sina mätningar och drog hem. Nu, i och med astronomins svar på V-stilen, gör man istället så kallade genomlysningar av himlen. Man scannar av, och bygger utifrån det upp gigantiska databaser. Det har bland annat inneburit att man kan bedriva SETI från sitt arbetsrum. Det som Erik Zackrisson gör just nu är att han söker efter utomjordisk teknologi. 

”Det finns en idé om att om det existerar en avancerad civilisation, till exempel i vår egen galax, så kommer den vid någon tidpunkt få slut på energi – och därför vilja roffa åt sig mer energi. Och ett av de enklaste sätten att göra det på är att utnyttja den strålningsenergi som ens egen stjärna – solen, i vårt fall – bara läcker ut i rymden. För att samla upp mer energi skulle man då i teorin kunna bygga en Dysonsfär.”

Ju längre vårt samtal lider, desto mer mind-boggling blir det. Det är en slags mental bubbelplastpopparfeeling. Men jag antar att det är så man måste jobba om man ska söka efter utomjordingar. Köra lite Star Trek-tänk. Försöka resonera som … dem? En Dysonsfär, förklarar Erik Zachrisson, är idén om att kapsla in en stjärna med supermånga satelliter – och på det sättet få tillgång till våldsamt mycket energi. 

”Och är det någon civilisation i Vinter­gatan som har gjort det där, då borde vi kunna upptäcka det. Bland annat på grund av de kraftiga ljusförändringar som skulle uppstå. Just nu har jag Sveriges första SETI-doktorand som går igenom en miljard stjärnor i Vintergatan på jakt efter just detta.”

La Silla-observatoriet i Chile har avslöjat rymdmysteriet i 50 år.  Foto: Getty

”Det stora filtret” är ett av de mest populära, och deppigaste, svaren på Fermis paradox. Resonemanget går så här: eftersom vi människor finns så vet vi att det finns sannolikhet för liv i universum. Och eftersom vi är intelligenta (nåja) och bygger civilisationer – och uppfinner och utvecklar sånt där som cornflakes, mentolcigg, kärlek och ­Netflix – så vet vi också att det finns en sannolikhet för att något liv långt bort också kan ha utvecklat ett hyfsat intellekt och uppfunnit cornflakes (eller några andra jättegoda frukostflingor). Och eftersom det inte finns några hinder i fysikens lagar, så vet vi att det även finns någon sannolikhet för att det här intelligenta livet börjar göra sig synligt i universum (precis som vi). Problemet är att mycket pekar på att högteknologiska civilisationer är duktiga på att trassla till det. Filtrera bort sig själva. Bara under de senaste 100 åren har vi människor, flera gånger, varit snubblande nära att ta kål på vår egen sort. Erik Zackrisson berättar även om ett par andra mindre kända teorier. Dels handlar det om filosofiprofessorn Nick Boströms teori om att vi lever vi i en slags datorsimulering som framtidens historiker skapat för att ta reda på vad som egentligen hände de där kritiska åren som föregick ”det stora teknologiska språnget”. Den andra teorin som Erik Zackrisson nämner har en mer dystopisk klangbotten.

”Det brukar kallas för ”bärärkar­scenariot”, som går ut på att det tidigt i Vintergatans historia uppstod en väldigt aggressiv livsform som började söka upp alla andra och förinta dem, för att slippa konkurrens. Vinnarlaget håller en låg profil medan förlorarlaget aktivt försöker kommunicera utåt, och därför också drar till sig bärsärkarna. Vilket i sin tur skulle förklara varför det är så tyst. Och dessutom antyda att vi ligger mycket risigt till.” 

I popkulturen har ju utomjordingar ofta elaka intentioner. Kan man hitta någon vetenskaplig ingång till varför de skulle vilja förinta oss?

”En teori är att de är ute efter jordens resurser. Frågan är då vad vi har, och som det är värt att resa interstellärt för att lägga vantarna på? Det finns fler jordlika planeter i universum än sandkorn på en normalstor strand, så varför skulle de sikta in sig på just oss? Mer troligt är kanske att de vill stoppa oss innan vi börjar kolonisera galaxen. Utrota oss innan vi blir en konkurrent. Eller så ser de oss som en slags förströelse, ungefär som när vi åker till Thailand och svinar.” 

Vad är det mest spännande som hänt inom rymdforskningen de senaste åren? 

”Så sent som i början av 90-talet kände man inte till en enda planet utanför vårt eget solsystem. Vi visste alltså inte om vårt solsystem var extremt unikt eller inte. Det här fältet har exploderat de senaste åren, och idag vet vi om över 4 000 så kallade exoplaneter (planeter som kretsar runt någon annan stjärna än solen). Så det är först nu vi kan börja undersöka hur ovanligt vårt eget solsystem är, och om det är något som gör det möjligt för liv att bara finnas här. Någon sådan mekanism har vi inte hittat ännu, vilket gör att sannolikheten för liv där ute borde vara ganska stor.” 

”Vår närmaste grannstjärna, Proxima Centauri, fyra ljusår bort, har just en sådan jordstor planet i det som man kallar för ”den beboeliga zonen”, som betyder att den ligger på rimligt avstånd från sin stjärna (om jorden låg för nära solen skulle allt vatten koka bort, och om vi låg för långt bort skulle det bli frysboxläge, skribentens anm.).”

Just nu byggs världens största teleskop i Chile, med det kongeniala namnet ”Extremely large telescope”. Med hjälp av det nya teleskopet kommer forskare som Erik Zachrisson kunna studera atmosfären hos exoplaneter, och därmed öka chansen att upptäcka liv.

”Just nu spekuleras det kring om man kommer kunna skicka mikroskopiska sonder till Proxima Centauri inom några år för att ta bilder av ytan.” 

Varför är det då så många som har en liten framåtlutad Fox Mulder-typ på axeln som väser the truth is out there? Bakgrunden till att vi så gärna blickar utåt just nu, är kanske för att det är lika nattsvart när vi tittar inåt. Den mänskliga civilisationen brottas som bekant med mjölksyra. Det är ingen mjuk ­seglats into that good night. En pandemi som är ute på en vansinnig världsturné, inbördeskrigsliknande scener i USA och en galopperande klimatkris gör att man nästan börjar hoppas på att någon, förhoppningsvis klokare livsform, ska komma till undsättning. Ge oss lite bra råd. Så länge får vi försöka knåda 2001-författaren Arthur Clarkes slutsats i våra primitiva hjärnkontor: 

”Det finns två möjligheter. Antingen är vi ensamma i universum. Eller så är vi inte det. Båda är lika skrämmande.”

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.