Det är nu ett par veckor sedan statens utredning gällande tryggare idrottsevenemang (SOU 2025:46) offentliggjordes och de drygt 400 sidor som Anders Hübinette bjöd på har fått fotbollssupportrar i hela landet att bli märkbart frustrerade. Än en gång är det ett uppskruvat tonläge vi bjuds på och ibland känns det som att palestinier och israeler är mer nyanserade kring vad som händer i Gaza än vad fotbollssupportrar och ordningsmakten är kring vad som händer på svenska läktare.
Antingen framställs läktaren som en krigsskådeplats där artilleripjäser dundrar och brandfacklor kan anlägga en förödande stadsbrand vilken sekund som helst. Eller som en plats där tusentals glada och vänliga människor utan ett uns aggressivitet står och omfamnar varandra i sång, berusade av sin gemensamma kärlek till föreningslivets helande kraft. Inte kan det väl vara så att sanningen ligger någonstans mellan de här två bisarra ytterligheterna?
En positiv läktarkultur
När utredningen redogör för sina utgångspunkter och lyfter fram att man ska värna om den positiva läktarkulturen samtidigt som man senare föreslår att man ska kunna få två års fängelse för brott mot pyroteknikförbudet är det uppenbart att parterna i det här samtalet inte spelar på samma spelplan. De befinner sig inte ens i samma kommun.
För ena gänget verkar pyroteknik som bengaler representera helvetets eldar eller i alla fall fullständigt rättshaveri, anarki och livsfarlig dekadens. För de andra är det en fullkomligt harmlös och ofarlig stämningshöjare som alla inne på planen älskar och njuter av.
Nu sticker jag ut hakan och lägger fram ett tredje alternativ nämligen att det helt enkelt ganska ofta bara rör sig om unga killar som tycker det är lite coolt att ta på sig en balaklava, ha solglasögon oavsett väder och göra något som de vet att man inte får.
Sen finns det såklart saker som är problematiska på riktigt. Bangers är ett jävla ofog och situationen vi fick bevittna nyligen där en intellektuellt utmanad tonåring springer in på planen och försöker slå ner Östers försvarare Sebastian Starke Hedlund är självklart helt oacceptabel.
Något som alla också är rörande överens om och det var ingen dans på rosor för honom att ta sig upp läktaren igen, det såg övriga supportrar till.
När rasism och nazism visar sitt fula tryne med jämna mellanrum går supportergrupper gemensamt ut och fördömer och tar avstånd. När någon börjar bråka på läktaren går supportrar ihop för att få bort dem. Det är inget laglöst land som det ofta framställs i debatten men just förbudet mot pyroteknik har man aktivt valt att inte acceptera. Kanske skulle man möta supportrarna på den punkten och på så sätt främja den levande tifokulturen och istället gemensamt arbeta mot allt det som förekommer på och runt läktarna som ingen vill ha där. Våldsyttringarna, knallskotten, främlingsfientligheten och homofobin.
Här behövs fängelsestraffen
Fängelsestraff för pyroteknik inom ramarna för ett synkroniserat och väl arrangerat tifo är fullkomligt befängt och verklighetsfrånvänt men jag tycker inte vi ska slänga ut babyn med badvattnet här.
Jag kan faktiskt tänka mig att vi använder hans föreslagna straffskala om än bara för alla bränningar som består av fem eller färre bengaler, för det finns ingenting som ser sorgligare ut på en fotbollsarena än en liten ensam bengal som guppar upp och ner i folkhavet. Då trycker man skämskudden så hårt mot ansiktet att man riskerar att tuppa av. Vilket är att föredra jämfört att stå och titta på det där svajande nödblosset. Det kan fan vara värt ett par år i fängelse.
