Hoppa till innehåll

Så styr knarkgänget Leo Messis hemstad

Emma Larsson

Beväpnade barn, brutala mord och en korrrupt poliskår. Medan Leo Messi drog vidare till miljonerna i Barcelona har hans hemstad Rosario dragits in i Sydamerikas knarkkrig. Men hur blev den idylliska hamnstaden en av Europas största leverantörer av kokain?

DemördadeVillaMoreno2
Väggmålning i Villa Moreno. Tre tonåringar, engagerade i kampen mot narkotikahandeln, blev 2012 brutalt avrättade av en lokal narcos.

De syns från många platser i staden. Skyskraporna invid floden Paraná, inte långt från Rosarios centrum. Dels för att de är över 40 våningar höga, men också för att de skiljer sig från nästan all annan arkitektur i Argentinas tredje största stad. De mest uppseendeväckande byggnaderna, två vita torn, lyser i argentinska flaggans färger om kvällarna.

– Det är familjen Messi och sådana folk som har lägenheter här, kommenterar en förbipasserande invånare från kåkstaden intill.

Till komplexens garage ser du några av stadens dyraste bilar åka in även om det hör till ovanligheterna att få syn på någon över huvud taget. Det är ingen hemlighet att många av lägenheterna står tomma.

Rosaris spetsiga skyline är resultatet av 00-talets el boom sojero, sojaboomen. Tack vare närheten till Argentinas sojafält och floden Paraná, Sydamerikas näst längsta flod, samt att Rosario huserar en av landets viktigaste hamnar, transporterades tusentals ton av landets största exportvara här. Men soja, som främst exporteras till Kina och Europa, är inte den enda anledningen till man har kunnat investera i ett bostadsbyggande som liknar delar av Miami. I folkmun kallas komplexen för ”narcobyggnader”.

– För att storskalig drogtrafik ska fungera måste det finnas möjlighet att tvätta pengar, säger Carlos del Frade, grävande journalist och skribent till flera böcker om droghandeln i Rosario och provinsen Santa Fe.

– Det finns få verksamheter som ger sådana otroliga vinster som droghandeln. Och i Rosario tvättas pengar i bostadsindustrin, i sojaföretag, i casinos, i fotbollsspelare…

folk
Sojaboomen på 00-talet – i kombination med den växande narkotikahandeln – har lett till att blänkande skyskrapor i dag står granne med slumkvarteren i Rosario. Grävande journalisten Carlos del Frade har skrivit flera böcker om droghandeln i Rosario och provinsen Santa Fe.

En vagn dragen av en häst stannar vid ett rödljus på korsningen framför de skinande miljonärsbyggnaderna. På vagnen sitter en familj ovanpå en trave hopvikta kartonger. Det är den typen av kontraster som karaktäriserar Refinería som fått sitt namn för att det en gång fanns en fabrik som raffinerade socker här. Kvarteret är ett av Rosarios äldsta, ett arbetarkvarter med närhet till stadens hamn där befolkningen arbetade i fabriker. Industrier som undan för undan monterades ned parallellt med skiftet till en nyliberalistisk ekonomisk modell på 90-talet där ekonomin boomade – för några få. Många i Rosario blev utan arbete och hamnade i marginalitet. Bredvid Refinerías miljonärer finns en sliten kåkstad där de bosatta har byggt sina hus efter bästa förmåga.

Det är hit och till ytterligare 25 områden som den argentinska militärpolisen skickats in, senast i maj 2015.

Militärpolisen kom hit främst för att eliminera de bunkers, knarkkiosker, som hade ploppat upp som svampar runtom Rosario. På en igenvuxen och förfallen bakgård hittar vi en av dessa bunkrar, den som brukade vara Rosarios mest ”kända” drogkiosk. Det på grund av sin närhet till stadens centrum och för att den låg granne med stadens miljonärer. Enligt en invånare som vill vara -anonym kunde köerna ibland vara långa. Och när kokainet tog slut kunde folk stå och vänta i timmar.  Här såldes droger genom en lucka av de kriminella ligornas springpojkar, soldaditos (små soldater). De väljs för sin ringa ålder, helst under 16 år för att inte vara straffmyndiga. Arbetspassen för dessa soldaditos är i regel runt 20 timmar. Med ett vapen, eventuellt lite mat men ingenstans att utgöra sina behov blir de inlåsta från utsidan. Ingen vet egentligen var idén om bunkern har sitt ursprung men man uppskattar att det för ett par år sedan fanns runt 350 runtom Rosarios marginaliserade områden. Polisen visste om att dessa knarkkiosker existerade men tittade åt andra hållet, betalda för att inte veta. Och det tog ett bra tag innan myndigheterna reagerade.

Under mitten av 2013 förvandlade flera våldsamma mord Rosario till en blodig stad som Ciudad Juárez i -Mexiko eller San Pedro Sula i Honduras. Har Rosario blivit Argentinas Medellin? frågade sig landets medier som började sprida historierna om det krig som pågick. Efter den argentinska vintern 2013 visste alla i Argentina vad en bunker var för något. I april 2014 när Rosarios egna polisstyrkor inte lyckats ordna upp situationen skickade staten in militärpolis som stannade i sex månader. Enligt invånarna i Refinería finns det inga bunkers kvar i området.

Något som journalisten Carlos del Frade menar inte är sant.

– De vågar inte erkänna det för dig, men bunkers finns fortfarande i Refinería såväl som i barrios i hela Rosario.

Vid Rosarios hamn, inte långt från där vi befinner oss i Refinería, ligger det lager där man i september förra året hittade 30 kilo kokain. Ingen enorm mängd, men förpackad på ett ovanligt sätt. Kokainet hade kokats tillsammans med ris och på så vis impregnerats. Riset, som var en del av FN:s mat-donationsprogram till Afrika, hade sedan packats tillbaks i sina påsar, närmare 1 000 stycken. Men den egentliga destinationen var Europa. En teori var att riskornen skulle malas ner till pulver där det skulle säljas till Europas ungdomar till ett värde av en miljon dollar.

Bakpulver, amfetamin, tvättmedel –
konsumenterna i Europa är medvetna om att det kokain de köper har drygats ut en hel del på vägen från Sydamerika. Men ingen kan väl tro att de knarkar ris? Smugglingen var ett första försök i en plan att enligt samma metod transportera 200-300 containers i månaden. Till fallet uppdagas en kartell med band till en av Colombias mäktigaste, Los Urabeños.

Kokain-i-ris-historien är bara ett exempel på knarksmugglingar där Rosarios hamn spelat en avgörande roll. De senaste åren har flera transporter av framför allt kokain som nått Europa kunnat spåras tillbaka till Rosario. Hur blev då staden, utanför Argentina allra mest känd som Messis hemstad, landets största knarkhubb?

polisen
I april 2014 genomförde 3 000 militärpoliser razzior – den största i Argentinas historia – i flera delar av Rosario. Målet var att slå ut de drogkiosker, så kallade bunkers, där drogerna säljs.

Drogsmuggling genom Argentina är ingenting nytt. Carlos del Frade har i sina undersökningar hittat kopplingar till militärdiktaturerna i Argentina och i Bolivia under 70- och 80-talen. Polis på alla olika nivåer var involverade, även säkerhetspolisen. I Argentina har varje provins sin egen polisstyrka och under diktaturen hade provinsen Santa Fe en av Argentinas mest korrupta poliser. Ett system som man aldrig lyckats nedmontera.

– Korruptionen inom polisväsendet i Rosario är väldigt grav. Men fortsätter även högre upp i leden. Bakom varje korrupt polis existerar korrupta politiker.

– De korrupta utklädda till poliser ska bort, det råder ingen tvekan, säger Maximiliano Pullaro, nytillträdd säkerhetsminister i provinsen Santa Fe.

Det har precis varit regeringsskifte och att bekämpa den eskalerande droghandeln är ett av den nya presidenten Mauricio Macris viktigaste vallöften.

– Argentina skiljer sig från Mexiko och Colombia. Vårt geografiska läge är vår fördel. Vi har inte världens största konsument – USA – som granne och på grund av vårt klimat har vi inte möjlighet att odla råvarorna, säger Maximiliano Pullaro. Men trots det har vi de senaste åren också blivit produktionsland. Kokain framställs här. Basen kommer från Peru och Bolivia, drygas ut i Argentina och fortsätter till Europa.

2013 gjorde en argentinsk statlig myndighet en kontroll av landets hamnar. Man upptäckte då att flera av dem saknade scanners för att detektera kokain. Det konstaterades också att kontrollen i Rosarios hamn, trots att 80 procent av landets totala export passerade här, var undermålig. Ett problem är också att många hamnar längs floden Paraná är privata och att droger utan större svårighet kan forslas in från mindre båtar till de stora fartygen. Även landets gräns-
övergångar, särskilt de till Bolivia och
Paraguay, är komplicerade. Mindre än tio procent av det kokain som kommer in via Bolivia upptäcks.

– Säkerheten kring Argentinas gränser är fortfarande ett stort problem, påpekar säkerhetsministern Maximiliano Pullaro som menar att den förra regeringen inte bara saknade en plan för att eliminera droghandeln utan även förnekade dess existens.

– Vi behöver flera radaranläggningar för att upptäcka oregistrerade flygplan. Våra 64 gränskontroller där stora mängder droger kommer in via fots, måste skärpas.

knark2
Claudio ”El Pájaro” Cantero (längst till höger av de tre männen), medlem i maffiafamiljen Cantero och Los Monos, blev skjuten till döds i maj 2013. Tre dagar senare hade sju personer dödats i olika hämndaktioner. Den blodiga våldsvågen tvingade regeringen att reagera på droghandeln i Rosario. Åklagaren Guillermo Camporini (bilden till höger) har mordhotats av familjen Cantero och Los Monos och är kritisk till myndigheternas långsamma agerande.

Vid vårt möte vet Maximiliano Pullaro inte att han snart ska jaga några av Argentinas grövsta kriminella, tre män som sitter inne för ett barbariskt trippelmord kopplat till internationell droghandel som inträffade 2008. En händelse som för många argentinare blev en ögonöppnare och där man för första gången i landets historia talade om droghandel med inblandning från karteller från andra delar av Latinamerika.

Det var i juli 2008 som polisen hittade flera droglaboratorier i Buenos Aires och Rosario med kapaciteten att tillverka mellan 200 000 och 250 000 ecstasy- och metamfetamintabletter. En månad senare hittades tre lik i ett dike i General Rodriguez i provinsen Buenos Aires. De tre männen hade torterats och inlindats i tejp innan de avrättats med sex-sju skott var och kastats i diket. En av männen var ägare av ett apoteksföretag.

Vad man tror är att de mördade varit involverade i att importera och sälja efedrin och att de varit på väg att sluta en pakt som skulle inneburit enorma vinster. Man hittade kopplingar till karteller i Mexiko. Det finns också uppgifter om att de mördade under ett tillfälle ska ha träffat gudsonen till mexikanska knarkkungen”El Chapo” Guzman.

Involverad i kartellen var också Mario Segovia från Rosario som även kommit att kallas ”kungen av efedrin”. Mario Segovia blev under mitten av 00-talet väldigt rik och har ägt både en Rolls Royce och en Hummer, givetvis något uppseendeväckande i Rosario.

Under de varma mellandagarna julen 2015 påminns argentinarna återigen om
incidenten.

Fångarna rymmer från ett fängelse utanför Buenos Aires och de kommande tio dagarna följer Argentinas befolkning dramat likt en telenovela när halva landets poliskår jagar rymmarna. De hittas till slut i närheten av Rosario.

Vad som fortfarande är okänt är hur de lyckas ta sig ut från fängelset. Men varför Argentina plötsligt blev en stor exportör av syntetiska droger till Europa har en enkel förklaring.

– I Mexiko förbjöd man 2006 import av efedrin och i Argentina ökade den då
explosionsartat, säger Carlos del Frade.

Parallellt med att drogsmugglingen ökade från Rosarios hamn tog ett kriminellt gäng ett allt hårdare grepp om den lokala droghandeln i Rosarios södra förorter. Det handlade om familjen Cantero, även kallade ”Los Monos” (aporna) som har täta band med huligangrupperna till landets största fotbollsrivaler, Rosario-lagen Newell’s Old Boys och Rosario Central. Här hittade de många av sina soldaditos, de unga pojkar som arbetar för dem. De sägs också tvätta pengar via köp av fotbollsspelare.

Los Monos hamnade i blodiga konflikter med andra gäng i uppgörelser om territorium men myndigheterna lämnade dem relativt ostört. Attityden från samhället var att det här är något mellan kriminella grupper. ”Låt dem döda varandra”, var en vanlig åsikt.

Men när tre oskyldiga pojkar sköts till döds började olika röster om droghandeln och hur den drabbar lägre sociala klasser att höras i Rosario.

Det började på nyårsnatten 2012. Ett mordförsök. Offret var sonen till en av Rosarios narcos – Sergio ”El Quemado” Rodriguez. Han är en narco som jobbar under Los Monos och är en del av huligangruppen till fotbollslaget Newell’s Old Boys. Mordförsöket är resultatet av en konflikt kring några bunkers som El Quemado styr över i området Villa Moreno. El Quemado bestämde sig för att hämnas omedelbart och begav sig tillsammans med tre kompanjoner ut för att leta efter de skyldiga. Vid Villa Morenos fotbollsplan ser han fyra figurer i mörkret och tar för givet att det är killarna som försökt mörda hans son. Tillsammans med sina kompanjoner kliver han ur bilen och utan ett ord tar de fram sina pistoler och fyrar av. Enligt det huvudvittne som överlevde tack vare att han hann kasta sig i ett dike handlade det om runt 40 skott.

De sköts ner som boskap, berättar ett annat vittne som såg det som hände på håll.

Dagen därpå figurerade historien i Argentinas medier. Utan att undersöka händelsen närmare tog man för givet att mordet var en del av en uppgörelse. Att pojkarna själva haft vapen och svarat med eld. Det var också polisens slutsats. Att det handlade om en hämnd, att pojkarna var barrabravas, fotbollshuliganer. Men de ihjälskjutna var inte kriminella. De hade bara varit på fel plats vid fel tillfälle. De tre pojkarna hade åren innan mordet varit aktiva i en social rörelse och arbetat för att förbättra villkoren för ungdomar i sina kvarter. Denna sociala rörelse tog nu upp kampen för sina förlorade kamrater. Målet var att visa för samhället att alla pojkar i fattiga områden inte är kriminella. De ville också bevisa för invånarna att rättvisa kan skipas via det juridiska systemet istället för genom blodig hämnd. 35 månaders kamp med demonstrationer och spridning i medier följde och de lyckades ställa de ansvariga inför rätta. El Quemadito och hans medbrottslingar fick 30-åriga fängelsestraff.

Ovanför fotbollsplanen i Villa Moreno hänger en minnestavla med tre pojkansikten avbildade och på planen där de fick sätta livet till spelar nu andra pojkar fotboll. På ytan känns Villa Moreno lugnt men på en husvägg ett kvarter bort är skotthålen fortfarande färska från ett mord några dagar tidigare. Och inte långt från där vi står, bara några gator bort, finns bunkers. Bunkers där minderåriga pojkar sitter inlåsta med vapen för att sälja kokain och andra droger.

polis2
Vid polisens rekordrazzia i april 2014 hittades tusentals doser av kokain, samt pengar, vapen och andra droger. Man upptäckte även dolda tunnlar under bostadskvarteren, kopplade till narkotikahandeln.

Trots att trippelmordet i Villa Moreno 2012 ökade medvetenheten om vad som pågick i vissa delar av Rosario kunde Los Monos – det vill säga familjen Cantero – i det närmaste fortsätta utan att någon lade sig i. Guillermo Camporini, åklagare på Santa Fes tribunal, erkänner att man inte brydde sig tillräckligt mycket.

– Vi visste att det fanns gäng som bråkade med varandra om territorium och det fanns en undersökning mot Los Monos någonstans…

Men den 26 maj 2013 förvandlades Rosario till något som liknar en mexikansk narcostad.

– Den dagen markerar ett nytt kapitel i vår historia. Under tre dagar dödades sju personer, säger Guillermo Camporini när jag besöker honom på hans kontor på tribunalen i Rosario.

Mordvågen började när en av medlemmarna i Los Monos, Claudio ”El Pájaro”
(fågeln) Cantero, blev skjuten till döds
utanför nattklubben Infinity Night. Följande dagar avlöste de hämndrelaterade dåden varandra, bland de skjutna fanns Diego Demarre, Infinity Nights ägare. Äntligen började man vakna till liv i Rosario. En ordentlig utredning sattes igång. Men en utredning i Argentina tar tid.

– Byråkratin i vårt land, säger Guillermo och pekar på den trave papper han har under sig.

Till slut bestämde sig den argentinska staten för att skicka in militärpolis i Rosario. I de razzior som följde hittade man flera tunnlar byggda under bostadskvarter kopplade till Los Monos, troligen använda för att gömma sig eller förvara pengar och droger.

Ironiskt nog saknades det länge bevis för att koppla familjen Cantero till droghandel. Sen upptäckte man att en av bröderna, häktad för bland annat mord, fortsatte att operera inifrån fängelset.

– Vi hörde Guille Canteros röst i ett telefonsamtal samtidigt som han var i fängelse. Någon hade gett honom en mobiltelefon. Då kom man också fram till hur många poliser som var inblandade, väldigt pinsamt, säger Guillermo Camporini.

Kulmen på pinsamheten för regionens polisväsende nåddes när den före detta polischefen i Santa Fe dömdes till sex års fängelse för flera års inblandning i droghandel. Los Monos passade i samma veva på att dödshota åklagaren Guillermo Camporini och hans kollega. Något som upptäcktes via telefonavlyssningar i realtid.

– Ett sätt för dem att visa vem som hade makten, kommenterar Camporini.

carlos
Carlos Varela, advokat åt maffiafamiljen Cantero och Los Monos.

Efter sin död blir el Pájaro Cantero en figur liknande Pablo Escobar inom vissa kretsar i Rosario. På en vägg i Los Monos bostadsområde finns han på en stor målning med texten ”Ciudad de Dios” (Guds stad) och när Rosario Central spelar sina första matcher efter drogtrafikantens död spänner lagets huligangrupp upp banderoller med hans namn och ansikte. Det är inte konstigt att medierna drar paralleller till gäng i Colombia eller Mexiko när de pratar om Los Monos. Men deras advokat Carlos Varela tycker att man överdriver.

– De är som en urban myt. Jag säger inte att mina klienter är snövit men de har blivit demoniserade i medierna och får stå för allt ont som händer i Rosario.

– För att den här typen av kriminell organisation ska existera måste det finnas en utbredd korruption. Jag ser poliser som tjänar alldeles för lite och bor i samma områden som de kriminella. Just därför är droghandeln svår att bekämpa, den är alltför lukrativ och stabil, menar Carlos Varela.

Angående att man under en lång tid inte reagerade mot droghandeln i Rosario säger han.

– Det var när man insåg att det kunde hända saker i vilket bostadsområde som helst, att någon kunde bli skjuten här utanför exempelvis, då var man tvungen att reagera. Och de mest korrupta drog sig tillbaka.

Jag träffar advokaten på samma
restaurang där han brukade äta ett par gånger i veckan med klienten och vännen el Pájaro Cantero.

– Los Monos är analfabeter men el Pájaro var en av de mest intelligenta människor jag träffat, är hans kommentar när jag undrar om de stod varandra nära.

Carlos Varela lovar mig intervjuer med familjemedlemmar till Los Monos.

– Det enda jag ber dig är att inte fråga saker om döda pojkar, säger han.

Jag får aldrig tag på honom igen. Advokaten för några Argentinas tyngsta kriminella har viktigare saker för sig än att prata med journalister. Men Rosario fortsätter att drabbas av det växande våldet. Jag får flera gånger höra att det är lättare att få tag på ett vapen än en fotboll i Rosario.

2013 sker 220 mord i hamnstaden. Det är fyra gånger så många som genomsnittet i resten av Argentina. Av de döda är 70 procent under 35 år. Mordvågen fortsätter under 2014. Den 13 februari det året blev den unga rapparen Ariel Avila det 45:e dödsoffret, på nästan lika många dagar.

dude
Ariel Avila, mördad på grund av sina texter kritiska mot droghandeln, har hedrats med en väggmålning i Empalme Graneros. Matias Burgos, barndomsvän med Ariel Avila.

Empalme Graneros är den där typen av område. Ett område du inte bör åka till om du inte känner någon. Där elkablarna går hur som helst och husen drabbas av översvämning när det regnar lite för mycket. Dit många av invånarna kommer inflyttade från Argentinas fattigare provinser i hopp om att hitta jobb men istället hamnar i arbetslöshet och fattigdom. Där det inte är ovanligt att ungdomar går ut och rånar för att kunna bidra till mat på bordet. Där våld, vapen och droger blivit vardag. Där knarkgängen hittar sina soldaditos och där lågstadielärarna vittnar om att eleverna leker att de är narcos.

”El barrio esta peligroso” rappade Ariel Avila och Matías Burgos på en låt. ”Området är farligt”.

I dag berättar Matías Burgos om hur han och Ariel växte upp tillsammans, att de var som bröder, tittade på hiphop-videos, lärde sig breakdance och började rappa. De skrev texter om livet i Empalme Graneros.

– Vi såg allt, visste allt, kände alla.

Mitt emot Ariels hus fanns en bunker som Ariel hatade. Han var som besatt av att den skulle försvinna. ”Jag vill inte ha den här, bunkern måste bort, vi måste bränna den, välta den” sa han. Ariel hördes och syntes för mycket.

– Vi hade träffats samma dag, pratat om vad vi skulle göra på kvällen.

– När jag var på väg tillbaks hem med min moped senare på eftermiddagen ser jag en stor folkmassa vid bunkern. ”De har skjutit Ariel”, ”de har skjutit honom med sju skott”, säger någon. Det var blod på marken. Jag åkte direkt till sjukhuset. Ariel dog samma natt.

– Ja, jag vet vem det var. En av småkillarna som jobbade i bunkern, skickad av de stora knarkgängen. De störde sig på våra texter. Vi pekade aldrig ut någon men de såg Ariel som ett hot. De sköt honom utanför bunkern, framför hans hus.

Samma natt förstörde grannarna i kvarteret knarkkiosken.

– Vi kommer aldrig mer tillåta en bunker i vårt kvarter säger Matías Burgos.

– Men det är klart, de gör vad de vill, de har mycket makt och polisen gör ingenting. De tillåter bunkers mot pengar.

– Gatan är farlig. Det gäller att veta hur man ska caminar som vi säger, föra sig. Vet du inte det så dör du. Det är vardag att se vapen. Och folk som drogar ner sig i gatuhörnen.

Själv säger Matías att han hellre skulle råna än att bli en soldadito, att knarkkriget splittrar hela familjer.

– Efter Ariels död var jag förstörd och tänkte mycket på hämnd. Jag hade möjligheter att hämnas men jag valde att inte göra det. För min familjs skull.

Han blickar ut över skräpet vid parken där vi möts. Parken har döpts efter Ariel Avila. Våldet som tog hans liv har fortsatt. Totalt mördas 250 personer i Rosario under 2014. Under 2015 mördades 224 personer i staden.

Att Los Monos skulle vara en urban myt kan diskuteras. Trots att en av klanens huvudmedlemmar är död och två av dem sitter i fängelse verkar historien för familjen Cantero inte ha tagit slut. ”Los Monos omsätter 100 000 pesos om dagen (cirka 70 000 kronor)” och ”Ledarna fortsätter inifrån fängelset”, skriver argentinska dagstidningen Clarin den 21 januari i år. En tredje bror är efterlyst av Interpol men dyker kort därefter upp på tv där han pratar om hur rättsväsendet egentligen styr droghandeln i Rosario samt sin nära relation med Messis bror, Matias Messi.

– Vi spelade fotboll tillsammans som små och jag har träffat honom en del genom åren, Rosario är litet, säger han på bästa sändningstid.

Las Heras, de kvarter som familjen Messi bodde i under Lionels barndom, ligger relativt nära familjen Canteros marker. Matias Messi bor kvar i området. Det har också stundtals florerat rykten att Matias Messi själv ska ha varit involverad i droghandel. Ett par gånger de senaste åren har han gripits av polisen på grund av vapeninnehav.

Men Rosario är inte bara känd som Lionel Messis hemstad. Här föddes även Che Guevara. Och journalisten Carlos de Frades teori om världens droghandel går i linje med vad Che själv förmodligen skulle ha tänkt om han levt i dag.

– Drogtrafiken är en fenomenal affär för att kontrollera ungdomar kemiskt och samtidigt tjäna massvis med pengar. Den kapitalistiska världen vill inte ha fler Che Guevaras som utmanar ordningen.

Han är inte nöjd med den argentinska regeringens plan för att bekämpa drogerna. En strategi som fokuserar på fler resurser till militärpolis och hårdare gränsbevakning.

– Det fortsätter att dö pojkar i våra barrios och det enda man pratar om är fler poliser. Men vi har redan massvis av poliser, vad är då problemet?

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.