– Jag tog med Ramones till bowlinghallen en gång. Det tog inte lång tid innan vi blev ombedda att lämna lokalen. De hade inte direkt en låda lager på sin rider, garvar Garrett Oliver, ärbar byggmästare med en balanserad down-with-the kids-aura, som sedan 1994 varit just bryggmästare på det amerikanska craft-bryggeriet Brooklyn Brewery.
Under det tidiga 80-talet jobbade
han som stage manager åt band som Ramones, R.E.M. och Billy Bragg, men också
under David Bowies Serious Moonlight-turné. Efter en tid i England där
han kom till den chockerande insikten att det fanns annan öl än det kolsyrade
vattnet som erbjöds på kommersiell nivå hemma i USA, började han intressera sig
för konsten att brygga sitt eget öl.
– När jag växte upp var öl en monokultur. All öl smakade likadant, såg likadan ut, och hade du tur smakade det ingenting alls. Vi drack Budweiser när vi faktiskt hade pengar, det var det vi sparade ihop till för att kunna dricka, kan du föreställa dig? säger Garrett med ett leende.
Tiden gick, han återvände till
USA, började jobbade på HBO och hann även med en sväng på en juristbyrå i New
York. Hela tiden med ett litet hembryggeri puttrandes, där experimenten med öl
och jäsning avlöste varandra.
1989 började Garrett Oliver som bryggarlärling på Manhattan Brewery, men bara några år senare erbjöds han positionen som bryggmästare. Knappt ett år efter tillträdet approcherades han av det unga, hippa bryggeriet beläget på andra sidan East River, Brooklyn Brewery. Sedan 1994 har Garrett Oliver varit en så kallad nyckel i bryggeriets framgångar, och har också blivit delägare.
– Craft-öl (behöver vi förtydliga att craft-öl anspelar på en slags hantverksbaserad, specialiserad öl? reds. anm.) utgör en del av återhämtningen från det industrialiserade matsystemet. Kapitalistiska krafter lamslog stora delar av åtminstone västvärlden efter alkoholförbudets tid, men vi börjar som sagt återhämta oss. Ta bara suröl som exempel: det brukade vara normen, på 1800-talet i Berlin fanns det ungefär 100 surölsproducenter som gjorde berliner weisse och gose, och dessa var populära vardagsöl. Surölens återkomst de senaste åren är snarare en renässans än någonting helt nytt, den har bara glömts bort. Med tiden blev mat- och dryckeskulturen standardiserad och sådant glömdes bort, berättar Garrett.
Det kommer knappast som en chock att Garrett Oliver ser en ljus framtid för öl. Det finns en generell uppfattning om att öl ska vara lager, eller ale. Saker som gose (en slags suröl) får av många en rynkad näsa och kall hand. ”Det där är inte öl”, är något surölsentusiaster ständigt får höra.
– Med craft-öl känns det som att vi tar tillbaka saker som gått förlorat. För den moderna människan känns det nytt och spännande, men det har ju funnits under väldigt lång tid, innan vår tid. Att lagra öl under lång tid i dag får omedelbart en hipsterstämpel, medan det är väldigt gamla och traditionella tekniker som ligger bakom, menar Garrett.
Så vad är nästa stora grej inom öl?
– Jag tror att suröl kommer växa och under de kommande tio åren långsamt utgöra 20-30 procent av all craft-öl. Syrlighet är någonting som kommer naturligt för många – vi dricker lemonad när vi är barn, och det övergår till champagne, margaritas, whisky sour. En bitter dryck däremot är någonting man lär sig dricka senare i livet. Jag tror många som dricker öl i dag i framtiden kommer att välja suröl oftare, helt enkelt.
Garrett Oliver tar exemplet med vin. Rödvin har en bitter garvsyra (tanniner), medan vitt vin i regel har en tydligare syrlighet.
– Folk väljer ju vin efter vilket sammanhang de befinner sig i, vad för slags väder och klimat man befinner sig i, vad man äter och vilket humör man är på. Jag är övertygad om att den ideologin kommer synas mer kring öl. Samtidigt kommer naturlig jäsning också komma tillbaka mer, runt 10 procent av craft-öl kommer utgå ifrån någon slags funky jäsningsprocess.
Och hur kommer craft-kulturen utvecklas?
– Bara de senaste åren har det dykt upp mindre craft-bryggerier som inte har en ambition att bli större än vad de redan är. Det finns så många som endast vill ägna sig åt sitt värv och är nöjda med det. De vill ha sin familj, hund och arbete, och det räcker gott och väl. Man vill göra en produkt som det finns en efterfrågan för, och göra tillräckligt bra business för att gå runt. Och det räcker så. Vi har 8 000 bryggerier i USA, och de flesta är yngre än fyra år och är pyttesmå. De vill göra sin grej på sitt sätt, utan att växa till någonting enorm.