På rekordtid blev hon en av Sveriges mest framgångsrika fotografer – med tunga prestigejobb för internationella modehus och magasin. Cafés Daniel Lindström möter fenomenet Camilla Åkrans för att diskutera den unika kombinationen av modernitet och djärv sexighet i hennes bilder.
Det är första dagen på Olympus Fashion Week och Manhattan fullkomligt vibrerar av sensommarhetta. Jag har fått äran att vara Camilla Åkrans sällskap när hennes agentur, Management Artists, har fest i ett townhouse vid Gramercy Park som normalt inhyser en privat herrklubb. Miljön är utstuderat fashionabel med röda heltäckningsmattor, antika
möbler och champagne som dricks ur sugrör.
| Stora delar av New Yorks mode-industri är på plats: modeller, fotografer, stylister, agenter och art directors. Dazed & Confuzed-grundaren och Another Magazine-chefredaktören Jefferson Hack spelar skivor tillsammans med sin flickvän, den belgiska toppmodellen Anouk Lepere. Ju mer branschkändisar, desto mer dekadent stämning. Festen pågår hela natten och jag hoppar till och med över två viktiga catwalkvisningar i Bryant Park för att jag inte kan slita mig från all flärd.
|
 Fotografen Camilla Åkrans |
Camilla Åkrans är dock bara i New York på genomresa. När
jag sms:ar henne nästa dag för att tacka för en trevlig kväll har hon
redan hunnit flyga till Bahamas på ett reklamjobb.
Det har gått ganska exakt två år sedan den där magiska modekvällen, men Camillas vardag ser fortfarande ut precis så. Bara ännu mer.
I dag har Camilla Åkarns varit den främsta mode-fotografen i Sverige i flera års tid. Hon äger de stora svenska reklamkontona och är modetidningen Elles viktigaste frilansmedarbetare. Hon har jobbat för åtskilliga internationella magasin – bland andra italienska Elle, Wallpaper och tyska Tush – men det var när hon 2005 skrev kontrakt med Management Artists, med kontor i New York, Paris och Milano, som det stora genombrottet kom. Management Artists representerar några av världens främsta modefotografer, som engelsmännen Tom Munro och Vincent Peters, fransmannen Stephane Sednaoui, kanadensaren Terry Tsiolis och belgaren Willy Wanderperre.
Senare på hösten hamnade Camillas portfolio hos franska modemagasinet Numéros chefredaktör Babeth Djian. Några porträtt tagna av Camilla på Mini Andéns setcard hade väckt intresset hos Djian, som söker efter fotografer med ett starkt visuellt uttryck och modekänsla. Att publicera bilder i Numéro är som att öppna ett stort skyltfönster för hela modevärlden. Camilla Åkrans fick chansen – och tog den.
Kort efter att hennes första reportage i Numéro hade tryckts kom de internationella uppdragen som ett brev på posten. Världskampanjer för Missoni, Hermès, Paul & Joe…
– Jag var extremt smickrad över att få en så välrenommerad agent, men hade aldrig kunna drömma om att jag skulle få stora jobb så snabbt, säger hon.
På rekordtid etablerade sig Camilla Åkrans i den hämningslöst elitistiska och mans-dominerade världstoppen av modefotografer.
För de som följt 33-åriga Camilla Åkrans karriär kommer dock framgångarna inte som någon överraskning. Hon har, förutom de rent fotografiska färdigheterna som teknik och komposition, även ett hängivet interesse för mode.
– Camilla avbildar inte bara en trend, hon har förmågan att fånga en hel känsla. Det märks så tydligt i hennes bilder att hon är genuint engagerad i modet. Dessutom är hon en fulländad estet som plockar fram det allra bästa ur modellerna. Hon vågar lita på sin egen intuition och följer inga fotografiska modetrender. Camilla har aldrig någonsin lämnat upp en svag bild på vår redaktion, säger Elles modechef Cia Jansson.
Mats Fridehäll, frilansande art director för Åhléns, gav Camilla hennes allra första reklamjobb 1998, ett kontrakt hon behöll till förra året.
– Det är fantastiskt kul att jobba med Camilla. Hon tar sensuella och sexiga bilder med liv i, och är entusiastiskt delaktig i hela processen. Hon har en enorm kunnighet och vet tydligt vad hon vill.
Camilla, när man tittar på dina bilder är de oftare tagna i miljö än i studio – men allt man ser i bakgrunden är sand, stenblock, en poolkant, blå himmel. Allt är avskalat.
– Jag söker alltid efter rena, grafiska linjer i en miljö – även om det skulle röra sig om en stökig knarkarkvart. Däremot hatar jag att bli serverad funkisvillor och vita Los Angeles-hus som folk förutsätter att jag går igång på. Jag vill ha obegränsade vinklar för kameran och inga störande element som avslöjar tid och plats och därmed daterar bilden.
Även stylingen är ofta minimalistisk i dina bilder.
– Det beror förstås på vilken stylist jag jobbar med, men i till exempel Numéro gäller ofta principen ”less is more”. Jag gillar inte att gömma modellen i en massa kläder.
Vilka är dina no-nos när det kommer till styling av en tjejmodell?
– Jag tycker illa om skjortor för det är fult med kragar med knappar. Kläder med nåt slags tryck går också bort, jag vill inte ha någon som säger nåt i min bild. Och omotiverade handväskor!
Under hela din karriär har du valt bort traditionella porträtt och dokumentärfoto.
– Jag är inte intresserad av att skildra verkligheten, det finns så många duktiga reportage-fotografer som gör det mycket bättre. Jag vill skapa mina egna händelser, inspirerade av till exempel sagor eller skönlitteratur. Jag utgår alltid från en berättelse där modellerna får spela olika karaktärer. Jag har ingen färdig skiss från början, utan bilderna växer fram längs vägen och ibland kan det sluta väldigt annorlunda än vad jag hade tänkt mig från början.
Du fotograferade nyligen Angelina Jolie för en japansk reklamkund, hur var det?
– Helt galet, precis som i Lost in translation. Det var typ hundra japaner i studion för att övervaka plåtningen. Sen var det lite trixigt med Angelina för hon hade, precis som alla Los Angeles-celebrities, ett eget team med hår och make up som inte riktigt höll den nivå jag är van vid.
Rent tekniskt och produktionsmässigt, hur skiljer sig en Camilla Åkrans-fotografering i dag från en för tio år sedan?
– Haha, det går inte att jämföra. När jag började jobba för tidningen Bibel 1998 (Camilla tog det allra första omslaget) fanns det noll kronor i budget och inga som helst ramar att följa. Jag och stylisten Robert Rydberg kunde hålla på i veckor att förbereda en plåtning, vi gjorde allt från att sy kläder till att koka kaffe och göra smörgåsar till modellerna. Vi var så fattiga att vi en gång var nära att käka upp en lax som vi använt i två dagar som rekvisita! Det var hundra procent återvinning som gällde. I dag fotograferar jag alla bilder digitalt och hyr in hela team med teknisk utrustning. Ibland finns även retuschör på plats på plåtningen för att börja efterbearbetningen direkt.
På den nivå Camilla Åkrans befinner sig har hon access till de största modellerna i världen. Höstens kampanj för Missoni frontas till exempel av kanadensiska superstjärnan Daria Werbowy, och Camillas egen favorit just nu är den 22-åriga polskan Anja Rubik, miljonkontrakterad av Estée Lauder.
– Anja har blivit som en slags musa för mig. Jag har använt henne så många gånger att vi fått en privat relation, vilket alltid är en fördel. Förutom en enorm lyhördhet har Anja ett utseende och en look som hon själv är mycket duktig på variera.
En typisk Camilla Åkrans-kvinna är väldigt vacker och samtidigt stark och självständig.
Är det en fördel att vara kvinnlig fotograf i modebranschen?
– Du menar att tjejer blir kompisar med varandra? Nej, så är det inte. Jag går in i en professionell yrkesroll och de som jobbat med mig vet att jag är långt ifrån världens gulligaste. Jag är mycket hård och bestämd när jag tar mina bilder.
Dina modeller visar ofta mycket hud och ibland även nakna bröst. Skulle du vilja säga att dina bilder är sexiga?
– Självklart är de sexiga, men alltid på tjejens villkor. När jag fotograferar en modell föreställer jag mig den kvinna jag själv vill vara – snygg, cool och sexig – medan en manlig fotograf kanske fantiserar om att förföra objektet.
Vad är sexigt för dig?
– I första hand hud och kvinnliga former. Man behöver inte visa nakna bröst för att en bild ska få sexuell laddning. För mig kan det vara mer upphetsande att bara ana att en modell är bottomless. Ibland räcker till och med en blick, en närbild på ett par läppar eller en nedrullad strumpa.