För några år sedan var det som om vi gemensamt kom överens om att sluta lyssna på experter, snobbar och elitister. Vi sa ”Äh, låt folk gilla det de gillar”, och äntligen kunde vi helt utan skamkänslor njuta av såväl roliga kattfilmer som sådana där quiz där man får reda på vem man egentligen är i Friends (jag är en typsik Chandler).
Det var en befriande känsla kan jag tänka mig, om man var en människa utan vare sig intressen eller smak. Men ganska snart fick det oanade konsekvenser.
Istället för noggrant analyserade, expertbackade politiska beslut fick vi politiker som var bra på att trolla folk på internet. Och i stället för ungdomar som engagerade sig i queerfeministisk poetry slam eller startade arga, elitistiska rockband i konstiga kläder fick vi en generation kids som la veckopengen på Labubukopior och bondfångarna i manosfären. Vi fick italiensk brainrot och ryska botar, Dubaichoklad och fascismens återkomst OCH vi kunde inte ens njuta av roliga kattfilmer längre, eftersom ungefär nittio procent av dem snart blev AI-genererade. Woho!
Den logiska slutpunkten av det expertlösa samhället är det vi upplever just nu, med såväl kultur- som verkliga krig rasande runt om i världen. Eller som brittiska journalisten Rebecca Shaw summerat det:
”I knew one day I’d have to watch powerful men burn the world down – I just didn’t expect them to be such losers.”
Därför behöver experterna och snobbarna återvända
Men om det finns någon trend som rör upp damm borta vid horisonten så tro, och hoppas, jag att det är experterna, snobbarna och elitisternas återkomst. Det är helt enkelt dags för en motreaktion och att det återigen blir lite skamfyllt att vara kulturlös, ointresserad och totalt dum i huvudet. Så vad kommer detta att innebära för matvärlden?
För det första hoppas jag på vinsnobbens återkomst. Efter att dryckesjournalister i årtionden tvingats utnämna ”de bästa vinerna för första dejten” samt ranka ”10 bag in box-viner under hundralappen” i söndagsbilagot längtart jag nu efter att en smygalkoholiserad snobb i combover och kravatt återigen ska döma mig för min smak. Detsammma gäller matjournalistiken. Vi behöver inte några fler virala ”krogtestare” som äter gratismat med ansiktsuttrycket hos en hörselskadad mimartist, utan kunniga krogrecensenter som förstår att mat är kultur, inte konsumentupplysning, och vet hur man både skiljer en skål kantonesiska nudlar från sichuanesiska OCH kan göra en underhållande intersektionell analys av den.
Vi behöver inte heller några fler självutnämnda hälsoexperter med ett tillskott att sälja eller tv-kockar som kallar all matkultur väster om Grekland för ”asiatisk”. Och vi behöver definitivt inga fler beskäftiga virala Tiktok-matlagare som strör ätbart glitter på rostmackan och på fullt allvar hävdar att senap och vattenmelon är en jättegod kombination. Nej, det vi behöver är verklig kunskap, djupsinnig analys och personliga reflektioner. För ju mer man lär sig om något, desto större och vackrare blir världen. Vi behöver inte experterna, snobbarna och elitisterna för att de ska säga till oss vad vi ska tycka om – utan för att de helt enkelt gör det lite mer intressant att leva.
Men krogen då? kanske du undrar. Hur kommer den att påverkas av experternas ännu så länge hypotetiska återkomst? Inte mycket, tror jag. Krögare och kockar har gudskelov alltid varit oförbätterliga elitister och snobbar – de har bara tvingats dölja det för dig så att du inte ska känna dig osäker.
