En gång intervjuade jag journalisten Frans Strandberg. En av mina frågor var om Frans var släkt med författaren Mats Strandberg, men det var han inte. Jag berättade att jag inte heller var det, trots att vi alla tre delar efternamn. Frans svarade ”okej”.
Med det i bakhuvudet vill jag understryka att jag har en eller två mindre lyckade intervjuer i bagaget. Det är lätt hänt, men det finns en som har gjort gränslöst många fler sådana än de flesta av oss.
När Alexander Pärleros grundade Framgångspodden var det med syfte att intervjua framgångsrika människor. Efter ett tag fick han slut på entreprenörer och kändisar (Joe Labero har liksom dykt upp mer än en gång). Då tog han det… halvnaturliga nästa steget. Han började bjuda in människor som genomlevt fruktansvärda trauman.
Det taktlösa skiftet
Skiftet till trots behöll han dock ljudbilden från poddens ursprungliga koncept. Detta resulterade i intervjuer med föräldrar till döda barn och människor som överlevt övergrepp – musikaliskt introducerade med brölig, pampig trailermusik som tagen från någon risig gammal actionfilm. Det skar sig å det grövsta.
När intervjupersonerna sedan var mitt i sina gripande berättelser klipptes avsnitten flera gånger upp av någon sorts glättig Beverly Hills-musik. Inte heller här hade han bemödat sig att byta jinglar.
När man intervjuar någon är det klassiska upplägget att man ställer en fråga, tystnar och väntar på sitt svar. Alexander Pärleros jobbar annorlunda. Han ställer frågan. Föreslår en handfull hastigt påkomna svarsalternativ, tystnar. Låter intervjupersonen påbörja ett svar.
Här avbryter ofta Pärleros – med ett förslag till vad han gissar att personen tänkte svara.
Sådär håller hela samtalet på. En person som försöker förmedla ett gripande livsöde på ena sidan bordet. På andra sidan – en rastlöst fingertrummande Pärleros som snabbt vill komma till poängen.
Det är så frustrerande att man vill skrika rakt ut.
Pärleros svajiga försvar
Ibland får Pärleros kritik för sina intervjuer och kritiken består ofta i att han har en slängig attityd som inte passar för allvarliga ämnen. Det försvar han då brukar dra fram är att han inte är utbildad journalist.
Då är det en grej jag inte kan låta bli att undra över. Tror Pärleros att han måste intervjua? Att det är någon som tvingar honom? Han har helt säkert många andra talanger. Och man behöver verkligen inte vara utbildad journalist för att intervjua, men då kan det lätt bli så här.
Pärleros har bjudit in Patricio Galvez, som berättar om när han fick reda på att dottern tagit sig till Syrien och nu var en del av IS. Alexander frågar vad Patricio tänkte då och Patricio påbörjar ett uppriktigt svar. Pärleros avbryter högljutt med ett flin.
”Så här. MOTHERFUCKER!”
Och det är därför han är Sveriges sämsta på att intervjua.
