Janne Andersson i stor intervju: ”Folk fattar inte hur rolig jag är”

Janne Andersson spelar schack och fotad rakt framifrån

Ett succémästerskap, ett odiskutabelt kval, några nya stjärnspelare (och stjärnsmällar) senare så var det egentligen bara en pusselbit som saknades inför EM ...

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Andreas Johansson  |  Publicerad 2021-06-07 09:54  |  Lästid: 14 minuter

*** Intervjun gjordes innan Zlatan Ibrahimovic tvingades tacka nej till fotbolls-EM på grund av skada. ***

Janne Andersson har ett mantra som han hela tiden kommer tillbaka till. För honom sammanfattar det vikten av att fokusera på vad man har framför sig, att inte sväva i väg, att göra saker i rätt ordning. Då var då, nu är nu. Ordföljden är så återkommande att den nuförtiden levereras med ett skälmskt leende på presskonferenser. Fotbollsjournalister smyger själva in det i analyserna av Sveriges EM-chanser, och när förbundskaptenen häromåret var med i tidningen Vi Läser så berättade han att han någon gång skulle vilja skriva en självbiografi om intresse finns. Titeln är redan bestämd, berättar han: 

”’Då var då’, med undertiteln ’Nu är nu, sen är sen’.” 

Det envetna arbetet med att hamra in det något sträva zen-budskapet verkar ha gett resultat. 

När Sveriges fotbollslandslag går in i ett europeiskt mästerskap med den mest glänsande truppen på länge så är det inte längre bara så enkelt att Janne Andersson är förbundskapten för det svenska laget. Efter fem år vid rodret är det som om något har hänt. Janne Andersson har börjat smitta. 

Det är som om någon på det svenska fotbollsförbundet på en fikarast har smält ner en 58-årig halländsk mans sinne och destillerat resultatet till ett glasögonprytt kvicksilver som börjat ta sig in i tjugoåriga kroppar från Stockholmsförorter som Akalla och Vällingby. Under pressträffarna mellan matcherna mot Georgien och Kosovo besvarade stjärnspelarna Robin Quaison och Dejan Kulusevski pressens frågor på exakt samma sätt. 

”Då var då, nu är nu.”

Janne Andersson har mycket svårt att dölja sin entusiasm när han får höra om hur hans livsfilosofi sprider sig i den svenska landslagstruppen. 

Märker du att det smittar av sig på spelarna? 

”Ja. Jag träffar faktiskt andra utanför fotbollen som säger att det är ett bra uttryck. Det yppersta exemplet var hösten 2019 när vi mötte Malta borta på lördagen och Spanien på hemmaplan på tisdagen. Det är lätt att man svävar i väg och glömmer bort Malta-­matchen, trampar snett där och tappar en poäng. Men då var fullt fokus på Malta-matchen, vi nämnde inte Spanien med ett ord. Då är då, och nu är nu – det är ett väldigt bra uttryck. Som är självpåkommet”, konstaterar Janne. ”Att spelarna an­­ammar det är inte konstigt.”

Hur har du landat i den livsåskådningen?

”Det är en yrkesåskådning, skulle jag säga, jag är inte lika bra på det privat. 

Nej, du känns inte så mindfulness.

”Nej. Privat är jag som så många andra. Jag oroar mig för barn, barnbarn och räntor på huset. Men arbetsmässigt har jag lärt mig att hantera saker på det sättet. Inte titta för långt fram, för då tappar man det som ligger framför fötterna. Dra rätt lärdomar från det som har hänt och sen släppa det. Inte trampa i gammal dynga, brukar jag säga. Det kostar energi. Att göra en bra utvärdering. Där är jag bra.” 

Men hur mycket av det där är ett arbetssätt, och hur mycket är ett sätt att slippa svara på frågor från journalister?

Han skrattar till. 

”Ja! Det handlar om att bli av med sånt, och allt annat. Egentligen är det enkelt. Det som har varit kan du inte göra något åt. Då handlar det bara om att dra rätt slutsatser när du utvärderar”, säger han och funderar: 

”Hela diskussionen när jag åkte ner till Zlatan för att diskutera är samma tema. Det som har varit är ganska ointressant att älta. Red ut det och gå vidare.”

Jacka, Aspesi. Skjorta, Drake’s

I slutet av november förra året satte sig Janne Andersson på ett flyg mot Milano. Man får utgå ifrån att det var en spänd förbundskapten som satte sig tillrätta i Lufthansa-stolen. Alla fem syskon i hans familj undviker att flyga, för några år sedan tvingades Janne Andersson själv att gå i dubbel terapi för att få bukt med sin flygrädsla.

Framför allt så skulle han till Milano för att träffa Zlatan. Sveriges förbundskapten och landets bästa fotbollsspelare genom tiderna skulle ses på ett hotellrum för att diskutera. De senaste åren hade de två haft en relation som i bästa fall får beskrivas som frostig. Vare sig han ville det eller inte så får man också utgå ifrån att Janne Andersson på flygplanet var medveten om att oavsett vad resultatet i sommarens EM blir så kommer förklaringen till resultatet av många människor att härledas tillbaka till hotellrummet i Milano.

Hur reagerade du när du läste att Zlatan öppnade upp för landslaget?

”Den omedelbara känslan för mig var att det var intressant. Det hade funnits antydningar som han själv erkände var mer på skoj, för att retas. Detta var på riktigt”, säger Janne. 

”Mitt jobb är att prestera med landslaget. Om det finns ­spelare som vill vara med, och är lika bra eller bättre än de som spelar, så är det mitt jobb att kolla upp det. Jag frågade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand om han kunde kontakta Zlatan och se om han ville träffas, om han menade allvar. Och det ville han. Mer komplicerat än så var det inte.”

Det fanns ingen tvekan?

”För mig är det noll prestige. Om inte han hade haft viljan att möta mig i resonemangen och om jag inte hade velat möta honom så hade vi inte träffats.”

Han tar en klunk kaffe. 

”Jag hade inte med knogjärn och boxningshandskar när jag åkte dit, jag gjorde det för att kunna föra ett resonemang om ett eventuellt landslagsspel. Och det första mötet var att städa bakåt. När jag gick ut därifrån så var jag klar med det.”

Hur var det att jobba ihop med Zlatan under er första landslagssamling?

”Första mötet vi hade så städade vi bakåt, men det andra mötet så presenterade jag hur vi spelar och jobbar och hur jag resonerar kring saker och ting. Samma sak som när jag var i Norrköping och skulle värva en ny spelare. I Zlatans fall, som har varit borta i fem år och har den erfarenheten som han har, så ville jag höra vad han har för reflektioner kring det. Han är oerhört seriös och professionell och van vid att byta klubb och snabbt anpassa sig till nya miljöer. Det gjorde han nu också”, säger Janne. 

”De här yngre spelarna som har haft honom som förebild i jättemånga år, där tog han ett ansvar som en halv ledare. Han vägledde och gav bra tips, både på planen och i övrigt. Han är oerhört professionell och jag kan bara ösa positiva ord över honom hela samlingen, vad vi än gjorde. Men jag är inte överraskad. Kan vi behålla det vi har varit bra på – vi har varit bra på ganska mycket, tycker jag – och lägga till Zlatans egenskaper så blir det roligt.”

Jacka, Valstar. Jeans, Levis

I ett ryskt konferensrum börjar det gäspas. Det är många timmar sedan Janne Andersson har fått i sig dagens andra portion spa­ghetti carbonara i matsalen. Den svenska landslagsstaben arbetar under VM 2018 från att de vaknar till att de somnar, timme efter timme. Knappt en minut existerar utanför det schema som man utan alltför vild fantasi kan utgå ifrån är våldsamt laminerat. 

När den svenska landslagsledningen viker ihop sina hårt prövade pärmar och sträcker på shortsklädda ben så återstår en punkt på schemat, lika viktig som videogenomgångar och white­board-trianglar. Tillsammans tittar de på ett avsnitt av Seinfeld. Ritualen hänger samman med en annan rutin. När eftertexterna rullar till tonerna av den spänstiga basgången så plockas dagens sista Excel-dokument också fram. Med rutscheman och färgmarkeringar kartläggs noggrant vilket avsnitt som landslagsstaben tycker är roligast. 

”Det är en mysfaktor i det. Seinfeld är tradition. Avsnittet The Summer of George såg vi om nu senast, det är bra. The Pony Remark är också bra. Det är sju, åtta stycken som ligger i topp.” 

Vem är favoritkaraktären?

”Jag tror att vi är överens om att George är genomsjuk. Han är så störd att det är makalöst. Men så jäkla rolig.”

Ja, jag tror att …

The Soup Nazi! Den är också fantastisk”, säger Janne.

Han blir mer bister när det är dags för fotografering. När Janne anländer till en fotostudio en vårdag i april så mumlar han om att han ångrar att han tackade ja. Hans minspel är bekant för de flesta fotbollsintresserade och vilar på en dialektisk grund. Det rör sig antingen om en utskjuten haka och nedåtpekande ögonbryn bakom glasögonen när han skäller ut en fjärdedomare eller en tysk landslagsstab. Eller som i dag: ett smalt leende som hans fru Ulrika brukar jämföra med Stan Laurels Halvan.

Jan Olof Andersson är född och uppväxt i Halmstad. Han har tränat stadens lag i flera omgångar, tagit SM-guld med IFK Norrköping och är sedan fem år tillbaka Sveriges förbundskapten. Precis som sina företrädare Lars Lagerbäck och Erik Hamrén så har Janne Andersson varit framgångsrik i att själv skissa fram konturerna för sin egen karikatyr. För några år sedan cirkulerade ett tv-klipp där Janne Andersson ondgjorde sig över IPA (i stället för fatöl), latte (i stället för kaffe) och chilibearnaise (i stället för … bearnaise). Han har själv berättat om hur han som tränare i Norrköping en gång i klubbens lunchrum upprört förkunnat att han inte är konservativ, men att han ”bara vill att allt ska vara som det alltid har varit”. 

Känner du dig konservativ?

”Ibland gör jag det. Jag tycker om när det inte händer för mycket. I privatlivet så tycker jag att det är skönt med lugn och ro och rutiner. Man drar fram sitt V75-system på lördagsmorgonen och tar fram en skål jordnötter och en öl på eftermiddagen när travet börjar. Det räcker för mig, det behöver inte vara krångligare än så”, säger han och tar ett bett av eftermiddagens andra kardemummabulle.

Janne sitter på en bänk i solen i en av Stockholms södra förorter och väntar på att en ny kanna kaffe ska bli klar. Inne i det lilla köket i fotostudion finns en mer än kompetent espressomaskin, men eftersom ryktet om förbundskaptenens konsumtionsvanor sprids snabbt så har också en traditionell kaffebryggare lånats in för dagen. 

”Men det handlar ju inte om yrket. Det är fantastiskt roligt att jobba med nya spelare, möta nya motståndare och ställas inför nya utmaningar. Där får man vara öppen för att det händer grejer. På jobbet måste jag vara nyfiken framåt.”

En del av frågeställningen kring sommarens EM-slutspel handlar om just det. Många undrar om landslaget kommer klara av att behålla det som varit framgångsreceptet de senaste åren. En ramstark defensiv där ett gäng rätt anonyma utlandsproffs kämpade ihjäl sig för varandra och slog ut storlag under både kval och VM-slutspel. De senaste åren har lagsammansättningen förändrats. Med lagkaptenen Andreas Granqvist långtidsskadad ser Sveriges defensiv skakigare ut samtidigt som unga talanger som Dejan Kulusevski, Alexander Isak och Robin Quaison har blommat ut till internationella stjärnspelare. Och ja, Zlatan, då. 

Man undrar helt enkelt om det går att blanda bearnaise med chilibearnaise. 

”Jag får ofta frågan om hur man hanterar starka individer om man tror på laget. För mig finns det ingen som helst motsättning. Grunden är att vi är överens om värderingarna, är överens om hur vi ska spela, är överens om hur vi ska bete oss.”

Janne slår näven i träbordet när han räknar upp de tre prin­ciperna. 

”Jag ska göra det jag är bra på, Zlatan ska göra det han är bra på, Sebastian Larsson ska göra det han är bra på. Det finns ingen motsättning mellan ett starkt lag och starka individer. Tvärtom. Man måste alltid vara beredd på att ta individuell hänsyn – men det gäller alla i ett lag.”

Skjorta, Barba Napoli. Kavaj, AW Bauer

Om man vill försöka ringa in Janne Anderssons personlighet så finns det vissa anekdoter som ligger nära till hands. Den om hur han städar landslagets omklädningsrum efter att ha vunnit gruppen i VM, om hur han något år senare inför förvånade journalister bar runt på två stora svarta sopsäckar när presskonferensen skulle börja. Kanske berättar man om hur han som allsvensk tränare åt och, framför allt, betygsatte varje allsvensk läktares varmkorv, eller om hur han enbart äter carbonara på semester. När han fick frågan i Sportbladet om vart han skulle vilja åka om han fick tillgång till en tidsmaskin så var det tillbaka till pojkrummet i Halmstad 1974 för att se när Ralf Edström gjorde mål mot Västtyskland i VM. 

”Jag minns inte att jag sa det, men jag kan nog tänka att jag skulle vilja uppleva barndomen igen”, säger Janne. 

”Jag spelade fotboll varenda rast i skolan och var ganska mycket ensam. Vi var fem syskon hemma, jag hade mina jobbiga småsystrar omkring mig hela tiden. Egentid var viktig för mig redan då. Vi hade det inte dåligt ställt, men inte ett överflöd, man fick ha ordning på grejerna för att det skulle funka. Många kompisar åkte på semester, men vi var alltid hemma. Jag var ­ganska ensam, och jag tyckte att det var rätt skönt. Det är sådant jag behöver i dag också.”

Han berättar med inlevelse om barndomens somrar då han körde ut tidningar mitt i natten, tryckte i sig en hel limpa innan han somnade och vaknade lagom till att Björn Borg vandrade ut på gräset i Wimbledon. I dag verkar han ha samma behov av att få vara ensam. 

”Jag går till och från jobbet, det tar två timmar enkel väg. Då går jag och funderar. Jag behöver det. När det närmar sig att ta ut en trupp så kan jag sitta och stirra rätt in i väggen, en meter bredvid tv:n. Jag är inte med över huvud taget, säger min fru. Då är jag inne i min egen värld”, säger han. 

”Det flyger runt grejer som ska landa på olika platser i huvudet. Har det väl landat så kan jag kliva ut på San Siro inför 80 000 människor. Då är jag klar och trygg i huvudet.”

Tror du att bilden av dig som lite fyrkantig kan göra att folk förminskar ditt yrkeskunnande?

”Förr var jag ganska kantig, när jag tittar tillbaka. I dag är jag mycket mer flexibel och bättre på att ge människor förtroende. Jag är ganska laid-back numera. Jag litar på min omgivning och behöver inte rota i allting. Grunden är ordning och reda, har man det så kan man vara flexibel sen”, säger Janne.

”Jag är faktiskt jäkligt rolig, folk tror inte det. Folk fattar inte hur rolig jag är. Jag älskar Monty Python och kan hitta på grejer. Jag har olika sidor som kommer fram i olika sammanhang.”

Han leder argumentationen i bevis med en detaljrik anekdot om hur han släpper av folk i allmänhet, och sin assistent Peter Wettergren i synnerhet, på fel våning om de åker hiss tillsammans. 

”Peter gick fram till vad han trodde var hans dörr och började rycka i handtaget. Han blev förbannad och skrek på dörren”, säger Janne. Han avbryter ett skratt. 

”Jag har till och med skickat av en familj på fel våning en gång, jag kunde inte låta bli.”

”När det närmar sig att ta ut en trupp så kan jag sitta och stirra rätt in i väggen.”

Rock, Lund&Lund. T-shirt, Aspesi. Jeans, Levis

Under perioden som Café träffar Janne Andersson så hinner en europeisk superliga lanseras och läggas ner. Det är ett försök av det hyperkapitalistiska fotbollskonglomeratet att slutligen, en gång för alla, haka av det sista bandet till fotbollen som något mer än välproducerad underhållning. 

Flera av Janne Anderssons spelare skulle ha blivit en del av superligan om den blivit av. Vare sig han vill det eller inte så är han i och med sitt jobb sedan några år tillbaka en del av en fotbollsvärld som allt mer liknar en renodlad nöjesindustri; en gryta av skrupelfria agenter, korrupta direktörer, politiker med blod på händerna och stjärnor som är rikare än nationer. 

Janne Anderssons egen resa började som spelande tränare för Halmstadsklubben Alets IK i division fyra under slutet av 80-talet. Han har tränat flick- och pojklag, juniorer och halvtidsarbetande män. 1988 anställdes han som ungdoms- och ekonomiansvarig i Halmstads BK. Han har varit assisterande tränare åt Stuart Baxter, Jonas Thern och Tom Prahl innan han tog över som huvudtränare själv. 

Han har sålt lotter, tvättat matchtröjor, vrålat på linjemän, bläddrat i pärmar och druckit kaffe ur plastmuggar. När han gjorde sitt första år som huvudtränare i Halmstad skötte han fortfarande klubbens ekonomi. Det hände flera gånger att han cyklade ner till kansliet på Örjans vall klockan tre på natten för att hinna göra klubbens bokföring. 

Som förbundskapten har han fått andra arbetsuppgifter. Han har hamnat mitt i den politiska debatten om representation på förbundet, han har fått ducka för utspel från sina spelares agenter och besvarat frågor om det hårt kritiserade världsmästerskapet i Qatar. Ett tag var det som att det stormade kring varje landslagssamling. 

Har du vantrivts som förbundskapten någon gång?

”Nä. Och det har varit ganska lite ståhej. Det är normala grejer, spelare som blir besvikna när de inte får spela, men eftersom det är landslaget och att det kanske uttrycks på lite … halvfel sätt så blir det rörigt. Det blev ju inte bra när det blev snack om Victor Nilsson Lindelöf när han skulle bli pappa, men det kunde vi liksom inte göra så mycket åt.”

Har du känt dig orättvist behandlad?

”Inte orättvist behandlad, men …”

Han börjar berätta om matchen mot Frankrike, då Dejan Kulusevski efteråt uttryckte besvikelse över att han inte hade fått spela och Zlatan sågade laguttagningen på Twitter.

”Tror jag att någon spelare ska bli besviken så pratar jag med den spelaren innan, så han får reda på det. Den här gången så trodde inte jag att han skulle bli, som han uttryckte det, ’chockad’ av att inte få starta. Samtidigt som Dejan inte hade hunnit lära känna mig. Normalt sett så hade han frågat varför han inte får spela, eller så hade jag pratat med honom innan. Men så blev det inte, och när han fick frågan för tredje gången i tv så sa han att han var i chock. Då blev det full cirkus”, säger Janne. 

”Normalt så gör jag inte presskonferenser dagen efter match, men då ville jag reda ut det direkt. Då hade vi haft en match där vi mött världsmästarna och förlorat med 1–0 och haft 9–6 i avslut och större bollinnehav. En bra match utifrån förutsättningarna. Jag fick i princip inte en enda fotbollsfråga på 45 minuter, och det tycker jag är konstigt. Det var bara frågor om Dejan och Zlatans tweet. Då blev jag förvånad.”

För två år sedan riktade Zlatan hård kritik mot Janne Anderssons laguttagningar och menade att det saknades spelare med utländsk bakgrund i Jannes landslag. Janne Andersson svarade att han förstod Zlatans kamp men kände sig orättvist anklagad och utpekad. 

”Jag tycker att det är orättvist, att det är fel, att det är fult”, sa Janne. Bråket mellan Zlatan och Janne slog ner som en bomb, krönikörer skrev med glödande pennor, och något som hade kunnat bli en diskussion om representation och strukturers påverkan i ett samhälle och dess institutioner reducerades snabbt till pluslåsta rubriker. 

Hur ser du på frågan om representation inom svensk fotboll?

”Jag hade inte reflekterat över det förrän jag fick frågan. Jag har jobbat med människor från olika kulturer genom åren. Pratar vi om laget så tar jag alltid ut spelarna som jag tror har störst chans att vinna matchen”, säger Janne. 

”Sen förstår jag om man tar det i ett större perspektiv. Om man pratar anställda människor på Svenska Fotbollförbundet så ska det precis som med män och kvinnor representera be­folkningen. Men det är en annan sak, här pratar vi om specialkompetens på planen.”

Just nu pratas det mycket om VM i Qatar. Tycker du att fotbollen tillskrivs en för stor roll i samhället?

”Jag kan bara konstatera att vi är en del av samhället – och en ganska viktig del av samhället för många människor. Och jag har inga problem med att ta ställning och uttrycka vad jag tycker i frågan”, säger Janne. 

”Däremot är jag personligen tveksam till aktioner i samband med matcher. Det finns mycket i världen som inte är bra. Situationen i Myanmar, trafficking, rasism. Det finns många saker man vill ta ställning för och emot. Det är lurigt, när ska vi göra något aktivt och när vi ska säga att vi tycker så här, vi står för de här värderingarna?”

”Jag är faktiskt jäkligt rolig, folk tror inte det.”

Jacka, Sealup. Skjorta, Barba Napoli

Sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022 för tio år sedan har mer än 6 500 gästarbetare dött. Sveriges fotbollsförbund har förlagt flera landslagsläger till Quatar, men också framfört kritik mot regimen. Någon vecka efter att vi ses skickar det svenska fotbollsförbundet ett öppet brev till Fifa för att försöka få till ett möte där man ska diskutera situationen i Qatar. Samtidigt har Norges landslag burit t-shirtar med budskapet om ”human rights – on and off the pitch” tryckt på bröstet inför matcher. 

”Det har blivit en konstig diskussion kring Qatar, för det är faktiskt så att det svenska fotbollsförbundet sedan 2015 har uppvaktat regeringen och fackförbund för byggnadsarbetare i Qatar för att framföra sina synpunkter. Sen hur mycket det gör vet jag inte, men man har ändå försökt göra någonting i ett antal år”, säger Janne. 

”Sen så går någon och sätter på sig en t-shirt och får uppmärksamhet som om det vore något jättestort. Att då vända det till att det svenska förbundet gör för lite, det tycker jag är direkt dåligt. Förbundet har faktiskt arbetat aktivt med de här frågorna. Vad som får mest uppmärksamhet och genomslagskraft kan man såklart diskutera.”

Hur är det att hamna mitt i den här typen av storpolitik bara för att man någon gång tänkt att det vore kul att träna ett fotbollslag?

”Vi är inte politiker eller statsvetare. Jag har en uppfattning, och är inte rädd för att uttrycka den, men mitt huvudsakliga jobb är ju inte att hålla koll på hela omvärlden”, säger han.

”Inför presskonferenser så förbereder jag mig. Fotbolls­frågorna kan jag, men jag måste läsa på om andra grejer för att ha koll på omvärlden och inte behöva sitta där som ett fån. Jag är ju intresserad av min omvärld, och jag tycker att jag är hyfsat allmänbildad, men visst, ibland kan man känna att det är ganska långt ifrån det jag egentligen gjorde en gång i tiden. Jag började träna flicklag, sen pojklag, damlag, herrlag, alla lag i alla divisioner – men det har varit för fotbollens och människornas skull.”

Skjortjacka, Aspesi. Kavaj, Barena. T-shirt, Sunspel

”Han är sjuk! Tre och en halv timme om den säsongen. Den jäveln hade greppat allt också.”

Janne Andersson tappar koncentrationen framför kameran och skakar på huvudet. Han har nyligen börjat lyssna på Erik Nivas och Håkan Andreassons podcast When We Were Kings, och är märkbart imponerad. Han har precis lyssnat på avsnittet om Halmstads SM-guld år 2000, en säsong då han själv var assisterande tränare till Tom Prahl. Några år senare tog han själv över som huvudtränare och höll på att återupprepa bedriften fyra år senare, men tappade guldet i den sista omgången. 

Som tränare för Halmstad firade Janne triumfer med fysiska spelare, fasta situationer och en benfast organisation. Laget var det enda i Allsvenskan som tränade på grus. Jannes assisterande tränare Jonas Wirmola arrangerade vid ett tillfälle en smått mytom­spunnen övning där han sköt spelarna i magen för att de skulle lära sig att inte vända bort blicken vid motståndarskott. 

För många var det den bilden som var kvar på näthinnan när han tog över landslaget, och som kanske förstärktes även med framgångarna i VM. Hårt slit, tydliga ramar och en rödflammig lagkapten som tacklar, sparkar och nickar bort allt som kommer i hans väg. 

Men när Janne Andersson några år senare tog ett sensationellt SM-guld med IFK Norrköping så spelade han en rasande offensiv fotboll med Allsvenskans yngsta trupp. 

”När jag tog över landslaget så hade Zlatan och andra lagt av. Då valde vi att sätta ett försvarsspel först. Det som har hänt under de här åren är att det har kommit fram fler offensiva alternativ. Jag kan inte spela med alla, det måste folk förstå. Vi måste ha en balans i laget. Vi har ett bredare register offensivt i dag. Samtidigt får vi inte tappa bort vår x-faktor; lagbygget, jobbet.”

Förväntningarna är högre denna gång. Efter att Zlatan gjort comeback i landslaget så har fler och fler börjat prata om Sverige som en outsider till medaljerna. 

Känner du en större press jämfört med VM?

”Folk säger att nu är Zlatan med, nu kan vi vinna EM. Och ja, det är klart att vi kan vinna EM. Det är klart att det finns en möjlighet att vinna. Men om man tar Polen som exempel från vår grupp så har de Robert Lewandowski som forward. Sedan har vi Spanien”, säger Janne. 

”Även om vi har ett bredare register nu så ska vi ha stor respekt för att det kommer krävas fullträffar hela tiden.”

Du bryr dig inte om folks snack?

”Jag bryr mig inte så mycket. Fotbollsmatcher avgörs på planen av spelarna. Allt snack innan har ganska liten betydelse när man ska ut och spela. Då ska man vara förberedd och göra jobbet bra. Förberedelsefas och genomförandefas är vad mitt jobb handlar om, allt annat får snurra runt omkring någonstans.”

Janne låter de välanvända fraserna klinga ut. Det är svårt att inte då och då tolka hans kluriga leende som att han själv inte kan låta bli att se fram emot vad det svenska landslaget kan komma att hitta på i EM. 

”Kan vi få ihop det defensiva lagarbetet där vi jobbar tillsammans kombinerat med det offensiva lagarbetet så känns det kittlande”, erkänner Janne. 

Han kniper ihop munnen och ställer ner kaffekoppen. Om drömmen om att noggrannhet, trygghet och tydlighet ska kunna upphäva lagarna om då, nu och sen och skicka landslaget hela vägen in i evigheten finns där så döljer han det väl.

”Men det räcker inte att ha bra spelare på papperet. Jobbet ska göras först.”


Credits:

Fotograf: Andreas Johansson/Agentbauer 
Stylist: Lalle Johnson 
Grooming: Alexandra Aronsson/Agentbauer 
Fotoassistent: Sofia Strååt  
Tack till: Gabuccistore, Lundochlund, AwBauerco

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-06-15 16:43