Det är lätt att föreställa sig hur Jared Letos största dröm är att vara Henrik Nyblom. Ni vet, komikern som gjorde sig ett namn i Släng dig i Brunnen när han hällde kefir över sig själv och som nyligen blivit extra folkkär i SVT:s Bäst i Test.
Exakt där, vid Letos ambitioner upphör likheterna. Henrik är en genuint, otvunget excentrisk person. Jared Leto är en turist. En snygg skådespelare som i panik över att bli uppfattad som platt och okomplicerad lånar attribut av excentriker. På ett liknande sätt som en viss kategori av Youtubehumorister lånar attribut av komiker. Imiterar humor med medel som gälla röster och överdrivet förvånade ansiktsuttryck. De imiterar, men de förstår inte humor och kommer därför aldrig vara roliga på riktigt. Exakt så är det med Jared Leto och hans spelade kufighet.
Jared Leto är inte ensam i paniken, långt ifrån. Vi har sett detta väldigt många gånger med snygga, framgångsrika Hollywoodmän som inte nöjer sig med snyggheten och framgången. De når alltid en punkt där insikten om alltings förgänglighet blir så överväldigande att de börjar tänka “Jag kanske är lite av en galning? Eller lite andlig?”. Hollywoodmännens svar på en 40-årskris.
Henrik Nyblom gör slumpartade, galna saker men det känns alltid som att det bara råkar bli så. Det känns aldrig som att Henrik tänkt “Hur kan jag göra en riktigt galen grej?”.
Jared Leto kan klä ut sig till katter. Han kan bete sig underligt mot sina skådiskollegor eftersom han “behöver vara i karaktär”. Han kan leva på gatorna några dagar för att han “behöver förstå missbrukare”. Men det är lånta fjädrar. Den lyser konstant igenom, den där känslan att det för Leto alltid kommer vara viktigast att vara vacker och framgångsrik. Och det borde han verkligen vara nöjd med.