Annons
Annons

Med sitt Depeche Mode har han sålt mer än 100 miljoner skivor – men länge slogs han mot usel självkänsla och sitt missbruk av sprit, droger och sex. I morgon torsdag tar han över Globen.

Annons

Café tog en långlunch med Dave Gahan i hans hemstad New York.

* * *

När Dave Gahan dog såg han inget ljus i slutet av tunneln.

Inga ängla­körer som sjöng, inga Super 8-flimrande barndomsbilder på en trehjuling i Essex.

Bara mörker.

Överdosen hade fått hjärtat att stanna. En av världens största rockstjärnor var kliniskt död.

– Det finns ett ögonblick när hjärtat stannar och det är fullständigt svart, säger Gahan. Då gör du ett val, eller någon gör ett val, om du ska leva. Jag var livrädd, jag som trodde att jag var odödlig.  I ambulansen reste jag mig plötsligt upp, jag vaknade väl av defillibratorn, och en läkare bara tittade på mig. Jag hade varit inne på sjukhus några månader tidigare, så jag frågade: ”Överdoserade jag?” Han svarade: ”Nej, David, den här gången dog du.”

Festen på det legendariska Los Angeles-hotellet Sunset Marquis tog slut klockan fyra på morgonen den 28 maj 1996.

Dave Gahan räddades av en tjej som ringde ambulans och drog honom från badrummet där han överdoserat.

– När jag vaknade upp var jag handfängslad till båren och en polis var där och läste upp mina rättigheter. Jag hade tydligen en massa heroin och kokain på mig. Och alla på festen hade bara lämnat mig! Jag var ensam kvar med den här tjejen som räddade mitt liv.

Men inte ens det uppvaknandet – i handbojor – satte punkt för Dave Gahans liv som missbrukare.

– Jag släpptes ur häktet, de hade mig där några nätter för min manager ville inte betala borgen, och jag höll mitt stora tal till pressen som väntade utanför. Sen åkte jag tillbaka till samma hotell. Jag gick direkt till baren, klockan var fem på eftermiddagen och jag hade inga skor på mig, och beställde ett glas vodka. Jag minns bartenderns ansikte. Hon bara tittade på mig och en tår rann nerför hennes ansikte. ”David, snälla, drick inte”, sa hon och började gråta. Jag svepte glaset och sen minns jag inte mer av den kvällen.

Tre amigos. Martin Gore, Dave Gahan och Andy Fletcher. Depeche Mode bildades 1980, då som en kvartett, men är sedan 1995 en trio.

* * *

Men Dave Gahan överlevde. Precis som han överlevt cancer, en scenolycka inför 50 000 personer i Spanien 2009, en biljakt i 220 kilometer i timmen på väg till Long Island och en bondagefest som lämnade honom fastlåst vid en säng.

Om allt detta ska han berätta när han möter Café i ett kallt Soho i New York. Som en svart pjäs på det schackbräde som utgör stadens gatmönster glider han in på den italienska restaurangen Da Silvano på 6th Avenue iförd skinnjacka, matchande hoodie och tonade Ray-Bans.

Krogen vi ses på, som med Jack Nicholson och Anna Wintour bland stammisarna blivit en mytomspunnen matinstitution, har en charmig kvitto­fiffelstämning, mosaikbar, Eros Ramazotti i högtalarna och en hovmästare med chiantisliten karisma.

Nyss hemkommen från Turks- och Caicosöarna slår sig Gahan ner, den brittiska blekheten intakt trots sol­semestern.

– Jag och familjen åkte ner till ett hus som vi brukar hyra. Jag älskar Karibien och vi har hittat ett ställe som vi verkligen gillar. Keith Richards var på samma ö. Men jag gick inte fram till honom, jag ville inte störa. Jag vet att han har ett ställe där nere och han var antagligen på semester, så jag försökte att inte vara i vägen.

Han är frontman för ett av världens största band och har en karriär som sträcker över tre decennier. Ändå gömmer sig Dave Gahan alltså under sin solparasoll av rädsla för att störa.

I någon mån summerar det kanske också både hans liv och hans karriär. Känslan av att inte vara tillräckligt bra, känslan av att aldrig duga. I 30 års tid har han sjungit melodier för de missanpassade, anthems för de annorlunda. Låtar om en längtan efter att få höra till.

Det är ett lukrativt utanförskap som resulterat i 13 studioalbum, över 100 miljoner sålda skivor och en turné med utsålda arenor – från Israel till Moskva till Paris till svenska festivalen Peace & Love – i år.

– Vi sjunger om våra sorger, vår lik­giltighet inför livet och vår längtan efter att få vara en del av världen på våra egna villkor. Ända sedan jag var barn har jag försökt vara någon annan. Hitta något att leva genom: droger, sprit, musik… Låten Higher på nya skivan handlar just om det. Jag borde må bättre med tanke på det här lyxlivet som jag lever – så vad fan är det för fel på mig?

1 2

Annons

Dela (93)
Tweeta

Annons


Laddar