Dave Gahan om spriten, Depeche Mode och att ha varit kliniskt död

Med sitt Depeche Mode har han sålt mer än 100 miljoner skivor – men länge slogs han mot usel självkänsla och sitt missbruk av sprit, droger och sex. I morgon torsdag tar han över Globen.

Café tog en långlunch med Dave Gahan i hans hemstad New York.

* * *

När Dave Gahan dog såg han inget ljus i slutet av tunneln.

Inga ängla­körer som sjöng, inga Super 8-flimrande barndomsbilder på en trehjuling i Essex.

Bara mörker.

Överdosen hade fått hjärtat att stanna. En av världens största rockstjärnor var kliniskt död.

– Det finns ett ögonblick när hjärtat stannar och det är fullständigt svart, säger Gahan. Då gör du ett val, eller någon gör ett val, om du ska leva. Jag var livrädd, jag som trodde att jag var odödlig.  I ambulansen reste jag mig plötsligt upp, jag vaknade väl av defillibratorn, och en läkare bara tittade på mig. Jag hade varit inne på sjukhus några månader tidigare, så jag frågade: ”Överdoserade jag?” Han svarade: ”Nej, David, den här gången dog du.”

Festen på det legendariska Los Angeles-hotellet Sunset Marquis tog slut klockan fyra på morgonen den 28 maj 1996.

Dave Gahan räddades av en tjej som ringde ambulans och drog honom från badrummet där han överdoserat.

– När jag vaknade upp var jag handfängslad till båren och en polis var där och läste upp mina rättigheter. Jag hade tydligen en massa heroin och kokain på mig. Och alla på festen hade bara lämnat mig! Jag var ensam kvar med den här tjejen som räddade mitt liv.

Men inte ens det uppvaknandet – i handbojor – satte punkt för Dave Gahans liv som missbrukare.

– Jag släpptes ur häktet, de hade mig där några nätter för min manager ville inte betala borgen, och jag höll mitt stora tal till pressen som väntade utanför. Sen åkte jag tillbaka till samma hotell. Jag gick direkt till baren, klockan var fem på eftermiddagen och jag hade inga skor på mig, och beställde ett glas vodka. Jag minns bartenderns ansikte. Hon bara tittade på mig och en tår rann nerför hennes ansikte. ”David, snälla, drick inte”, sa hon och började gråta. Jag svepte glaset och sen minns jag inte mer av den kvällen.

Tre amigos. Martin Gore, Dave Gahan och Andy Fletcher. Depeche Mode bildades 1980, då som en kvartett, men är sedan 1995 en trio.

* * *

Men Dave Gahan överlevde. Precis som han överlevt cancer, en scenolycka inför 50 000 personer i Spanien 2009, en biljakt i 220 kilometer i timmen på väg till Long Island och en bondagefest som lämnade honom fastlåst vid en säng.

Om allt detta ska han berätta när han möter Café i ett kallt Soho i New York. Som en svart pjäs på det schackbräde som utgör stadens gatmönster glider han in på den italienska restaurangen Da Silvano på 6th Avenue iförd skinnjacka, matchande hoodie och tonade Ray-Bans.

Krogen vi ses på, som med Jack Nicholson och Anna Wintour bland stammisarna blivit en mytomspunnen matinstitution, har en charmig kvitto­fiffelstämning, mosaikbar, Eros Ramazotti i högtalarna och en hovmästare med chiantisliten karisma.

Nyss hemkommen från Turks- och Caicosöarna slår sig Gahan ner, den brittiska blekheten intakt trots sol­semestern.

– Jag och familjen åkte ner till ett hus som vi brukar hyra. Jag älskar Karibien och vi har hittat ett ställe som vi verkligen gillar. Keith Richards var på samma ö. Men jag gick inte fram till honom, jag ville inte störa. Jag vet att han har ett ställe där nere och han var antagligen på semester, så jag försökte att inte vara i vägen.

Han är frontman för ett av världens största band och har en karriär som sträcker över tre decennier. Ändå gömmer sig Dave Gahan alltså under sin solparasoll av rädsla för att störa.

I någon mån summerar det kanske också både hans liv och hans karriär. Känslan av att inte vara tillräckligt bra, känslan av att aldrig duga. I 30 års tid har han sjungit melodier för de missanpassade, anthems för de annorlunda. Låtar om en längtan efter att få höra till.

Det är ett lukrativt utanförskap som resulterat i 13 studioalbum, över 100 miljoner sålda skivor och en turné med utsålda arenor – från Israel till Moskva till Paris till svenska festivalen Peace & Love – i år.

– Vi sjunger om våra sorger, vår lik­giltighet inför livet och vår längtan efter att få vara en del av världen på våra egna villkor. Ända sedan jag var barn har jag försökt vara någon annan. Hitta något att leva genom: droger, sprit, musik… Låten Higher på nya skivan handlar just om det. Jag borde må bättre med tanke på det här lyxlivet som jag lever – så vad fan är det för fel på mig?

Det är också känslan av att inte räcka till som fortfarande gör Dave Gahan nervös när han ska presentera nya låtar för bandet.

– Att skriva för Depeche Mode är speciellt, säger han. Man måste ha en bra demo, låtarna måste vara färdiga och strukturerade. Ingen av de andra i bandet kommer att säga: ”Bra idé, den kan vi jobba vidare på.” Inför förra skivan krävde jag att få skriva hälften av låtarna på plattan. Men under inspelnings­sessionen var det tydligt att det inte skulle gå så lätt. Det var mycket förhandlande. ”Fuck you guys”, tänkte jag. Men den här gången gick det mycket lättare. Vi spelade in sex av mina låtar, och tre av dem hamnade till slut på skivan. Så jag är nöjd.

Kyparen fladdrar förbi och serverar lunchen i ordningen Dave Gahan beställt den: dubbel espresso som förrätt, sedan charkbricka med ost och korv följt av vatten och tagliatelle.

– Tidigare var jag  tvungen att bevisa mig som frontman och viktig del i bandet, fortsätter han. Men bekräftelsen räcker aldrig. Tro mig, för mig är aldrig något tillräckligt mycket. Sprit, droger, tjejer… vad det än är. Jag blir aldrig nöjd. Men numera trivs jag med mitt eget sällskap. Jag har en fru och två barn som jag lever med här i New York. Jag börjar tycka att den här killen är ganska okej. Men det har tagit lång tid att komma hit.

* * *

På senaste albumet Delta machine möts Depeche Modes olika sidor. Dels har vi den släpiga blueskänslan från Personal Jesus. Dels har vi Just can’t get enoughs yuppiga 80-talsdisco som andas kemisk livsglädje och mobiltelefon med antenn.

Men framför allt gör Depeche Mode vad de är allra bäst på: hypermodern pop. Singeln Heaven är ett utmärkt exempel på detta.

– Vi försökte inte låta så här. Men vi har alltid gjort musik med instrumenten som varit tillgängliga för oss. Och när vi började var det elektronik. Vi kunde manipulera ljudet till att låta som vi ville och man behövde inte vara en superduktig gitarrist eller äga en dyr amp-pedal. Depeche Mode jammar inte, om man säger så.

Även Dave Gahans uttryck på scenen har förfinats med åren. Han är en av få 51-åriga frontmän som kan puta med läpparna, sätta händerna på höfterna, vicka med rumpan – och komma undan med det.

– Det händer bara naturligt, min kropp blir en del av låten. Är det en sleazy låt blir jag sleazy själv. Är det en låt om att befinna sig i ett mörkt rum blir det så här…

Gahan rullar ihop överkroppen med armarna över huvudet för att visa vad han menar.

– Fotografen Anton Corbijn som plåtade vår senaste turné sa att jag blev olika karaktärer för varje låt. Och det stämmer nog. Min fru insisterar alltid på att vi ska dansa när vi går ut. Men jag vägrar. Jag gör det bara professionellt.

Du råkade ut för en märklig scenolycka i Spanien under turnén 2009. Vad hände där egentligen?
– Jag drog av min vadmuskel. Jag hoppade runt på scenen och plötsligt kändes det som att någon kastade en sten på mitt ben. Jag kunde inte sätta ner foten. Chris, vår trummis, tittade frågande på mig mitt i trummandet medan jag hoppade runt på ett ben, pekade mot vaden och mimade ”JAG KAN INTE SÄTTA NER FOTEN”. Det var tre låtar kvar och vi lyckades avsluta spelningen. Scenen hade ett hårt cementgolv och det visade sig att jag slitit sönder hela vad­muskeln.

Du måste ha ordentliga skor!
– Jag vet. Jag bär sådana här skor, de är superdåliga, säger Dave Gahan och svingar upp ett par chelseaboots i läder med fem centimeter höga klackar på bordet.

Du beskriver dig som ”ett djur” på scen. Var håller du det djuret inlåst utanför scen?
– Det kommer ut ofta utanför scenen också, tyvärr måste jag säga. Och sorgligt nog sker det ofta när man är med människorna man älskar mest. Till exempel min fru, som också är min bästa vän. Jag kan vara en riktig idiot ibland. Jag har inget tålamod och jag har dåligt temperament. Men jag jobbar på det och försöker bättra mig. När jag tog droger brände jag många broar, vänner och ett äktenskap med en fantastisk tjej. Jag förstörde den relationen eftersom jag valde drogerna.

Kör hårt på scen. Dave Gahan under en konsert i Barcelona 2009. Det var på den här turnén som Gahan slet av ena vadmuskeln med tre låtar kvar av ett gig.

* * *

Dave Gahan var nere på knä. De tatuerade underarmarna höll kramp­aktigt i toalettringen.

Händerna, den ena tyngd med en döskallering i silver och den andra klädd i guld med svarta rubiner, vitnade av greppet runt det kalla porslinet.

Utanför väntade 35 000 människor på att han ska komma ut.

Svettig av kräkningar och den grekiska hettan försökte Gahan komma på fötter.

– Det var 20 minuter tills vi skulle gå på scenen i Aten och jag var helt förstörd bakom scenen, minns han. Jag försökte sjunga upp och mellan varje sångövning spydde jag. Jag frågade mig själv: ”Är jag nervös? Vad är fel på mig?” Efter en halvtimme kom min son in och sa: ”Du ser lite illamående ut.” Så min manager hämtade en läkare. Han tog en titt på mig och skickade mig direkt till akuten där de gjorde en massa tester och ett ultraljud.

Läkaren tittade oroligt på monitorn och vände sig sedan mot Gahan och berättade att han såg något.

– ”Well, jag vet att jag inte är gravid”, svarade jag. ”Nej, det är en skugga, en tumör i din blåsa”, svarar läkaren. De ville operera redan följande morgon. Läkaren gick ner på knä bredvid sängen och sa: ”Det här är din chans. Vi hittade tumören tidigt. Vi kan ta bort den och du kommer att bli frisk.”

Dave Gahan andas ut djupt och gnuggar sina underarmar mot varandra när han berättar om sin cancer.

– Herregud, jag får gåshud nu när jag pratar om det här. Det har hänt mig så oerhört mycket i livet, något vill uppenbarligen att jag ska vara kvar här, säger han.

Vad hände sen?
– Jag började förhandla med honom: ”Kan vi göra det här om några månader? Jag är upptagen.” Han svarade: ”Är du galen? Du har cancer!” Sen sjönk det in. Cancer… wow, jag hade inte väntat mig det. Jag opererades i New York, vi fick ställa in turnén och jag fick strålbehandling. Det var en kamp efter det. I dag är jag glad över att fortfarande vara här, att få vara vid liv.

* * *

Det är den här värmen och livslusten som präglar Dave Gahans privata person allra mest. Han bär kännetecknen hos en gammal missbrukare – utan schäferhund och tunna överarmar, men med den ödmjukhet och självinsikt som färgar dem som gått ett tolvstegsprogram.

Alltid nära till skratt och med pub­talangen att kunna dra en bra historia öser han ur sig själv.

Som när jag frågar vad han lägger sina pengar på.

– Jag försörjer min mamma och har köpt henne ett litet hus på Isle of Wight. Och så har jag lagt pengar på min bil. Jag kör en Audi R8 – och jag kör den väldigt fort. Det här är ett exempel på hur dum jag kan vara: Jag körde ut till mitt hus på Long Island. En kille i en gammal amerikanare, en Mustang, körde upp bredvid mig och gasade med bilen fram och tillbaka, typ: ”Vill du tävla?” Jag bara: ”På riktigt, dude?”

Gahan imiterar killen genom att lyfta på ögonbrynen och greppa en imaginär bilratt.

– Till slut tänker jag bara ”okej” och skjuter iväg som en kanonkula. Jag blåser ifrån honom, han har inte en chans. Efter en stund kollar jag på hastighets­mätaren: 220 kilometer i timmen… Jag tittar i backspegeln och vägen är tom. Så jag saktar ner och killen kommer ifatt mig och gör tummen upp… Jag stannar till vid en bensinstation, kliver ur bilen och tänker: ”Vad sysslar jag med? Jag är gift! Jag har barn! Jag beter mig som att jag är 16 år!”

Ett annat exempel på hur generös Dave Gahan är med sig själv är när ordet bondage råkar nämnas och han ogenerat drar följande anekdot mellan charkbricka och tagliatelle:

– Jag prövade faktiskt bondage. Vi lekte runt och hade kul och jag blev fastlåst med handbojor i en säng och bara lämnad där. ”Okej… Hallå? Kommer ni tillbaka?” Alla bara stack och festade vidare. Det där var ett av ögonblicken när jag tänkte: ”Varför gör jag detta? Gillar jag det? Nej.” Det handlar bara om extremer. Hur långt kan jag gå? Hur hög kan jag bli? Baksidan av Los Angeles kan vara ganska sunkig, ska jag säga dig. Och det var i den mörka, skumma delen som jag rörde mig när jag bodde där på 90-talet.

I dag är du helt nykter. Vad har du för andra laster?
– Jag måste vara försiktig med allt eftersom jag så lätt blir besatt av saker. Från träning till filmtittande. Jag ser på skräpfilmer och mina barn undrar vad jag tittar på och jag svarar att jag inte vet. ”Är det dåligt?” frågar de, jag svarar ”ja” och när de undrar varför jag tittar svarar jag ”för jag MÅSTE”.

Du började tatuera dig i väldigt unga år. Har du funderat över varför?
– Jag brukar faktiskt tänka på det där. Det var ännu ett sätt att gömma mig, ta en annan identitet, signalera till folk: ”Stay the fuck away!” Modedesignern Johan Lindeberg baserade några klädesplagg på mina tatueringar. Kniven på min arm blev en slips och mina texter hamnade på en skjortkrage. Jag borde verkligen ha fått mer betalt för det där… Johan designade flera av mina scenplagg och skickade så många att jag fick ringa upp honom och säga: ”Sluta skicka kläder. Jag bor i New York – jag har ingenstans att förvara dem!”

Du har verkligen levt. Kan du ge några livsråd?
– Just live it, man!  Men en viss måttlighet är alltid bra. Jag skulle gärna sitta här med dig nu och ta ett glas vin och snacka skit. Men det skulle aldrig sluta där. Plötsligt skulle det vara midnatt, jag skulle fortfarande sitta här och du skulle titta på klockan och säga: ”Okej Dave, jag måste nog gå nu…” Ha roligt i livet, men överdriv inte, för du kommer att förstöra det. Om några år när du vill ta ett glas vin med din fru kan du inte göra det. Om du ens lever då!

Och bortsett från alkohol och droger?
– Ta inte dig själv på så stort allvar. Allt betyder inte något. Work hard, play hard, var snäll mot folk, var inte en idiot, för det kommer du att få igen. När jag var 25 jagade jag genom livet. Vi reste runt Europa och gjorde vad vi ville när vi ville. Stannade uppe hela natten, vaknade, käkade McDonalds och gjorde om allt från början igen.

Lunchen är uppäten. Dave Gahan är uppspelt: I kväll ska han se sin idol Louis CK uppträda i New York och efter det går flyget till Santa Barbara där Depeche Mode precis börjat repetera inför den världsturné som alltså tar bandet till Peace & Love-festivalen i Borlänge i slutet av juni.

Ute i New York-kylan stannar han till.

– Jag gillar egentligen inte intervjuer, men jag svarar när folk frågar. Livet är för kort för att ha en massa hemligheter. Jag resonerar så här: Vi kommer ändå att vara döda snart. Varför inte försöka berätta lite om vem man är medan man är här. Och jag är i en position där folk faktiskt vill veta något om mig.

Hur tror du att världen hade kommit ihåg dig om du dött i det där hotellrummet 1996?
– ”Vilken jävla idiot!” Fast jag hade blivit en martyr, förstås. Det är alltid bättre att dö vacker i stället för av hög ålder. Även jag har alltid gillat den romantiska idén. Men det är bullshit, förstås. Man måste ju hänga kvar.

Victor Johansson

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 6/2013.