Kulturjournalisterna Johannes Klenell, Maja Åström och Tommie Jönsson gör sedan ett par veckor tillbaka en djupdykning i svenska tidningen Pop. Tidningen som var en instution inom populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet under 1990-talet.
I deras podd Lundellbunkern vol 2 (den första volymen av podden handlade om Ulf Lundells samlade musikskatt) försöker de reda ut hur bra swindie-musiken och kvinnosynen – bland mycket annat – från det ironiska årtiondet står sig i dag. Ett nummer av tidningen avhandlas i varje avsnitt, sedan är det dags för tidningen Bibel.
Café bad trion lista de märkligaste och bästa musikfenomenen från tiden när blandband fortfarande användes för att läxa upp sina vänner och bekanta.
Vilket är det märkligaste musikfenomenet från 1990-talet?
Johannes Klenell: Det märkligaste fenomenet är nog ändå den där osynliga linjen mellan indiecred och sellout. Två saker kunde låta i princip identiska och den ena hyllas när den andra hatas. För mig är det helt begripligt men för en yngre generation måste det vara sjukt förvirrande.
Maja Åström: Jag har ju tjatat om blandbandskillen, fenomenet där unga kvinnor (åtminstone jag) fick ett och annat kassettband, för att uttrycka det milt, fyllt med musik från unga män som ville informera mig om vilken musik som skulle och måste lyssnas på. Detta var i allra högsta välmening tror jag, men känslan jag får nu, 2016, är att jag blev uppfostrad i musik av snubbar, snubbar som i sin tur var helt ointresserade av vad jag egentligen tyckte. Men jag tror inte att blandbandet var ett fenomen som föddes och dog på 90-talet, så det kan jag inte säga. Så jag säger indien. Det har jag fattat, när jag läser tidningen Pop och referenslyssnar, att jag verkligen inte gillar, varken då eller nu. Men det är ju så klart en smaksak, bara inte min.
Sen ska vi inte glömma att vi hade ett smygnazistiskt band från Nyköping på topplistorna i början av 90-talet
Tommie Jönsson: Jag har ju nyligen kommit till insikten att jag gillar all musik som inte utförs av folk som har ett gotiskt kynne (alltså gör musik om hur deppiga de är, inte badar på sommaren, har svarta kläder i solskenet). Så även de märkliga musikfenomenen gillar jag. Men nu när jag läser sidorna i Pop där demoband recenseras så märker jag hur konstigt jag tycker det är att det fanns såna oerhörda mängder av svenska osignade indieband som hette något svårstavat (Gluebellies?) och byggde hela sin visuella identitet på gulnade polaroidfoton från föräldrarnas kräftskivor på 70-talet och utklippta långkalsongsmodeller från Halénskatalogen 1967. DET är jävligt konstigt, men älskvärt. Post-rock, ett sätt att försöka göra musik i rocksättning maximalt krånglig och strukturlös som började blomma ut cirka 1996, var också märkligt. Sen ska vi inte glömma att vi hade ett smygnazistiskt band från Nyköping på topplistorna i början av 90-talet – jävligt, jävligt obegripligt.
Vilket är det bästa fenomenet från samma tid?
Johannes Klenell: Att människor var så bra på att formulera sin längtan bort från det lilla och det inskränkta. Sen var säkert människorna som längtade bort lika inskränkta själva. Men vafan, det räddade mig från Värmland.
Maja Åström: Kanske blir hånad nu, men jag är verkligen svårt svag för triphop. Allt från Massive Attack och Tricky till Portishead och Earthling.
Tommie Jönsson: Jungle, innan det blev drum ‘n’ bass och blev en atmosfärisk nyjazz för långfikare.
Om man vill återuppleva 90-talets musikscen i dag, hur gör man det bäst (förutom i er Lundellbunker)?
Johannes Klenell: Golden hits? Vi som var med då är ju typ en station bort från ättestupan. Nä, men jag tänker mig att du får höra en och annan indiehit från britpoperan om du går på Klubb King Kong på Södra Teatern i Stockholm.
Maja Åström: Förlåt, men jag har faktiskt inget bra svar på den frågan.
Tommie Jönsson: Hooka upp med några kritvita 40-plusmän som ser ut som mig och bjud dem på sprit. Då flödar snart hela mixtapes av Mo Wax, Beastie Boys, Trip Hop och britpop ut ur Sonos-högtalarna
Hitta Lundellbunkern vol 2 på nätet
Fotnot: Tidningen Pop gavs ut mellan 1992 och 1999. Andres Lokko (numera bland annat Svenska Dagbladet) var chefredaktör och bland redaktionsmedlemmarna fanns Per Bjurman, Jan Gradvall, Fredrik Strage, Madelaine Levy, Kjell Häglund, Jonna Bergh, Terry Ericsson, Anna Hellsten, Lennart Persson och Linda Norrman-Skugge.