Café listar 8 av historiens mest legendariska nattklubbar

Kvinna som dansar i neonbakgrund och man som spelar skivor på en klubb

Ett glas rödvin framför Netflix i all ära, men aldrig har man längtat så mycket efter inträdesavgifter, toalettköer och lukten av utspilld öl som nu. Café listar historiens mest legendariska nattklubbar.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Getty Images  |  Publicerad 2021-05-03 12:08  |  Lästid: 8 minuter

1. Wigan Casino

Wigan, Storbritannien, 1973-1981

Svetten ångar, babypudret yr. Kondensen från kropparna är så tjock att den går att ta på. Hela lokalen lyfter plötsligt händerna i luften och klappar två slag i takt. En mullig man i prydlig mustasch går ner i spagat och snurrar ett varv. På Wigan Casino utspelades under 70-talet varje helg en smula märkliga scener. Engelsmän i stickade västar, hängslen och enorma byxor hjulade, karatesparkade i luften och gick ner i spagat till tonerna av amerikanska soulsinglar som hade släppts för över ett decennium sen. Det kallades northern soul.

Den lilla kol- och textilstaden Wigan utanför Manchester var världens danscentrum. Wigan Casino, en åldrad danssalong, hade 1976 över 100 000 medlemmar och utsågs två år senare till världens främsta nattklubb av Billboard Magazine, framför exempelvis Studio 54 i New York. Under de åtta år som klubben var öppen passerade fyra miljoner människor genom dörrarna. Det var inte bara Wigan som hade fått soulfeber. I industristäder som Blackpool, Manchester och Stoke-on-Trent trängdes tonåringar på trägolven, trots att musiken var gammal och bortglömd sen länge i USA. (Oftast var det de mest obskyra flopparna som var mest poppis på dansgolven.)

På klubbarna började man kedja fast de svåråtkomliga singlarna som var till salu på grund av deras hutlösa priser. Skivbolagen fick nys om fenomenet och började släppa bortglömda låtar på nytt. Följden blev att en femton år gammal soulsingel kunde tampas med ABBA och Led Zeppelin om förstaplatsen på de brittiska topplistorna. Många menar att de glåmiga dans-banorna och bingohallarna med polyestergardiner i gråa industristäder utgjorde fundamentet för den moderna danskulturen. Mytbildningen kring dj:n, snobbismen, drogerna, klubbarna som vägrar stänga, de oanständigt dyra och obskyra skivorna – allt föddes i norra England på 70-talet.

2. Les Bains Douches

Paris, Frankrike, 1978-

Under slutet av 1800-talet blev Spa Les Bains Guerbois, lika mycket ett palats som ett badhus, ett hem utanför hemmet åt namn som Marcel Proust, Émile Zola, Claude Monet, Auguste Renoir och Éduoard Manet. Nästan lika stjärntätt var det när lokalerna gjordes om till diskotek på slutet av 70-talet. Jean-Michel Basquiat, Yves Saint Laurent, Mick Jagger, David Bowie and Grace Jones minglade vid poolen, Prince gjorde hemliga spelningar och Joy Division spelade in ett livealbum i källaren.

Formgivaren Philippe Starck fick sitt genombrott efter att ha ritat klubbens inredning, David Guetta var hus-dj innan han började sälja ut arenor världen runt. Inredningen var lika spektakulär som gästlistan: dansgolvet var en tömd pool och en av väggarna var nedsprayad av den legendariske graffitiartisten Futura som varit på Paris-besök tillsammans med The Clash.

Kate Moss firade sin 25-årsdag på klubben 1999, men bara några år senare stängde klubben igen efter en olaglig renovering för mycket. För fem år sedan öppnade dock lokalerna på nytt, denna gång som lyxhotell med en liten klubb i källaren. Även om chansen att få hoppa i poolen inte finns kvar så erbjuder sviterna bland annat utomhusduschar och ett privat hammam.

3. The Piper

Rom, Italien, 1965-

Den italienska nattklubbskulturen är en del av italiensk designhistoria. Mot slutet av 60-talet inleddes en rörelse av ett gäng unga, radikala arkitekter som ville förändra samhället medelst … lite vad som helst. Social rättvisa var målet och nytänkande metoden. Nattklubbar som Space Electronic i Florens, Bamba Issa i Toscana eller Bang Bang i Milano var diskotek men också en lekstuga för avantgarde-arkitekter. Dj-bås på flygande mattor, inredning gjord på gamla kylskåp och tvättmaskiner och levande grönsaksträdgårdar bredvid dansgolven.

Den mest legendariska klubben är kanske Piper Club i Rom där Jimi Hendrix, The Who och Pink Floyd uppträdde inuti en gammal biosalong med konst från Andy Warhol på väggarna. Ordet ”piper” blev också det italienska namnet för den nya typen av diskotek. Under 70-talet bommade de flesta radikala nattklubbarna igen innan discon tog ett nytt grepp om Italien.

Vid Riminis hamn går det än i dag att besöka Baia Imperiale, ett enormt diskotek byggt som ett traditionellt romerskt tempel (om traditionella romerska tempel innehöll poolområden och lasershower, vill säga). I dag är hamndiskoteket kanske inte ett ställe man besöker för att få en dos kultur, men på 70-talet var det hem åt den legendariske dj:n Daniele Baldelli som uppfann den kosmiska discon (inuti ett dj-bås format som en rymdhjälm).

 4. Studio 54

Manhattan, New York, 1977-1980 (såldes och öppnades på nytt 1980)

Det är på många sätt ett omöjligt uppdrag att sammanfatta hedonismen som tog plats på Studio 54. Bakom cirkusen stod två arbetarklassöner från Brooklyn, Steve Rubell och Ian Schrager, som var ute efter att skapa den ultimata nattklubben. Varje kväll stod Steve Rubell på en pall och valde vilka som fick komma in. Han jämförde uppdraget med att mixa ihop en bra sallad, och att komma in var så svårt att Frank Sinatra fick stanna i taxin på öppningskvällen. Nile Rodgers skrev ett av de mest klassiska discospåren någonsin, Chics Le Freak, efter att ha nekats inträde på nyårsafton 1977 (originalet gick ”fuck off” i stället för ”freak out”). Vid ett tillfälle försökte en kvinna rida in naken på en häst. Steve Rubell tittade upp från sin pall och meddelade kort att endast hästen var välkommen in. En dag hittades en smokingklädd man död i klubbens ventilationsutrymmen efter att ha försökt smyga sig in bakvägen. 

Att folk ville komma in var inte konstigt. Alla – alla! – kändisar var där. Dianne von Furstenberg beskrev det som perioden mellan p-pillret och aids – alla hämningar var borta. Folk låg med varandra på toaletten, på balkongen, i källaren – och kanske allra mest i the rubber room, ett gummiklätt rum gjort för att, ja, kunna tvättas på ett smidigt sätt. Över dansgolvet hängde en enorm neonupplyst måne som tändes när en sked fördes mot dess näsa. Det fanns inga gränser. 

Bianca Jagger red runt på en vit häst på sin födelsedag. Andy Warhol fick en soptunna med dollarsedlar och fem tusen drinkbiljetter på sin 50-årsdag. När Dolly Parton var i stan så förvandlades klubben till en farm, komplett med höbalar och hästar, åsnor och höns. En levande panter besökte klubben vid minst ett tillfälle. 

Ett drygt år efter klubbens öppnande så skröt Steve Rubell i en intervju om att bara maffian hade tjänat mer pengar under förra året. Det visade sig att den amerikanska skattemyndigheten läste tidningen. Ett besök hos Rubell och Schrager resulterade i fynd av, förutom mängder av droger, en märkligt väldokumenterad ekonomisk brottslighet. Uppemot 80 procent av vinsten hade ägarna roffat åt sig. Den bokförda utgiften vid namn ”party favors” lurade inte många tjänstemän på skattemyndigheten. Rubell och Schrager dömdes till tre år i fängelse. Kvällen innan duon åkte in sjöng Diana Ross och Liza Minnelli ägarnas lov samtidigt som ägarna funderade på hur de skulle betala för beskydd innanför gallret. Bara 33 månader efter att klubben öppnat var sagan om Studio 54 slut. 

5. Berghain

Berlin, Tyskland, 2004-

Huruvida Berghain är världens (eller ens Berlins) bästa technoklubb råder det så klart delade meningar om, men frågan är om det finns någon annan nattklubb i modern tid som varit så omtalad som Berghain. Trots att klubben omfattar ett ljudsystem och dj-bokningar i absolut världsklass så har myten om det ointagliga betongfortet byggts på något annat. På technoklubben i Berlin spelar det ingen roll om du är rik, känd eller tålmodig. In kommer du om den mytomspunne dörrvakten Sven Marquardt säger så. Och chansen för att du gör det är inte speciellt stor.

Datorspel, appar och kortspel har tagits fram för att simulera utmaningen att ta sig förbi hans hårt tatuerade nuna. Väl inne hittar du sexklubbar, darkrooms, dansgolv med öppen sluttid (och en glassbar!). Den smått anarkistiska klubbscenen föddes i Berlin under början av 90-talet. Grumlig lagstiftning, arbetslöshet och tomma lokaler å ena sidan, å andra sidan en frihetskänsla tack vare murens fall och låga hyror. Staden har sedan dess varit ett självklart vattenhål för konstnärer och kreativa.

Gayscenen är tätt sammanlänkad med klubbkulturen i staden, och en del av anledningen till den hårda dörrpolicyn: Berghain ska vara en säker plats för dem som vill njuta av musiken, men framför allt vara det för den gaypublik som utgör klubbens fundament. Ett tecken på Berghains betydelse för staden är att den sedan år 2016 blivit jämställd med andra kulturella institutioner som opera och klassisk musik och därmed har fått skattelättnader från den tyska staten. En kulturgärning alltså – om du tar dig in. 

6. Pacha

Ibiza, Spanien, 1973-

Där de flesta städer som gör anspråk på att utgöra en hemvist åt dansmusik antingen är kalla industristäder eller tuffa metropoler så har Ibiza varit som en mjuk, urblekt och vagt illaluktande hängmatta att vila i. Ibiza har utgjort ett hem åt Odysséens sirener, 20-talets konstnärer och 60-talets bohemer och hippies. Men det var på 80-talet som den baleariska ön blev en destination för nattsuddare världen över. Diskotek öppnades, turister flockades och housemusik började importeras hela vägen från Chicago. Under början av 70-talet öppnade en lantlig villa på Ibiza som en av de första nattklubbarna på ön.

Mindre bohemiskt har det blivit sedan dess. Pacha har blivit ett varumärke som exporterats jorden runt och är ett av de tidigaste exemplen på en superclub – dansschabrak som sväljer en mängd människor, dansgolv och musikstilar under samma tak. I dag tar Pacha in 3 500 personer och toppar regelbundet listor över jordklotets mest inflytelserika nattklubbar tillsammans med grannar som Amnesia.

Och absolut, mycket av hippieidealet på Ibiza har ersatts av pumpade överarmar, hutlöst dyra inträden och vita trekvartsbyxor, men det är omöjligt att förneka öns betydelse för nattklubbs-kulturen. Här hittade housemusiken in i europeiska hjärtan och på Café del Mar föddes chillout-musiken. De baleariska rytmerna har till och med blivit en egen musikgenre. Det vackraste exemplet på öns magi är kanske när klubbande brittiska fotbollshuliganer under slutet av 80-talet plötsligt stod och applåderade solnedgången till mjuka toner från Phil Collins och Chris Rea. 

7. The Hacienda

Manchester, Storbritannien, 1982-1997

 The Hacienda fick ingen vidare start. Idén om en klubb kom från Rob Gretton, manager åt Joy Division och sedermera New Order. Finansieringen stod hans kollega Tony Wilson, ägare av skivbolaget Factory Records, för. Själva lokalen var ett före detta showroom för yachtfartyg som inredningsarkitekten Ben Kelly förvandlade till en industriellt futuristisk gymnastiksal i signalfärger. De gulsvartrandiga pelarna i lokalen blev så ikoniska att de regelbundet blir stulna av dagens modegiganter som Virgil Abloh, ASAP Rocky och Raf Simons.

Inledningsvis gick det inget vidare. Uselt, till och med. Vissa menar att det enda som höll klubben levande under dess första år var New Orders storsäljande singel Blue Monday. (Å andra sidan så menar andra att singelns avancerade omslag gjorde att bandet förlorade fem pence på varje singel man sålde.) Ljudsystemet var dåligt, akustiken ännu sämre. Den avancerade inredningen gjorde att det inte gick att sitta någonstans. Ingen var där.

Några år senare hände något. I Chicago hade man sandpapprat ner discomusik till en elektroniskt pumpande uppfinning som man kallade house. Samtidigt hade partyglada engelsmän på besök i Spanien upptäckt den nya drogen ecstasy. Resultatet blev en kokande kittel av fotbollshuliganer, popsnören och biltjuvar som dansade i hastigt påkommen eufori. The Hacienda blev en egendomligt varm plats i en kall och hård stad som drabbats hårt av Margaret Thatchers styre. Sommaren 1988 kom att bli känd som the second summer of love – uppföljaren till hippiesommaren i San Francisco 1967, då människor senast kände att allt var på väg att förändras. Nästan tio år senare kom klubben att stängas igen efter att stadens våldsamma uppgörelser tagit sig in på dansgolvet med maskingevär och gänguppgörelser, men sommaren 1988 dansade hela Manchester i utsvängda byxor, visselpipor och batiktröjor.

8. Paradise Garage

Manhattan, New York, 1977-1987

Samtidigt som det glittrande folket förlustade sig på Studio 54 så ringlade sig kön lång utanför ett parkeringsgarage ett gäng kvarter ner på Manhattan. Paradise Garage såg inte mycket ut för ögat, men utses än i dag rutinmässigt till den mest legendariska nattklubben genom alla tider när listor av den typen ska göras. Varken mat eller dryck serverades, endast medlemmar släpptes in. Det specialtillverkade ljudsystemet var så högljutt att dina njurar vibrerade (när inte klubben var så svettig och varm att högtalarna började smälta).

Tanken när Paradise Garage öppnades hade varit just ett Studio 54, downtown. Men en misslyckad öppningskväll där kändisar och yuppies fick frysa i kö i minusgrader i timmar gjorde att pengarna och axelvaddarna aldrig kom tillbaka. Visst, Grace Jones och Diana Ross dök upp och dansade även när de inte spelade på klubbens scen, Mick Jagger blev ditlurad av den stökiga konsthandlaren Robert Fraser och Madonna var, naturligtvis, där titt som tätt. Men det var inte de riktiga gästerna. Det var i stället en fristad för homosexu-ella, afroamerikaner och puertoricaner.

I mitten av allt stod Larry Levan, klubbens fasta dj och spirituella nav, som dyrkades som en gud. Levans spelningar kallades för lördagsmässan och pågick oftast från lördagskvällen hela vägen in på söndag eftermiddag. Levan var känd för att inte bara kon-trollera musiken – disco, house, reggae, punk – utan även ljuset och temperaturen i lokalen, allt för att människorna på dansgolvet skulle bli ett med musiken. Levande fåglar flög omkring i lokalen samtidigt som någon spetsade den fruktbål som serverades till alla gäster med LSD. Levans kompis, den legendariske konstnären Keith Haring, stod antingen längst fram på dansgolvet eller sprayade på klubbens väggar. Eller så målade han vita linjer (i en något osubtil blinkning till det som konsumerades inne på klubben utöver fruktbål) över Grace Jones när hon skulle upp på scenen. När de sista gästerna ramlade ut på gatorna i Soho på söndagarna så hade de ofta spenderat hela helgen inne i garaget. Inne i paradiset, som de själva hade sagt.

Artikeln publicerades först på Cafés syskonsajt King Magazine.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2021-05-03 12:09