Déjà vu är när någon runt ett middagsbord säger ”åh, gud, nu har jag en sån otrolig däschavooo”, och jag har druckit fyra öl och inte riktigt kan hindra mig själv från att diplomatiskt påpeka att det uttalas ”vy”. Och personen ifråga då säger ”mäh! Det uttalas ju däscha-VOOO! Det vet alla!”. Och jag då fortfarande ganska diplomatiskt påpekar att det gör det så fan heller. Och personen ifråga då står fast vid att det gör det visst. Och jag då möjligen en smula mindre diplomatiskt påpekar att det kanske det gör ”om man är helt dum i huvudet ja!”. Och personen då säger ”näää!” och jag då säger ”jooo!” och personen då säger ”näää!” och jag då säger ”jooo!”.
Och min fru då avbryter oss, lutar sig fram över bordet, tar mig i handen, tittar mig i ögonen, och säger ”vet du vad som ger m-i-g déjà vu älskling?”. Och innan jag hinner svara så säger hon inte det minsta diplomatiskt ”DEN HÄR DISKUSSIONEN!”.
Och då får jag den bestämda känslan av att det här har jag varit med om förut.
Och då är det en Déjà vu.
