Hoppa till innehåll

Martin Gelin granskar: Så bidrog Facebook till folkmordet i Myanmar

Mark Zuckerberg och svartvit bild på flyktingar i Myanmar.
Martin Gelin

I Myanmar bidrog Facebooks intåg till ett historiskt folkmord med 700 000 flyktingar, en våg av tortyr, våldtäkt, slaveri och minst 30 000 döda. Facebook har nu erkänt att de själva bär en del av skulden. Vad var det som gick snett?

Våren 2018 var mer än 700 000 muslimer på flykt från Myanmar till Bangladesh. Bakom sig lämnade de sönderbrända byar, familjer där flickor våldtagits och pojkar mördats. I provinsen Rakhine i nordvästra Myanmar, där drygt en miljon rohingya-muslimer bott, upptäcktes fem massgravar. 

Människorättsaktivister från Amnesty har beskrivit rohingyerna som världens mest utsatta minoritet. Efter att en grupp rohingyer utfört tre attacker mot polisstationer i provinsen svarade militären i Myanmar och snart även folket i regionen med brutalt våld mot rohingya-muslimernas bostadsområden. 9 000 personer dödades omedelbart. Våldet eskalerade under 2017, och vintern därpå förklarade FN att det handlade om ett folkmord. Utrikesdepartementet i USA kallade det ”etnisk rensning”. Utöver de tiotusentals som dödats av direkt våld förväntas minst lika många ha omkommit efter att de nekats mat eller sjukvård. Hundratusentals förpassades till miserabla flyktingläger vid gränsen till Bangladesh.

När FN:s människorättsexperter reste till Myanmar för att få en djupare förståelse för massakern kom de till en överraskande slutsats. En viktig katalysator för våldet var, enligt FN:s rapport, Facebook.

I rapporten konstaterade FN:s organ för mänskiga rättigheter att Facebooks aktivitet i landet bidragit till en ”markant ökning” av våld och mord mot rohingya-muslimer. FN:s 400-sidiga rapport dokumenterade ett rent inferno av tortyr, våldtäkt och slaveri. Dödstalet beräknades vara minst 30 000.

Efter hundratals intervjuer med offer och vittnen till massvåldet kunde rapporten i detalj skildra hur hela byar bränts ner, hur familjer begravts levande i massgravar, hur åldringar och spädbarn hackats till döds med yxor och knivar.

Marzuki Darusman, ordförande för FN:s oberoende internationella granskning i Myanmar, sa vid en presskonferens att sociala medier, och i synnerhet Facebook, haft ”en avgörande roll” för folkmordet. 

˝De har bidragit till en markant ökning av ilska och konflikt bland folket. Hat och trakasserier är förstås en del av det. I Myanmar är sociala medier synonymt med Facebook och Facebook är synonymt med sociala medier˝, sa Darusman.

Facebook hade använts för att hetsa upp hat mot rohingya-muslimer, med kuslig effektivitet. Extremistiska buddistgrupper och militärpolisen hade samverkat för att sprida lögner och påhitt om muslimerna. Fördomsfulla inlägg kombinerades med fabricerade bilder och videor som trissade upp hatet mot muslimerna lokalt. Flera radikala buddistgrupper använde även Facebook för att hitta rohingya-muslimer som var politiskt aktiva och som därmed blev särskilt lockande som måltavlor för våld. Myndigheterna organiserade i sin tur kampanjer för att få rohingya-muslimer avstängda från Facebook, när de försökte belysa våldet eller organisera desperata flyktförsök. 

Internetforskaren Zeynep Tufekci kallar folkmordet i Myanmar ”det första fallet av etnisk rensning som drivits av sociala me­dier”.

Högljudda protester
Hundratals rohingya-flyktingar protesterar utanför landets ambassad i Kuala ­Lumpur i Malaysia mot våldet som folk­gruppen utsätts för i Myanmar.  

Samma månad som de första rapporterna om folkmordet i Myanmar nådde västvärldens medier höll Adam Mosseri, vicepresident och chef för Facebooks newsfeed, ett tal på en företagskonferens där han bemötte den växande oron för att Facebook kunde användas för destruktiva syften. Han viftade bort detta.

”Jag tror inte att mänskligheten, på sikt, kommer att ångra att vi sprider internet till allt fler.”

Bland Mark Zuckerberg och hans kol­legor på Facebooks högkvarter i Menlo Park har det sällan varit någon som ifrågasatt den här visionen. Att underlätta ­kommunikation och skapa förbindelser mellan människor världen över har alltid varit Zuckerbergs beskrivning av Facebooks verksamhet. Ju fler människor som kan kommunicera med varandra, desto bättre för alla.

Men massakern i Myanmar visar att Facebook inte bara kan bidra till öppenhet och dialog, utan även användas för att driva hatkampanjer och hetsa upp ett politiskt klimat som leder till etnisk rensning och folkmord. De verktyg som hjälper gamla klasskamrater att få kontakt med varandra kan även användas för att hetsa fram dödligt våld mot minoriteter.

”Allt i Myanmar görs via Facebook. Det användes för att sprida uppmaningar till våld och hat mot rohingya-muslimer och andra etniska minoriteter. Jag är rädd för att Facebook nu har förvandlats till ett odjur, som inte alls påminner om vad det en gång var”, sa Yanghee Lee, en utredare för FN, till nyhetsbyrån Reuters efter folkmordet.

Det var knappast Zuckerbergs intention att skapa detta monster. Men vägen dit var inte heller oundviklig. Den formades av en rad politiska och affärsmässiga beslut på Facebooks högkvarter i Menlo Park de senaste decennierna. Berättelsen om hur Facebook, enligt FN och världens största människorättsgrupper, kunde bli en plattform som bidrog till ett av vår tids mest brutala folkmord visar hur Silicon Valleys goda intentioner inte alltid ger de resultat som de förväntar sig.

I blickfånget
Efter Cambridge Analytica-skandalen i fjol infann sig Mark Zuckerberg i USA:s representanthus för ett förhör om hur 87 miljoner Facebook-­användare fått sina personliga uppgifter insamlade av företaget. 

En populär meme efter Facebooks alla skandaler de senaste åren visar en bild på Mark Zuckerberg med ett oroat ansiktsuttryck, ovanför texten: ”Den där känslan när man uppfinner en sajt för att glo på college­tjejer men det slutar med att man banar väg för demokratins sammanbrott”.

Enligt organisationen Freedom House, som kartlägger demokratins hälsa världen över, gick 72 länder bakåt när det gäller demokratins hörnstenar under 2017. Det är det mest omfattande bakslaget för global demokrati på ett halvsekel. Det går inte längre att blunda för den roll som sociala medier och de stora internetjättarna har haft i den utvecklingen. 

Våldsincidenterna och folkmordet i Myanmar samt i Indien och Sri Lanka de senaste åren är de mest uppenbara exemplen på hur nya digitala plattformar kan exploateras av mörka krafter.

”Jag är rädd för att Face­book har förvandlats till ett odjur.”

Det kan vara svårt att föreställa sig vidden av Facebooks konsekvenser för den politiska stabiliteten världen över. Hur kan en plattform som ser så till synes oförarglig ut, där de flesta av oss mest möts av släktingars halvtråkiga semesterbilder, vår mosters friluftsäventyr och före detta klasskamraters humblebrags, samtidigt skapa konflikter som handlar om liv och död, om fred och krig, till och med folkmord?

Katastrofen i Myanmar är långt ifrån det enda exemplet på hur Facebook använts för att uppvigla massvåld.

I Indien har Facebook och i ännu högre grad Whatsapp använts för att hetsa upp hot och ofta brutalt våld mot muslimer. Efter en fruktansvärd våg av brutala vålds­incidenter, där det spreds falska rykten om muslimer som påstods ha ätit nötkött eller kidnappat barn, mördades flera muslimer av uppjagade folksamlingar som fått höra falska rykten om att de var skyldiga till brott. Här vidtog Facebook för en gångs skull konkreta åtgärder, och genomförde en ny policy där det inte längre gick att sprida viralt innehåll obegränsat på Whatsapp. Med den nya policyn kan ett meddelande bara spridas till fem personer åt gången i stället för mer än 200 personer. Men vid det laget hade hundratals dödsfall redan dokumenterats.

I mars 2018 tvingades myndigheterna i Sri Lanka stänga av både Facebook och Whatsapp för hela befolkningen efter att plattformen använts för att hetsa till trakasserier och attacker på muslimer, något som resulterade i en våg av brutala mord.

Vid en presskonferens för lokala medier i Sri Lanka sa Harin Fernando, landets IT-minister, att Facebook än en gång kan ha bidragit till en omfattande massaker.

”Sociala medier som Facebook, Whatsapp och Viber skapades för att föra vänner och familj närmare varandra och för att förenkla kommunikation. Nu har de använts för att krossa familjer, liv och privat egendom.”

Efter den omfattande terroristattacken i Sri Lanka i april 2019 stängdes återigen de stora sociala medier-plattformarna av. 

Glödande hat
Rohingyer på flykt blickar ut mot sinaforna hem. På andra sidan vattnet kan de se sina hus brännas upp. 

Redan ett drygt år före våldsattackerna mot rohingyer hade människorättsgrupper och aktivister i Myanmar börjat varna Facebook för att precis en sådan våg av massvåld kunde inträffa. 

Att Myanmars befolkning över huvud taget hade tillgång till internet var just tack vare Facebook. Det är ett av många länder i regionen där Facebook i princip blivit synonymt med internet. Landets begränsade infrastruktur innebär att de flesta saknar andra plattformar för att använda internet eller e-post, så för en stor del av invånarna sker i princip all kommunikation via Facebook. Året före folkmordet hade Facebook inlett ett samarbete med ett statligt tele­komföretag i Myanmar, MPT, som gav miljontals burmeser gratis tillgång till ett kraftigt begränsat internet, där Facebook var en av få användbara tjänster. Efter att samarbetet inleddes ökade antalet internetuppkopplade i Myanmar, vilket i praktiken innebar Facebook-uppkopplade användare, från 2 miljoner till 30 miljoner.

”I många av dessa länder är Facebook de facto den offentliga mötesplatsen. Det väcker frågor om Facebooks behov av att ta mer ansvar för de skador som plattformen kan åsamka”, säger Cynthia Wong, internetforskare på Human Rights Watch, i en intervju.

”Facebooks nonchalanta attityd kan förstås som ett affärsmässigt beslut och en juridisk strategi.” 

När våldet mot rohingya-muslimerna tog fart 2016 började människorättsgrupper pressa Facebook att ta mer ansvar för hur plattformen användes. Trakasserier, våldshot, fejkade nyheter och förföljelser blev allt vanligare. Facebook lovade att ta varningarna på allvar. De inledde samarbeten med lokala medier för att sprida information om hur det går att skilja sann information från påhittad på internet. De genomförde en studie av språkbruket bland extremister, där de började bannlysa inlägg som använde vissa fördomsfulla slangord mot muslimer. Men det tycktes inte vara någon prioriterad verksamhet. Facebook hade ingen kontorsverksamhet i Myanmar, och ingen i företagets ledning uttalade sig om den annalkande katastrofen.

I stället fortsatte företagsledningen att upprepa det mantra som blivit Facebooks interna religion: Ju fler som har tillgång till internet och Facebook, desto bättre är det för mänskligheten.

I en rapport i november förra året erkände till slut Facebook själva skulden. Varken Mark Zuckerberg eller Sheryl Sandberg, företagets operativa chef, tog dock på sig ansvaret för detta, utan delegerade i stället den otacksamma uppgiften till Alex Warofka, en okänd mellanchef på företaget, som fick formulera ett nyhetsinlägg på företagets officiella Facebook-sida. Där beklagade han sig över att Facebook använts för att ”spä på splittringar och hetsa till våld, off­line”.

Han upprepade till sist standardfrasen i dessa ursäkter: ”Vi bör och kan göra mer.”

Redan två år tidigare hade Facebook fått sina första varningar från människorättsgrupper och aktivister i Myanmar, men det dröjde till augusti 2018 innan de kom till skott och vidtog konkreta åtgärder. Då stängdes till slut 26 Facebook-konton av, de flesta tillhörande generaler och högt uppsatta chefer i militären, för att de bedömdes ha bidragit till våldsvågen i Myanmar.

Tajmingen var anmärkningsvärd, då beskedet kom två dagar inför Sheryl Sandbergs vittnesmål i den amerikanska senaten i Washington, ett av de mest kritiska ögonblicken i Facebooks historia. Om det låter för cyniskt att åtgärden skulle ha tajmats  för att skapa positiv publicitet inför förhöret, så följer det ett tidigare mönster från andra Facebook-handlingar; Mark Zuckerbergs första omfattande filantropiska initiativ, då han skänkte en miljard dollar till de allmänna skolorna i den fattiga staden Newark i New Jersey, kom samma helg som filmpremiären av The Social Network, där Zuckerberg framställdes som girig, självisk och manipulativ. Enligt journalisten Anand Giriharadas, som har skrivit kritiskt om Silicon Valley och amerikansk filantropi, följer det ett tydligt mönster där Facebook utnyttjar filantropiska investeringar eller kosmetiska förändringar i företagets algoritmer och design, som pr-knep för att distrahera från allvarliga skandaler.

Genom att offentliggöra förändringen i Myanmar samma vecka som Sandbergs vittnesmål fick Sandberg en chans att betona hur allvarligt de såg på det som hade skett och hur handlingskraftigt de tänkte bemöta det.

Men skadan var redan skedd och Facebook gjorde inget för att ändra detta när det faktiskt hade betydelse för hundratusentals människor.

Goda nyheter
Facebook har tagit för vana att släppa positiva nyheter samtidigt som det blåser snålt. Välgörenhetsprojekt i Newark, New Jersey, annonserades i samband med David Finchers The Social Network

Facebooks nonchalanta attityd till innehållet som sprids på plattformen kan inte bara förstås som ett affärsmässigt beslut, utan även som en juridisk strategi. I det ögonblick som Facebook  involverar sig i att kontrollera innehållet som användarna ­sprider på plattformen riskerar de att ­exponeras för mycket fler och större juridiska risker.

En amerikansk lag från 1996, Communications Decency Act (lagen om anständig kommunikation) skyddar specifikt internetföretagen från det innehåll som användarna delar på deras plattformar. I det ögonblick som Facebook öppet uppfattas ha en styrande hand i detta innehåll, i de miljarder inlägg och kommentarer som postas på Facebook och dess systerföretag varje dag, börjar de även riskera juridiska konsekvenser för detta innehåll.

Men neutralitetsprincipen på Facebook har även gått bortom detta. De har exempelvis valt att presentera alla inlägg med länkar på samma sätt i nyhetsflödet – oavsett om det är en länk till ett nyhetsreportage i Washington Post eller en länk till en alternativmedicinsk doktor som förespråkar marijuanarökning som botemedel mot lunginflammation. En artikel från brittiska The Guardian ser exakt likadan ut som en fejkad nyhetsartikel från Denver Guardian, en påhittad tidning som sprider höger­extrem propaganda.

Denna hållning betraktar Facebook som ett sätt att slippa ansvar för besvärliga redaktionella, publicistiska och politiska beslut, men i själva verket går det inte att komma undan så lätt. Att vägra ta politiska beslut om innehållet på en plattform som når två miljarder människor är också ett politiskt beslut.

”Det fanns länge en kultur på Facebook där de intalade sig att en plattform inte har några inbyggda värderingar, så att om användarna själva får bestämma så kommer alla problem att lösa sig. Det var okej att ha troll och trakasserier eftersom sanningen ändå skulle vinna till slut – en naiv idé som de aldrig riktigt korrigerade. Det var inte så att Facebook aktivt stödde den här utvecklingen, men de byggde ett system som gynnar en viss typ av innehåll. Plattformen är designad för att gynna innehåll som väcker starka, omedelbara reaktioner. Det är ofta det mest ideologiskt extrema innehållet”, säger Emily Bell, tidigare digital chef på The Guardian.

Flyktens stig
Efter att ha fått sina hem nedbrända och familje­medlemmar och vänner dödade fick tusentals rohingya-muslimer fly
längs gränsen mot Bangladesh. Här passade man på att ringa släktingar, från toppen av bergen. 

Redan i begynnelsen insåg Mark Zuckerberg att innehållet på Facebook måste hålla hög kvalitet för att de ska kunna attrahera användare. Att produkten växte från att först bara finnas tillgänglig internt på Harvard University och därefter på ett fåtal andra prestigeuniversitet i USA innebar att Facebook från början hade en aura av kvalitet och bildning som andra sociala nätverksplattformar saknade. Det har inte varit smärtfritt att bibehålla den statusen, men Zuckerberg var tidigt på det klara med att Facebook inte skulle bli en plattform som präglades av internets generella anarki. Pornografi förbjöds helt, en censur av alla sorter som ofta har varit för effektiv: som när de censurerade den berömda bilden från kriget i Vietnam med en naken flicka som flyr från en napalmbomb. Likaså förbjöds snabbt och effektivt allt innehåll som är copyrightskyddat.

Att Facebook inte kontrollerar innehål­let i news feed har alltid varit en myt. Det som däremot stämmer är att de inte offentligt tar något ansvar för innehållet. 

Det verkar aldrig ha funnits någon djup och meningsfull debatt internt på företaget om vilka konsekvenserna kan bli av att tillhandahålla hela världen med dagliga nyheter och information. Det är svårt att ens föreställa sig hur annorlunda Facebook skulle ha kunnat se ut i dag om de för tio år sedan rekryterat ett femtiotal statsvetare, historiker, militära experter, diplomater, psykologer, journalister, medieforskare och filosofer för att diskutera potentiella risker och kriser i en global situation där två miljarder människor får sina nyheter via samma plattform.

Facebooks försvar är alltid att det bara är en plattform som tillhandahåller utbytet av all denna information. En vanlig metafor är att beskriva det som en motorväg, som inte kan beskyllas för en bilkrock. Men om ett företag bygger nya motorvägar och konsekvent designar dem så att bilkrockarna ökar dramatiskt, i land efter land, med hundra­tusentals dödsoffer och olyckor varje år? Då vore det rimligt att ifrågasätta hur de egentligen bygger sin infrastruktur.

Om Facebook i många år undvek att besvara dessa frågor på ett tillfredsställande sätt kan det ha berott på att de aldrig tycktes bemöda sig med att ställa dessa frågor. I stället präglades företaget av en annan idé: Ju mer tid användarna lägger på Facebook, desto tydligare är det att de älskar Facebook och desto lättare blir det att sälja annonser som specifikt tilltalar just deras intressen.

Religiös konflikt
Ma Ba Tha är namnet på den buddistiska extremistgrupp som inte bara ser det som sin uppgift att främja buddhismen, utan också att skydda tron mot det påstådda hotet från muslimer. 

Fem månader efter att FN och människo­rättsgrupper började varna Facebook om att plattformen användes för att hetsa fram våld som kunde bidra till ett folkmord i Myanmar gjorde Mark Zuckerberg en intervju med nyhetssajten Vox.

Där förklarade han att han var så stolt över företagets arbete i just Myanmar att han lyfte fram det som exempel på hur effektivt och kraftfullt Facebook kan arbeta för att lösa globala problem. Specifikt talade Zuckerberg om att de lyckats se hur buddister och muslimer i Myanmar använt Facebook för att skicka våldshetsande meddelanden till varandra den 11 september 2017. I flera av dessa meddelanden ska buddister ha hetsat fram en lynchstämning mot muslimerna.

Enligt Zuckerberg lyckades Facebook kartlägga och stoppa dessa meddelanden och stänga av de ansvariga användarna.

”Det var ett fall där det var tydligt att folk använt våra verktyg för att försöka hetsa fram verkligt våld. I det fallet lyckades våra system upptäcka vad som pågick och vi stoppade dessa meddelanden från att skickas”, sa Zuckerberg belåtet.

Tyvärr var det ingen i Myanmar som höll med om detta. Tvärtom larmade en rad människorättsgrupper och lokala hjälporganisationer om att situationen förvärrats.

I ett öppet brev från sex organisationer som arbetar i Myanmar fick Zuckerberg i stället svidande kritik för att ha misslyckats med att göra något åt våldet. Trots löften om att ta problemet på allvar hade Facebook, nästan två år efter de första varningarna från människorättsgrupper, inte öppnat ett kontor i Myanmar. Den Facebook-personal som var ansvarig för att förhindra de organiserade försöken att spä på våldet i Myanmar var ett fåtal moderatorer på ett kontor i Irland. Ingen av dem kunde tala burmesiska.

I det öppna brevet, som skrevs av bland annat Center for Social Integrity och Myanmar ICT for Development Organization, en lokal grupp som kartlägger digitala hetsattacker mot folkgrupper, förklarade de att de skickat varningar om våldshets som inte besvarats på mer än fyra dygn. Enligt grupperna skulle något så enkelt som möjligheten att kunna ”flagga” meddelanden på Messenger, det vill säga märka dem som kontroversiella eller hotfulla, ha stoppat stora delar av de organiserade trakasserierna och våldet.

”Messenger-plattformen i Myanmar erbjuder inte möjligheten att rapportera ett meddelande, vilket skulle ha gjort det möjligt för oroade medborgare att flagga meddelanden till er. Dessa farliga meddelanden skickades medvetet till stora grupper av människor, varav många inte kände avsändaren, men ert team verkade ändå inte göra något för att upptäcka mönstret. Trots alla data ni samlar in verkar det som om det enbart var våra personliga kontakter med er som fick er att vidta åtgärder mot detta”, skrev människorättsgrupperna i det öppna brevet.

Brevet förklarar att det ”system” som Zuckerberg skröt om i sin intervju helt enkelt var de sex grupperna som individuellt och manuellt försökte kartlägga mönster i våldshetsen på Facebook i Myanmar, genom att få in rapporter från individuella medborgare som utsatts för detta. 

2017 hade Facebook årliga intäkter på 41 miljarder dollar. Det kan jämföras med exempelvis FN:s årliga budget på 5 miljarder dollar, eller Röda korset i USA, som har knappt 3 miljarder dollar i årliga intäkter. Facebook har dessutom tillgång till mer än två miljarder människors användardata samt de mest sofistikerade analysverktygen i världen för att kartlägga globalt mänskligt beteende baserat på dessa data. Trots dessa historiska resurser valde Zuckerberg att inte öppna ett kontor eller anställa en enda person som arbetade på fältet i Myanmar, när ett folkmord var på väg att inträffa.

Jes Kaliebe Pedersen, som driver teknikföretaget Phandeeyar i Myanmar, har samarbetat med Facebook när det gäller försöken att tämja våldshetsen på plattformen. Han var en av författarna till det öppna brevet där Facebooks arbete i landet kritiserades. Efter Zuckerbergs intervju sa Pedersen till tekniksajten Tech Crunch att det förmodligen skulle ha räckt med att Facebook hade skickat ett par personer som arbetade direkt på marken i Myanmar för att avvärja de värsta aspekterna av konflikten. Det är svårt att tro att Zuckerberg inte kände till dessa krav. Det är också svårt att tro att han undvek att skicka dit folk för att han ville spara pengar. Snarare lär det ha handlat om hur han ser på Facebooks roll. Att vidta verkliga åtgärder för att lösa problemen i Myanmar skulle ha inneburit att Zuckerberg tvingades erkänna att det var just Facebook som bidragit till att skapa krisen. I stället upprepade han ihärdigt in i det sista att Facebook står för det goda i världen, att ju mer vi använder Facebook, desto mer harmoniska blir våra samhällen. 

De 700 000 rohingya-muslimer som flyr Myanmar i panik skulle nog säga att Zuckerberg varit naiv.

”Personalen som skulle förhindra våldet i Myanmar var ett fåtal på ett kontor på Irland.” 

För Mark Zuckerberg har de senaste två åren präglats av en aldrig sinande ström av ursäkter. Han har bett om ursäkt för konsekvenserna av Facebook inför den amerikans­ka kongressen och i EU-parlamentet, han bad om ursäkt på företagets interna möten och han bad om ursäkt i påkostade, globala reklamkampanjer. Inför förhöret i kongressen påpekade en amerikansk senator att Zuckerberg nu ägnat 14 år åt att lova att Facebook ska ”bättra sig”, när det gäller re­­spekten för användarnas persondata. Redan 2003 var Zuckerberg på väg att sparkas ut från Harvard efter att han skapat Facebooks föregångare Facemash, som fick kritik för att just göra intrång i användarnas privatliv. I en intern konversation med en skolkamrat, som sedan blev offentlig, förklarade Zuckerberg att han kommit åt hundratals studenters persondata eftersom ”de dumma jävlarna” frivilligt givit den till honom, som han uttryckte det då.

Självrannsakan
Även om Facebooks gamla slogan ”Move fast and break things” sedan 2014 har bytts ut så har Zuckerberg fått be om ursäkt för de återkommande klavertramp företaget har begått i jakten på ständig expansion. 

När Facebook grundades 2004 var Zuckerbergs motto ”Move fast and break things”. Man har sedan dess övergivit denna upp­käftiga slogan, men frågan är om det ­ackompanjerats av en verklig förändring i företaget. 

I ett internt manifest som skickades ut till samtliga Facebooks anställda 2016 skrev Andrew Bosworth, som då hade huvudansvaret för företagets annonsverksamhet, att Facebooks tillväxt var självklart positiv för världen. Även om enskilda individer tar skada av Facebook så är nettoeffekten positiv, menade Bosworth. ”Kanske kostar det ett liv genom att någon exponeras för mobbare”, skrev han. ”Kanske är det någon som dör genom en terroristattack som koordineras med våra verktyg. Men vi fortsätter ändå att skapa förbindelser. Den mörka sanningen är att vi tror så djupt på att skapa förbindelser att allt som underlättar för oss i det arbete är något de facto gott.”

När meddelandet avslöjades två år senare tog Zuckerberg avstånd ifrån innehållet, trots att han kände till det när det först skickades ut, och befordrade Bosworth strax därpå (han leder i dag Facebooks virtual reality-verksamhet, det område som Zuckerberg just nu är mest engagerad i). Själv hävdade Bosworth att han bara försökt skapa debatt. Men den ”mörka sanning” han hänvisade till i sitt manifest var just att Facebook inte bekymrar sig över de negativa konsekvenserna av företagets expansion, eftersom de är så djupt övertygade om att det de gör är positivt för mänskligheten.

På börsen har Facebooks aktiekurs åkt berg- och dalbana de senaste åren. Men den som köpte Facebook-aktier efter presidentvalet i USA 2016 är i dag betydligt rikare, trots allt. Företagets intäkter har, trots alla skandaler och kontroverser och alla tusentals löften om bojkott från tidigare användare, bara fortsatt öka. 

Mark Zuckerberg har vid det här laget bett om ursäkt offentligt mer än 20 gånger, men inget tyder på att han förändrat sin syn på att det är bra för mänskligheten ju mer de använder Facebook.

I en intervju strax efter Mark Zuckerbergs förhör i den amerikanska kongressen förra året frågade han retoriskt: ”Frågor som var gränsen går när det gäller hat och trakasserier, jag menar, vem utsåg mig för att avgöra det? Jag antar att jag måste, för nu är det här vi är. Men helst skulle jag slippa.”

Det var förstås Mark Zuckerberg själv som utsåg Mark Zuckerberg till den person som skulle lösa dessa frågor, i och med att han med en ostoppbar ambitionsnivå strävat efter att göra Facebook till det imperium det nu är. Han har glupskt köpt upp alla sina konkurrenter, envist befäst sin enväldiga makt över företagets styrelse och otåligt kämpat för snabb expansion över hela världen, utan att bekymra sig över konsekvenserna.

Så blev han till slut en av världens mäktigaste företagsledare någonsin. Ändå framstår han ibland fortfarande som ett barn i en Hollywood-film. Någon som drömmer om att få bli vuxen, för då får man all den makt och det inflytande och de resurser som vuxna har, men som sedan plågsamt upptäcker att vuxenlivet även innebär en massa besvärliga, nya ansvarsområden. 

Dem vill han, som han själv uttrycker det, helst slippa.


Martin Gelin är journalist baserad i New York. 

Detta är ett bearbetat och uppdaterat utdrag ur Martin Gelin och Karin Petterssons bok Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris, som nominerats till Augustpriset. Boken har precis givits ut i pocket.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.