Dennis Lyxzén om sin stil: ”Det är Southern Gentleman blandat med gothrock”

Dennis Lyxzén om sin fåfänga, brytpunkten när han började bry sig om stil och hur viktigt stil är för helhetsintrycket av musik.

Joakim Almén  |  Publicerad 2017-02-24 11:47  |  Lästid: 6 minuter

Dennis Lyxzén är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika musiker de senaste 20 åren. Ständigt hårt arbetande, ständigt aktuell. Sjunger han inte i världskända Refused frontar han postpunkiga Umeå-bandet INVSN, som är aktuella med nya albumet The Beautiful stories. Lyxzén är inte ”bara” en musiker. Han är även en stilikon inom svensk musik.

Cafés Joakim Almén träffar Dennis Lyxzén för att prata stil.

http://www.instagram.com/p/BMRwI6yDGjo/?taken-by=dennislyxzen

Det senaste decenniet är vi vana att se Dennis Lyxzén rockigt välklädd. Han syns inte sällan i kavajer, skjorta, hatt och tajta kostymbyxor. Trots att han snart är närmre 50 bibehåller han ett stilmässigt uttryck som gör honom åtminstone 10 år yngre. Ett stilmässigt uttryck och utseende som gör att han ofta förekommer i ”Sveriges sexigaste man”-diskussioner.

Är du fåfäng?

– Ja, det går inte förneka. Jag har inte alltid varit det, men jag blev det.

När blev du det?

– Jag vet precis vändpunkten i mitt liv. Då jag började bry mig om hur jag såg ut och hur jag förde mig. Det var kanske 1996. Vi spelade i typ Söderhamn med Refused, vi var anarkistgänget. Jag tror jag hade shorts och trasiga punktshirtar.

Dåvarande hardcorestilen.

– Ja precis, lite hardcorestilen. Och sen var det nån kille som delade ut flygblad i en nätbrynja och en piercing i näsan. Folk ville inte ta hans flygblad. Han representerade mina idéer och ingen tar honom på allvar. Det tycker jag var helt bisarrt. På riktigt, på spelningen efteråt tog jag på mig en kostymbyxa och vit skjorta. För att se hur reaktionen blir, om man lyssnar på mig på ett annat sätt för att jag ser annorlunda ut.

Reaktionerna lät inte vänta på sig?

– Det blev ganska omedelbart att folk uppfattade oss som väldigt annorlunda. Det började där 1996-1997 då vi började klä oss i modstil. Det var då hela mitt intresse för stil och hur jag ville klä mig började. Det var brytpunkten. Jag har punkaren att tacka för det.

Att klä sig annorlunda i en genre som hardcore på 1990-talet var okonventionellt och potentiellt livsfarligt för uppfattningen om bandet inom subkulturen, men för Refused var det kanske draget som gjorde att de lyckades nå fans utanför den typiska hardcorekretesen.

– Folk tyckte vi var superpretto och ganska nördiga. Om man kollar på New Noise-videon har vi Fred Perry-tröjor och kostymbyxor. Folk tyckte det var rätt lökigt. Men vi gjorde nånting som ändrade på hela stilen, hur folk började se ut. Folk började klä sig i tajta svarta jeans och hela den grejen som kom. Inte på grund av oss bara, men det var en del av det som hände.

Vi hamnar i en diskussion hur viktigt det är att definiera vad du vill representera inom musik. Att stil och musik påverkar helhetsintrycket av ett band är knappast något nytt, men Lyxzén tycker inte att man bör förringa betydelsen.

– När du ser musik live så lyssnar du också med ögonen. Du ser ett band: ”jävlar vad coola de är”. Det påverkar hur du upplever hela kvällen. Jag tycker de är väldigt viktigt med hur man presenterar sig och hur man för sig, stil på det sättet.

Han fortsätter:

– Vi kommer från en subkultur där alla är gamla punkare, där representation var en väldigt viktig del av vilka man var. ”Vi är de här människorna” och så kanske man hade en t-shirt där det stod ”Meat is murder” eller nånting. Det var representation.

Man ser dig ofta på bild med accessoarer, pins, halsband och liknande. Sportjournalisten Olof Lundh har ju sin överdrivna bältbucket. Har du någon exklusiv Lyxzén-accessoar?

– Jag gillar halsband ändå, men har väl inget som är riktigt mitt. Den här brukar hänga med ganska ofta, säger han och lyfter upp sitt halsband. Ett halsband som för tankarna till psykedeliska rockmusiker på 1960-talet.

– Sen gillar jag hattar väldigt mycket. Nu har jag ingen hatt med mig, den ligger i bilen. Det är svårt ibland. Jag har perioder då jag har hatt jämt. Det är svårt att ha hatt, men jag gillar det. Jag har 15 stora svarta hattar som bara hänger i min hall.

Hatten har ju blivit lite av ett sentida Lyxzén-signum, när började du bära hatt?

– Det är 6-7 år som jag har haft hatt väldigt mycket. Det var för 10 år sen jag kände att ”fan hatt är ändå ganska snyggt”. Det är ju min stil. Dels gillar jag Roland S Howard som spelade gitarr i The Birthday Party med Nick Cave och sen gillar jag The Assassination of Jesse of James by the Coward Robert Ford, Brad Pitt i den filmen – hur snygg han är. Jag kör lite southern gentlemen blandat med nån goth rock-stil.

Brad Pitt i den sinnessjukt långa filmtiteln: ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford” är en av Dennis Lyxzéns stilförebilder.
Roland S Howard, gitarrist i Nick Caves The Birthday Party, står för det gothrockiga i Lyxzéns stilinspiration.

Du har haft din stil ganska länge nu, är det nåt du funderar kring?

– Jag har haft den här ganska stilen länge. Nu brottas jag med hur jag vill se ut. Ska det vara samma kostymkavajstil, eller vill jag testa något annat?  Jag har inte kommit fram till nåt än, jag brottas fortfarande.

Du tänker inte att du behöver byta stil vid nytt albumsläpp, till exempel?

– Litegrann, men det handlar mer om att utvecklas och testa nya grejer. Jag är inte Bowie liksom, som blir nya personas. Men, det där med att vi kommer med ny skiva, det är lite nytt. Då vill man representera hur man klär sig på scenen.

Vad finns det mest av i Lyxzéns Umeå-garderob?

– Skjortor helt klart. Paisleyskjortor. Jag har ett helt rack med paisleyskjortor.

Den du har på dig nu ser ut att komma från butiken Pop, va?

– Ja, det är de! De är så grymma. De kostar 300 spänn och passar perfekt. Jag brukar gå förbi där i Stockholm och plockar de tre som jag inte har. De är suveräna, så de får börja sponsra mig nu, haha!

http://www.instagram.com/p/BLQ9rJ8gqa3/?taken-by=popstockholm

– Sen kan jag köpa lite dyrare skjortor. Eftersom jag använder dem live behöver de vara lite bruksiga. Jag kan inte ha 2 000 kronor-skjortor live. Då blir de helt sabb för att jag ska rulla runt på golvet.

http://www.instagram.com/p/BAha8-xOfrJ/?taken-by=dennislyxzen

Jag sträcker mig för att trycka av röstinspelningen, men Lyxzén fortsätter gärna att prata om stil:

– Jag tycker att jag lägger ned sinnessjukt mycket tid på att se cool ut, säger han när han märker att intevjun är på väg att avslutas.

Ja, hur mycket tid lägger du egentligen?

– Eftersom jag liksom hittat en stil så är det liksom inte som att jag kliver upp på morgonen och bara ”hur ska jag se ut?”. Jag har bara mina kavajer, kostymer och skjortor så det blir ju de. Men jag lägger mycket tid på det, helst när jag ska spela. Då kan jag lägga en hel kväll på att testa byxor och skjortor.

Hur länge stod du i dag?

– Jag packade i går kväll, men jag blev osäker så jag tog med tre skjortor och en tröja. Vi ska vara borta en dag, haha. Men jag bara ”man vet aldrig”. När vi åker på turné har jag alltid med mig mest grejer. Sen brukar jag fråga tjejerna vad som ser bäst ut. Ibland har jag klätt på mig och byter precis innan man ska gå på, för att det inte kändes bra. Det är viktigt!

http://www.instagram.com/p/7iLXcBufhc/?taken-by=dennislyxzen

Dennis Lyxzén om sin stil – från Refused till INVSN.

Refused (1992-1998/2012/2014-i dag): ”Refused var ett vanligt hardcoreband. En kort period i början såg vi ut som punkare. Sen hade vi en kort period där alla hade alldeles för stora byxor. När skatemodet kom i början av 90-talet: House of pain och folk skulle hålla med hiphop och skate och så sipprade det in i hardcore ett tag.

Sen såg Refused ut som ett gäng jävla krustare ett tag: 94-96 såg vi ut som vi spelade i ett krustigt band. Och sen kom hela modstilen som följt med hela livet”.

The International (Noise) Conspiracy (1998-2009): ”Vi hade scenkläder. Ibland hade vi kostymer och ibland helt galna grejer. Då hade jag ganska mycket modstilen”.

The International (Noise) Conspiracy.

The Lost Patrol Band (1999-2008): ”En liten avstickare i Lost Patrol Band som var en punktshirt fast kavaj. Kostymbyxor och en skinnjacka. Annars har jag varit konsekvent med kavajen. Den har följt med mig sen 1997”.

The Lost Patrol Band.

Invasionen/INVSN (2008-i dag): ”Nu kör jag Southern Gentlemen blandat med lite 80-tals Berlin-goth”.

INVSN.

Missa inte den andra intervjudelen med Dennis Lyxzén: ”Därför är politik så viktigt fortfarande”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-02 10:30