Dennis Lyxzén: ”Därför är politik så viktigt fortfarande”
Dennis Lyxzén om det mäktiga Refused-återföreningsåret 2012, varför Jocke Åhlund är mannen att ”tacka för allt” och utlandssatsningen med albumaktuella INVSN.
Dennis Lyxzén är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika musiker de senaste 20 åren. Ständigt hårt arbetande, ständigt aktuell. Sjunger han inte i världskända Refused frontar han postpunkiga Umeå-bandet INVSN, som är aktuella med nya albumet The Beautiful Stories.
Cafés Joakim Almén träffar Lyxzén för att snacka Refused, INVSN och, oundvikligen, politik i samband med INVSN:s turnépremiär på Debaser Strand.
3 Juli 2010. Jay Z är headline på den då besökspeakande, sedermera konkursnedlagda och återuppstådda, Peace & Love-festivalen i Borlänge. Samtidigt som Jay Z spelar inför 30 000 personer spelar det poppunkiga Invasionen på festivalklubben Cozmoz för 50 personer. Visst, inte Sex Pistols i Lesser Free Trade Hall-nivå, men likt väl är det ett av mina tydligaste, och främsta, festivalminnen.
Invasionen, som de skrev ut namnet innan de bytte språk till engelska, är irriterade på vakterna. Lyxzén säger åt dem att inte kasta ut en röjig person i publiken: ”ge fan i punkaren, han har bara roligt”. Han avslutar spelningen med att skrika ”Tack som fan! Nu röstar vi ned högern!”. Han skrattar högt när jag drar anekdoten.
– Det låter exakt som grejer jag kan säga under en spelning.
I Sverige är du nästan lika känd för dina politiska tyck som din musik, du verkar fortfarande brinna lika hårt som för 20 år sen?
– Visst, vissa spelningar kanske jag inte orkar stå och skrika. Med tanke på min arbetarklassbakgrund trodde aldrig jag skulle få chansen, att någon skulle lyssna på mig. Då har jag alltid tänkt att det är en sån jävla ynnest att få prata om grejer som jag tycker är viktiga. Det är inget man hittar på – det är en del av den jag är. Det är klart att vissa perioder är man mer rabiat. Men nej, det känns nog lika viktigt för mig fortfarande.
Det är svårt att inte landa i politiska frågeställningar när man pratar med Lyxzén. Han har gjort sig känd för sitt starkt vänsterbrinnande hjärta. Om han inte uttalar sig om politik i låttexter gör han det i intervjuer, eller i manifestliknande Facebook-inlägg.
Blir du inte less på förväntningarna att du konstant ska tycka grejer?
– Jo, litegrann. Jag har ju målat in mig själv i ett hörn. Man kan släppa en skiva och så är alla recensioner om hur politisk man är. Det är klart det är grymt, men orsaken varför jag är här och varför jag håller på är för att jag släppt musik. Jag kan inte särkoppla de två sakerna – de är ett och samma för mig. Ibland blir det lite frustrerande när man lägger alla timmar på att skriva musik och sen får man bara prata om andra grejer.
Men så är det ju det här med Lyxzéns välformulerade tankar, det faktum att han är intressant och har något att säga, något de flesta band inte har enligt honom själv.
– De flesta band som gör intervjuer har ju absolut ingenting att säga: ”nya skivan är back to basics”, det är så sinnessjukt tråkigt att klockan stannar, så det är kanske skönt att jag får prata en hel del.
Är det nu du axlar en svensk Noel Gallagher-roll?
– Haha! Jag har alltid varit intresserad av politik och förkovrat mig i det. Vissa har inte det, och det är klart att det blir ganska stor skillnad på hur jag pratar om och ser på det. Vissa spelar musik för att bli kända och ligga. Och det är klart att de kanske inte har en ideologi varför de gör det. Och det är väl fine, alla spelar musik av olika orsaker. Jag har inga problem med det… eller lite problem har jag, haha!
Efter några år av växeldragning med hans två nuvarande band, Refused och INVSN, är det främst INVSN som gäller den närmsta tiden framöver. INVSN består av idel medlemmar från andra band i den framgångsrika Umeå-punkscenen. Bland annat spelade Robert Hurula, som Café intervjuade i höstas, tidigare bas i bandet innan han hoppade av för att satsa på Masshysteri och därefter en framgångsrik solokarriär. Numera består bandet av medlemmar från bland annat Deportees, The International (Noise) Conspiracy och The Vicious.
Bandet släppte förra skivan på både engelska och svenska, men på nyligen släppta och kritikerhyllade The Beautiful Stories är det enbart engelska som gäller. De har även bytt skivbolag och är numera på samma bolag som Håkan Hellström – Göteborgslabeln Woah Dad!
Du har sagt att ni bytte språk för att fler förtjänas att nås av INVSN – hur ser ambitionen ut med nya albumet?
– Jag läste nån recension som tyckte det var konstigt att vi skulle byta till engelska. Förra skivan är släppt på engelska och vi gjorde 110 spelningar utomlands. Att det ska vara så fult att satsa på utlandet. De flesta band som sjunger på svenska och ska breaka utomlands, Imperiet, Kent etcetera, har inte lyckats för ingen har vetat vilka de varit utomlands. 95 procent av alla spelningar jag gjort har gjorts utomlands. Alla skivor jag har släppt har släppts utomlands.
Han berättar att han är supernöjd med skivan (”bland de bästa jag gjort någonsin”), att hans favoritlåt på albumet är Love's like a drug (”ett enda långt crescendo”) och att bandet precis fått klart med ett kanadensiskt skivbolag, som släpper skivan över hela världen i juni. Ett intensivt turnéår väntar för Lyxzén, som då och då också gigar med Refused.
– Jag, Sara och André är gamla punkare och är vi har alltid bara turnerat. Anders också. Vi gillar det livet, det är de vi vill göra.
När du inte spelar med INVSN spelar du med Refused. Du måste vara en av Musiksveriges hårdast jobbande personer. Har du aldrig tappat kärleken till musiken?
– Nej, faktiskt aldrig. Ibland kan jag tycka att jag själv är lite slö och borde göra mer musik.
Nu är du överdrivet hård mot dig själv.
– Man hamnar i det där att man pratar mycket politik som är en del av min persona utåt. Men musik är ju det som fått mig att börja med politik och det som fått mig hit. Det är en så sjukt viktig ingrediens i livet. Vi pratar ju mycket mer om musik i bandet än vad vi pratar politik.
Av dina 25 år plus som musiker – när har du varit som lyckligast?
– Svår fråga. Mycket det man gör är ju baserat på att man ska vara arg och må dåligt. För den kreativa processen är lycka en vansinnigt dålig känsla.
Lyxzén stannar upp, tänker till och minns sedan det vansinnigt framgångsrika återföreningsåret med Refused, 2012. Året då de headlineade den vansinnigt populära Coachella-festivalen i Kalifornien. Året då de äntligen fick popularitetskapitalisera på den superhyllade plattan The Shape Of Punk To Come från 1998.
– Återföreningen av Refused var ett ganska bekymmersfritt år. Det var supermäktigt. Det fanns ingen friktion. Man gjorde bara världens konstigaste segervarv. Man gjorde segertecknet: ”nu vann vi hela matchen”. Och så vi gjorde vi bara det ett år. Det var så enkelt. Det var för enkelt. Man bara: ”vänta nu, hur blev det så här enkelt?”, säger han och skrattar.
– När vi turnerar nu igen med Refused har det varit lite tyngre och det har känts mer rätt, det har känts mer hemma.
2012 fanns det ett sånt jävla sug, kändes det märkligt med tanke på att ni la av så tvärt?
– Ja! Man ska övertyga folk, jag tycker det är en viktig del av musik: att du ska gå upp på scenen, folk ska vara lite skeptiska – men du ska lämna dem övertygade. Och 2012 var det inte så. Vi gick upp på scenen och alla bara ”det här är de bästa jag sett” innan vi ens hade spelat en ton.
1998 slog New Noise ned som en bomb i Josefine Sundström-ledda musikvideoprogrammet Voxpop. För tioåringar och uppåt blev den en introduktion till hårdare musik. Videon, låten, allt var det coolaste som fanns.
– Det fanns ganska mycket kontraster som gjorde att folk uppfattade det som spännande. Folk som inte var från hardcore-scenen var liksom ”åh, vad är det här? Jag förstår inte vad det är jag ser”. Det får vi tacka Jocke Åhlund för, det var han som gjorde videon.
New Noise var inte ens tänkt att vara med på A Shape Of Punk To Come. Låten hade spelats in till ”nån straight edge as fuck”-samlingsskiva och Lyxzén tyckte inte den borde vara med på grund av det. De andra i bandet insisterade dock att ta med New Noise på albumet. När det skulle göras video hörde de av sig till Jocke Åhlund med ett låtförslag från albumet Liberation Frequency.
– ”Nä nä”, sa Jocke, ”ni ska göra New Noise, det är videon”. Så tack Jocke för alla de här åren jag kunnat leva på musik, säger han och skrattar högt.
Kontrasten att spela för 50 000 personer med Refused och för betydligt färre med INVSN är bara skön, tycker Lyxzén.
– Vi har hållit på länge, men vi är ett växande band. I mångas ögon är vi ett ganska nytt band, folk har lite dålig koll på vilka vi är. Det finns nånting skönt i det där. Vi måste sätta oss i en minibuss som vi knappt ryms i och köra från Umeå. Det är inga flyg, ingen nightliner och ingen turnéledare. Det är härligt!
Hur tycker du Musiksverige mår i dag?
– Ganska bra ändå. Det finns mycket spännande musik. Också att hela genusfrågan har varit genomsyrande i Musiksverige på senaste. Medvetenheten i svensk musik är mycket hög. Mycket högre än den varit på många, många år, säger han och nämner Josefin Öhrn + The Liberation och Anna von Hausswolff som exempel.
Slutligen, vilka var dina mest spelade låtar 2016?
– Jag kollade på den där årssammanställningen från Spotify och då var Immer Zu med INVSN mest spelad. Jag bara: ”Det här är pinsamt”. Du vet, man ska fulspela den 10 gånger på Spotify, haha. Jag lyssnar annars bara på vinyl. Det jag lyssnade mest på förra året var senaste Nick Cave-skivan.
