Detta är den sjukaste Brad Pitt-scenen någonsin

1998 gick det tre timmar långa romantiska dramat Meet Joe Black upp på biograferna. Vi följer en åldrad mediemogul som får besök av döden själv i form av en mycket vacker man. Döden vill lära sig om människor och eftersom det inte finns någon mänskligare än just en mediemogul får det bli Anthony Hopkins, som mot lite mer tid i jordelivet får agera guide åt Brad Pitt.

Innan döden tar hans kropp i besittning är dock Brad Pitt en vanlig man. En man som har ett gulligt första möte med Claire Forlani (mediemogulens dotter). De båda skiljs åt i en tidig scen och det är här det sjuka som utlovades i rubriken börjar.

De skiljs åt på gatan. Brad tvekar om han ska stoppa Claire, men vänder sig till slut om och fortsätter åt sitt håll. Just som han gjort det vänder sig Claire om, ser hans ryggtavla, suckar och vänder sig om.

Brad ser sig över axeln, ser hennes ryggtavla försvinna och vänder tillbaka blicken framåt igen. Claire vänder sig om igen, ser honom passera över gatan och vänder sig tillbaka åt sitt håll.

Här är vi bara halvvägs in i scenen!

Just då tittar Brad en gång till över axeln och börjar ta några steg åt Claires håll, men ändrar sig och fortsätter tillbaka över gatan. Claire ser sig om en gång till, stannar till och försvinner sedan runt hörnet.

Brad stannar ännu en gång till mitt i gatan och den här gången ser han henne inte. Då swishar en tutande bil förbi honom, han ryggar tillbaka och blir träffad av en annan bil som slungar honom till motorhuven på en tredje bil som kastar honom till gatan.

Den här scenen är anmärkningsvärd av ett par anledningar. Dels pågår den emotionella pingismatchen mellan kärleksparet i en hel minut (känns längre) och lyckas trots det med konststycket att inte bli tråkig. Tvärtom är den med sin parodiska längd både ganska kul, men också förvånansvärt spännande. Även om man sett filmen tidigare är man inte riktigt beredd på exakt när Brad ska bli påkörd. En annan detalj som skiljer den från mängden är att han blir påkörd två gånger.

Det hade han inte behövt bli.

Precis som när Phil Collins gjorde soundtracket till Disneyfilmen Tarzan och ansträngde sig långt mer än vad som var nödvändigt, bjuder Meet Joe Black oss på det lilla extra i den här scenen. Det är ett fullkomligt magnetiskt filmögonblick som breder ut sig så väldigt mycket längre än vad som är rimligt. Resultatet är så oväntat, eftersom det både känns vackert och fnissframkallande roligt och dessutom får det en att sitta som på nålar. Och så kulminerar det i två smällar. Varför? Ingen vet, men vi ser det absolut inte komma.

Det finns absolut ingenting konventionellt med den här minuten och det är någonting den borde hyllas för. Briljant filmkonst, helt enkelt.