Donald Glover: “Obama eller Trump ingen skillnad för de allra fattigaste”

Donald Glover växte upp som ett Jehovas Vittne – men var samtidigt mest trolig att skriva manus för The Simpsons

Första gången jag träffade Donald Glover var på South by Southwest i mars 2011. Den Austin-baserade musik-, film- och tech-festivalen är så nära man når ett förkroppsligat tvärsnitt av det som kommer att dominera amerikansk populärkultur det kommande året. Atmosfären är elektrisk, och vare sig man är där som journalist, kreatör eller vanlig dödlig, svävar man mellan hysterisk glädje och stress.

Mest stressande är ovissheten över att komma in på de häftigaste evenemangen, där Studio 54-konceptet gäller när lokalen har nått kapacitet. Är man ball nog lyfts repet åt sidan. Och balla nog var inte vårt gäng en kväll, varför en bekant ringde sin vän Donald, som snart kom förbi. Men trots att dörrvakten kände igen honom – ”Ah, Community-snubben, du är rolig” – lyftes inte repet åt sidan omedelbart. Vi får stå där i ytterligare 20 minuter. Donalds blick i marken.

Ett liknande scenario kommer aldrig mer att ske i Donald Glovers liv. Den 34-årige skådespelaren, rapparen, komikern och manusförfattarens väsen tycks sväva över Hollywoodskylten år 2018. De senaste månaderna har billboards för den Sverigeaktuella andra säsongen av Glovers hyllade tv-serie Atlanta bokstavligen svävat över Sunset Strip. Ett blåsvart foto av ett regntäckt fönster med de tre huvudkaraktärerna bakom: rapparen Paper Boi (Brian Tyree Henry), Paper Bois kusin och manager Earnest (spelad av Glover), samt Darius (Lakeith Stanfield). En melankolisk bild av en melankolisk säsong, med namnet Robbin’ season. Detta eftersom säsongen tar vid innan jul, då folk köper mer saker än annars – och, i Atlanta, får dem stulna mer än annars.

På ett djupare plan är titeln och säsongens perspektiv förstås en återspegling av dagens USA, och det spända och desperata läget för marginaliserade grupper.

– Om man jämför perioden då Obama var president och det senaste årets Trump-regim är det ingen större skillnad för de allra fattigaste i USA. Och så tror jag att det är gällande regimskiften på de flesta ställen i världen. I den nya säsongen av Atlanta tittade vi på vad som händer för dem som lever med detta oerhörda utanförskap, som i sig är en stor anledning till var vi står politiskt.

Donald Glover vill kommunicera ärlighet, framför allt.

– Mitt perspektiv på staden Atlanta är en svart mans perspektiv, det borde finnas fler serier med olika gruppers perspektiv. Jag har ingen aning om hur det är att vara en mexikansk kvinna i San Diego, men är säker på att det perspektivet är högst specifikt och relevant, och att jag troligtvis skulle lära mig ganska mycket om mig själv genom det.

Donald Glovers bild av Atlanta är även formad av att han växte upp i en förort till Atlanta som ett Jehovas vittne – men samtidigt som den i high school som var ”mest trolig att skriva manus för The Simpsons”. Det är en dikotomi av allvar och flams som återspeglas i Glovers person liksom i tv-serien Atlanta.

Och inte minst som rapparen Childish Gambino, vars senaste album Awaken, my love! – skapat ihop med den svenske LA-baserade producenten Ludwig Göransson (som även har komponerat soundtracket till filmen Black panther) – fick hela fem Grammy-nomineringar i år.

Det är ett uttryck där en kontemplativ blick i golvet blixtsnabbt kan förvandlas till ett brett leende, som när vi kommer in på hur hans artistskap och tv-skapande överlappar.

– Jag ser dem inte överlappa, även om de kommer från samma plats, från mig själv. Men jag försöker inte att separera dem eller föra dem samman när jag tänker på dem. Om människor, och journalister, ser paralleller eller korrelation mellan dem är det okej. Det är inte mitt jobb.

Parallellerna är dock svårare att dra mellan Donald Glover som person och hans roller i de kommande storfilmerna Solo: a star wars story – samt nyversionen av Lejonkungen, med premiär 2019, där han lånar ut sin röst till Simba. Något som får oss att komma in på ämnet ”mångfald” och dess pregnans i det PK-neurotiska Hollywood.

– Jag är aldrig ute efter mångfald på det sätt som storbolag försöker närma sig det hela, vilket alltid blir så löjligt. ”Ja, mångfald! Här plockar vi in den asiatiske killen, här mexikanen, och här den svarta killen”. Det som jag i stället är ute efter i det som jag skapar är mångfald i fråga om tänkande, erfarenhet och perspektiv. Det är vad jag vill se mer av, och vad jag vill ge folk.

Donald må har börjat sin karriär som manusförfattare på 30 Rock, och slagit igenom i kulthumorserien Community, men han försöker inte vinna poäng på garv. I dag behöver komiker på tv inte längre vara roliga, humorserier kan vara förklädda till dramaserier, där det subtilt komiska räcker. För att vardagsrealistisk absurdism, som våra liv faktiskt är, ofta är lika rörande som lustig.

Det har Donald Glover tagit fasta på, både i sina raptexter och i Atlantas dialog. Och inte minst i hur hiphopscenen ramas in. Lika mycket som Atlanta är en mörkt humoristisk, socioekonomisk vardagsskildring är det en nyanserad bild av USA:s nya hiphopmecka – den tonalt nedskruvade trap-hiphoppens hem.

– Jag visar trap precis som den musiken lever och utvecklas i Atlanta. Jag försöker visa ekoeffekten av var saker kommer ifrån, vilka låtar som regerar och vilka som representerar ”äta eller ätas”-mentaliteten, vilket i mångt och mycket utgör själva hjärtat i Atlanta. Det är musiken som har blivit stadens megafon, och som driver den framåt. Musiken har blivit staden.

Tv-serien Atlanta har ritat om kartan för hur man gör tv i USA – säsong 2 visas nu i Sverige på tv-kanalen Fox.

Läs också: Videon alla talar om: Childish Gambinos hårda samhällskritik