Awards season är sannerligen här, och den gamla kolumnistsanningen att popkulturåret inte sammanfattar sig självt aktiveras således. 2019 går till historien som ett ganska oanmärkningsvärt år. Greta Thunberg utsågs visserligen till Person of the year av Time Magazine och McDonald’s både drog in och återinstallerade sin alltjämt våldsamt underskattade hot chili-dippsås under loppet av några hjärtstilleståndiga veckor. Annars vet jag inte riktigt vad jag tar med mig från 2019. Förutom alla nedanstående saker, då. De sitter fastetsade i hjärnhinnan för evigt, för evigt evigt, för evigt evigt, för evigt. Det här var det bästa, sämsta, smartaste, dummaste och sorgligaste med decenniets sista skälvande 365 dagar.
Årets låt: The National – I Am Easy To Find.
Årets ”vem är du i Vänner?”: ”Vem är du i Succession?”
Årets inställda avsugning: Festivalarrangören Andy Kings moraliska dilemma kring hur långt man är beredd att gå för att förse skeppsbrutna besökare med vatten på flaska i dokumentärsnackisen (och tyvärr lite söndermeme:ade) Fyre.
Årets karismabomb: Låtskrivaren Johan ”Shellback” Schuster i Det svenska popundrets sjätte och sista del. Vill leva med honom.
Årets låt 2: Lana Del Rey – The Greatest.
Årets tröttaste följetong: Det faktum att det stod kvarglömda (?) jävla pappmuggar från typ Starbucks i mer eller mindre varenda scen under Game of Thrones sista säsong.
Årets tröttaste följetong 2: J.Lo återanvände den gröna Versaceklänningen hon bar på Grammygalan 2000. Och igen. Och igen? Och igen! Och så ännu en gång.
Årets namn: Christer Sjögrens turnéledare Billy Heil.
Årets ”gammal är äldst”: George Strait – Honky Tonk Time Machine.
Årets ”semigammal är äldst”: Deportees – All future. Finns för övrigt en helt otrolig akustisk version av Lost Future/All Future på Youtube som i skrivande stund inte ens orkat upp i tusen visningar.
Årets smeknamn: Vandolierssångaren Joshua ”Fireball” Fleming.
Årets låt 3: Daniel Norgren – Let Love Run The Game.
Årets sämsta virala trend: ”10 year challenge”. Människor som anser att de åldrats minimalt la upp bilder för att försöka pådyvla även sin omgivning denna åsikt. Ödmjukt.
Årets sämsta virala trend 2: ”Bottle cap challenge”. Varför blir sådant här gigantiskt när Deportees akustiska version av Lost Future/All Future har färre än tusen visningar?
Årets mest självbelåtna: Alla killar som skulle förklara för sin biodejt varför det var så laddat och kongenialt att tonsätta trappscenen i Joker med Gary Glitters Rock and Roll Part 2.
Årets mest väntade utan att man riktigt förstått det: DN följde Gretas segertåg i USA, och i artikeln publicerades bland annat en metabild där man såg hur en amerikansk fotograf plåtade Greta med en sådan där gammal stativkamera med skynke, och när man tog del av den insåg man exakt hur fruktansvärt väntat det är att Greta blivit en person som fotas med en sådan där gammal stativkamera med skynke trots att man ju aldrig riktigt tänkt tanken dittills.
Årets låt 4: Sharon Van Etten – Seventeen.
Årets mat: Hantverket.
Årets ”låt jag önskar var från 2019 så jag kunde hylla den här eftersom jag upptäckte den först i år”: The Midnight – Comeback Kid (2016).
Årets konsertupplevelse: Kite på Dramaten i allmänhet och låten Hills i synnerhet.
Årets avsked: O’Learys i Gamla stan.
Årets avsked 2: Jafaris Donuts i Brunnsparken i Göteborg.
Årets farsartade älskare: Med all sannolikhet ändå Anders ”Ankan” Johansson.
Årets sms-avslöjande: Källor inifrån en stor svensk tv-produktion meddelade mig via mms (om termen ännu används) att Håkan Hemlin i Nordman fortfarande behöver prompter för att komma ihåg texten till Vandraren. Trots allt information man hellre har än inte har.
Årets sportreferat: ”Corner taken quickly … Origi!!!” Regerande gåshudsmåttstock när vi går in i 20-talet.
Årets halloweendekoration: Liverpoolfanet som karvade in de fyra ovanstående orden i en pumpa.
Årets event: Stenhammardagen.
Årets subtilaste och kanske märkligaste men ändå mysigaste hommage: I filmen Quick går en statist okommenterat förbi Hannes Råstams skrivbord och, precis innan de klipper till nästa scen, skriker: ”Josefsson!” Bara för att man ska få känslan av att Janne Josefsson minsann rörde sig i de där korridorerna med immiga glasögon och skagenröra i mungipan.
Årets låt 5: Jenny Lewis – Red Bull & Hennessy.
Årets bylinebild: Sportbladets NFL-kolumnist CJ Björk som målat svarta streck under ögonen.
Årets tv: Chernobyl.
Årets tv 2: Fleabag.
Årets vandrande Let’s dance-fingrar: Thomas Ravelli på pressbilden med dansaren Jasmine Takács.
Årets mat 2: Chicki chicki (friterad tandoorikyckling) på Shanti Classic.
Årets tifo: ”Jag har varit med om dig – jag kan aldrig förlora dig.” Malmö FF-klacken till Markus Rosenberg under hans sista hemmamatch mot Dynamo Kiev, visserligen stulet från Jacques Werup men ändå det första poetiska tifot i världshistorien?
Årets haveri: Zlatanstatyn. Herrejävlar.
Årets mat 3: Sandhäxan. Där man tar smält ost på allvar.
Årets mest komplicerade föreställningsnamn: Jakob Hellman och Äntligen borta – I stället för 30 år: Alltid.
Årets mest gripande ”åldrad sportkommentator-öde”: Göran Zachrissons rattfylla.
Årets mest gripande ”åldrad sportkommentator-öde” 2: Fina Arne Hegerfors kamp mot den sviktande hälsan.
Årets inflation: Padelcenter. Nu är det nog.
Årets inflation 2: Röda mattan-bilder på Pierce Brosnan med sonen Dylan och tillhörande konstaterande att de har ”väsensskild men ändå bra” stil båda två. Här har det varit nog länge.
Årets ingress: ”Som ung trodde Erik Schüldt att livet skulle vara som Platons kulturakademi, men han kom att känna sig ensam.” i Expressen.
Årets låt 6: Kelsey Waldon – Kentucky, 1988.
Årets grillfest: Den hemma i Soldoktorns vardagsrum i september.
Årets oklaraste omröstningar: Marcus Oscarssons Instagram.
Årets tröttaste sak att skriva i sociala medier: Djurgårdenfansens ˝DJUUUU˝. Djuuuu?
Årets viktigaste namn att snabbt memorera för att framstå som omvärldsorienterad: Bolsonaro.
Årets djur: Utter.
Årets mest krystade intervjuvinkel: Sportbladet intervjuade förbundskaptenen och Eldkvarnfanet Peter Gerhardsson inför dam-VM och ställde 103 frågor där alla innehöll en Eldkvarntitel. Exempelvis: ”Räknar du med stort blågult publikstöd, att Peggie med trumman står där på läktaren?” Gånger 103.
Årets ”jaha?”: Madeleine McCann-dokumentären på Netflix.
Årets låt 7: The Highwomen – If She Ever Leaves Me.
Årets armkrok: Morgan Alling.