Terra-Karl om att inte längre vara Sveriges mest underskattade band

För några år kallades Göteborgsbandet Terra ofta för Sveriges bäst bevarade musikhemlighet och den här tidningen slog fast att vi hade att göra med ”Sveriges mest underskattade band”.

Men då var då och nu är nu, som vi snart har hört Janne Andersson säga för sista gången som svensk förbundskapten. Efter 2020 års ambitiösa album Underbara saker började saker röra på sig och med nysläppta Jari Haapalainen-producerade fullängdaren Livslinjen – bandets tredje – har underskattadstämpelns konturer sakta börjat tona bort.

Folk utanför den dedikerade svenska indierockkretsen har hittat till bandet och deras beryktade livespelningar säljer slut på nolltid. Så pass att det snart är en tidsfråga innan Pustervik, bandets hemmaborg sedan urminnes tider, är för litet.

Men var tar man vägen när man som band byggt sin identitet på ett underdog-perspektiv där epitet som ”Sveriges mest underskattade band”, oavsett vad bandet själva säger, har passat perfekt in i historieskrivningen? Café tog ett snack om Terras resa mot något ... större med bandets frontman och sångare Karl Sundström.

När slutade Terra att vara Sveriges mest underskattade band?

”I maj förra året. Det ska dock sägas att vi aldrig känt oss underskattade. Andra har sagt det och jag antar att man menar att vi borde vara större än vad vi är. Men vi har alltid känt oss uppskattade!”

Det känns som att ni gärna fann er som underdog. Hur hanterar ni den växande uppmärksamheten?

”Såklart, underdogs har ju allt att vinna och inget att förlora. Men vi har inte hunnit reflektera särskilt mycket över det än. Vi är mest glada och lättade över att äntligen ha fått till ett upplägg med skiva och efterföljande turné som sitter ihop. Det är så mycket som ska klaffa och vi har historiskt varit sämst på det. Den växande uppmärksamheten är fortfarande helt abstrakt för oss. Biljettförsäljningen ser onekligen bra ut men vi äter fortfarande havregrynsgröt till frukost. Kanske att hybrisen slår till någon gång mellan Halmstad och Motala.”

Ni säljer ut ställen som Pustervik och Debaser. Vilket är nästa steg på karriärstrappan för Terra?

”Just nu ligger all tankeverksamhet på att få ut skivan och framförallt göra våra bästa spelningar någonsin. Vi har övat och klippt oss och stämt våra instrument till perfektion. Sen antar jag att vi… börjar om? Det är ju det fina med musik, när man är klar går man tillbaka till ruta ett och gör om allt. Hur det spelar ut sig sen får vi lämna till högre makter.”

Förra gången Café intervjuade dig sa du att ni är ”för mjuka för punkarna men för hårda för P3”. Var har hänt med ert sound sedan dess?

”Vi är fortfarande för mjuka för punkarna, men P3 spelar just nu vår senaste singel så kanske att jag får backa på just det uttalandet. Vi känner oss ganska fria soundmässigt och har egentligen inga regler vi måste förhålla oss till. Jag brukar tänka att den gemensamma nämnaren för all musik vi gör är att den har replokalssoundet. Det är egentligen inget märkvärdigt utan bara att den kommer till i en sådan miljö, av människor som handgripligen spelar sina instrument. Det ger allt ett distinkt ljud. Sen påverkas vårt sound rätt mycket av omständigheterna, hur mycket tid och pengar vi har, till exempel. Vi måste verkligen vränga oss ut och in för att få ihop en skiva. Det går inte att helt kontrollera den processen och jag tror att det därför tillåts sippra in bra saker i musiken som man annars, med lite mer tid och resurser, hade silat bort.”

Berätta om nya skivan Livslinjen.

”Det kom till under karaktäristiskt kaotiska omständigheter nu under våren. Vi har jobbat tillsammans med Jari Haapalainen som är baserad i Berlin och Aten, Alexander Bergil i Gamlestaden och Per Stålberg ute i Welfare Sounds-studion i Kungssten. Tematiskt har vi försökt ge det fula och det fina ungefär lika mycket plats och inte försköna för mycket. Vi försöker alltid ha en fot i verkligheten och den andra i någon slags drömvärld.”

Ni är sajnade av det sympatiska, men lite mindre skivbolaget Welfare Sounds. Har storbolagen ryckt i er?

”Nej, ingen har ryckt i oss. Du ser, vi är fortfarande underdogs!”

Hur mår svensk gitarrmusik i dag?

”Jag tycker Musiksverige 2023 känns öppnare än på länge och verkar befinna sig i någon slags förändring. Upplever inte att det finns en förhärskande genre som alla måste förhålla sig till, allt eller inget kan funka. Det är spännande! Vet inte om det är bra eller dåligt för replokalsbanden per se, men det är nog lättare nu än under peak EDM i mitten av 2010-talet, när all musik som inte gick i 128 bpm och funkade på ett dansgolv var helt irrelevant.” 

Vilka är de tre bästa nya banden du upptäckt i år?

”Det är svårt för mig att lyssna på ny musik samtidigt som jag skriver musik själv. Allt är så så skört då och det är lätt att man tappar kursen. Därför är jag inte riktigt ajour med musiken i år, men av det jag har hunnit upptäcka tycker jag att Girl Scout har släppt en hel del magiska låtar. Väldigt spänd på en fullängdare där. Sen har jag lyssnat mycket på ett nytt Washington-band som heter Enumclaw. Vi referenslyssnade på dem när vi gjorde plattan. Det låter gammalt, typ Pavement fast också supermycket samtid på något obegripligt sätt. Skulle också vilja slå ett slag för göteborgsbandet Högstadiet. De har bara släppt en låt än så länge men det låter magiskt. För tankarna till tidiga Radio Dept, fast på svenska.”

Här kan du se Terra i höst och vinter:

9 november: Norrköping, Klubb Republik & Kulturkvarteret Hallarna
10 november: Uppsala, Katalin
17 november: Växjö, Kafe Deluxe
18 november: Kalmar, Söderport
24 november: Halmstad, Rotundan
25 november: Malmö, Plan B
2 december: Kalmar, Bomber Bar
27 december: Göteborg, Pustervik