GTA 6 har i skrivande stund varit släppt i 4 dagar och man kan med all säkerhet säga att få kulturella händelser dragit igång så många diskussioner på så kort tid om vad som trots allt måste varit den mest hypade underhållningsprodukten genom tiderna. Försäljningssiffran ligger just nu på 7.8 miljarder dollar och vartannat inlägg i samtliga sociala medier har något med spelet att göra
Först ut av alla debattämnen rör de sedvanliga gamla goa moraliska frågorna kring spelets innehåll. Dessa är inte sällan texter skrivna av folk som inte skulle hitta HDMI-porten på sin egna tv och därav aldrig rört en handkontroll. Från annat håll hörs ett klassiskt kulturkrig mellan woke- och antiwoke-människor som tävlar i att hitta flest klipp från scener där deras respektive hatgrupp roastas.
Men så finns det den där tredje debattområdet, den som ställer en mer relevant fråga: Var det värt all väntan?
20 timmar in i GTA VI

Jag har för tillfället kört 20 timmar av början vilket omfattar nästan exakt hela första kapitlet och det är därför såklart svårt för mig att göra en objektiv bedömning om saken. Men jag kan i alla fall uttala mig om vad de första 25% av spelet bjudit på och vad som får mig att vilja köra vidare.
Alla ni 10 personer som läste min förra GTA-krönika, om hur man bäst förbereder sig för releasen, kanske minns att jag påpekade om hur man bör va beredd på att realismen kan komma i vägen för vad som faktiskt gör ett spel till ett spel för somliga, och inte en livssimulator där du kommer få byta kakel i badrummet på grund av sprickor i grunden. Nu har vi facit framför oss och de 9 första timmarna var det alltså precis detta som hände. Enda biten jag fick fel på var att man skulle lägga nya takpannor och alltså inte kakel. Måla om måste också göras, och fixa trappan, och måla sovrum.
Varför? Jo dels för att storyn uppmanar dig att göra i ordning för din, något impulsiva, flickväns frisläppning från fängelset, men förmodligen också för att få spelaren att tjäna mer pengar så att man lär sig alla de spelmekaniska möjligheterna. Tokigheterna som sker runt första biten av kartan kan väl på sin höjd också jämföras med en vanlig lill-lördag på Järntorget i Göteborg.
Är det tråkigt? För somliga. För andra bygger det på en större inlevelse till det helvete som är på väg att braka loss. Jag var en av dem som gissade på att jag inte skulle uppskatta en slöstart likt det vi fick se i Red Dead Redemption 2 och inte satt jag väl och skrek ”wow va fett” när jag rollade plywoodskivor med färgen jag valt ut till mitt digitala hem.
Stenhårt polisarbete

Det ska dock sägas att efter just de här 9 timmarna av stressiga vardagsbestyr börjar det gå utför och det i en takt som skiljer sig från tidigare spel från Rockstar. Och nog känns kontrasten mellan det lugna livet på stranden och polisjakt genom staden enorm, rentav läskig från och till. Snuten skojar seriöst inte runt denna gången längre utan kan gå full on Ullevis läktare på dig. De lämnar heller inte saker som överstökade om du hunnit ifrån en brottsplats.
Vid ett tillfälle ville jag återbesöka en plats, där jag dagen innan hamnade i en mindre pangpang-dispyt, för att se om jag missat ett kassaskåp. Precis när jag rundar in på gränden nära platsen jag tala om så står där två agenter och hämtar bevis och undersöker detaljer av hur denna skottlossning skett, de titta skumt på mig varav jag vände fortare än kvickt om för att glömma bort det där kassaskåpet helt.
Du kan alltså begå all möjlig skit du önskar men Rockstar lyckas faktiskt lura in en i känslan av att saker du gör har konsekvenser med inlevelse likt inget annat lir de släppt tidigare. Man kan tycka att det hämmar det impulsiva äventyr vi är så vana vid, men det kompenseras samtidigt av Vice Citys befolkning som ändlöst flödar fram och tillbaka längs gatorna.
Vid ett tillfälle ser jag en man som stannat sin bil mitt på vägen och blockar trafiken samtidigt som han står framför och snackar i telefon. Jag testade att interagera men honom för att fråga om varför han gått ur sin bil och blockade vägen. Han förklarade att bilen fått soppatorsk då han letade efter sin fru hela natten och hade glömt tanka. Vid vidare diskussion ställer jag plötsligt upp på att leta efter hans fru vilket utmynnar i ett 30 minuter långt äventyr mellan barer och slutligen en efterfest som ballar ur efter vår konfrontation med festvärden som ”rövat bort” min nyfunne väns fru.
En monoton start som fyller en otippad funktion

Detaljer likt dessa finns överallt, och det är det som är den egentliga showen i min mening. För medan jag måste vara ärlig och säga att huvudkaraktärerna än så länge inte är de färgstarka personer vi är vana vid i serien så har i alla fall den AI-styrda befolkningen, så kallade. NPC:er, tagit mer plats än någonsin för att skapa humor och framförallt oväntade situationer.
Jag börjar också förstå mer av idén att skapa en ganska monoton start för spelarna i en titel av denna kaliber som Rockstar tagit fram. Man lär sig göra saker fortare allteftersom och uppskattar att den annars så breda friheten som GTA-spelen kan bjuda på portioneras ut denna gång. Det skapar också en nyfikenhet att bryta sig ifrån ett tempo när man börjar tröttna genom att, som ovan förklarat, interagera med omgivningen vilket inte sällan leder ett eget äventyr. Antagligen är det någon veteran där ute som läser och påpekar att detta inte är nytt för serien och det må stämma, men innehållet av interaktionerna är så mycket mer denna gång, inte det gamla vanliga ”hjälp någon stal min handväska”-situation.
Inte blev jag mindre taggad på att fortsätta utforska spelet efter att ha klarat det sista uppdraget i första kapitlet som kan varit något av det mest vansinniga holy shit moment jag haft framför tvn, för när penseln och hammaren lagts ner efter spelets första introduktionsdel så smäller det högre än något annat GTA redan där.