Min son är tre år gammal. Det är en rätt speciell ålder, av många orsaker, men kanske i synnerhet för att så mycket förändras i sättet barnet och dess föräldrar börjar kommunicera med varandra. Det här är nämligen, har jag fått lära mig av kvalificerade barnpsykologer, åldern då ett barn ”lär sig att förhandla”. Vilket, har jag också förstått, av många småbarnsföräldrar uppfattas som en oerhört krävande period under uppväxten eftersom förhandlingen oundvikligen tycks leda till konflikter.
Men jag vet inte, jag. Jag börjar tycka att den här åldern är den bästa hittills, faktiskt.
Alldeles nyss gav min son mig allt sitt godis för att få mig att sluta sjunga.
