DN:s recensent PO Tidholm skriver i sin recension av festivalen Skankaloss i Gagnef att det är som ”ett slags friluftshornstull där den svenska landsbygden blir koloniserad av hipsters”, på gott och ont. Och nog kan jag förstå honom, visst kan det sticka i ögonen på utomstående att Kredd-Sverige (läs: Stockholm Södermalm) samlas i en folkpark i Dalarna och dunkar varandra i ryggen medan man äter lättrökt spädgris från Svartengrens eller sushi från hypade Indio till basgångarna från Stockholms hetaste DJs.
Men ack vad vad fint det är! Likt ett förvuxet kollo samlas folk i grupper, sätter glitterstjärnor på kinderna och dansar tryckare till Whitney Houston på bryggan. Vi klättrar nedför knapphändiga trappor till skogsrejv där rökmaskiner och vattenfall (med hjälp av Dalälven) skapar en scenografi värdig Lars von Trier och dansar som om vi återigen var 16 år. Detta är nästan för bra för att vara sant, som en parodi på en festival. Liten, lyxig, hipp och sprängfylld med kärlek. Jag längtar redan tillbaka till nästa år.
Ballonger, glitter och rökbomber är stående inslag på den stora bryggan som större delen av dygnet tjänar som dansgolv.
Siri och Magnus i kvällssolen som på något sätt är än mer magiskt i Dalarna.
Likt hedningar dansar folk kring eld och vatten från morgon till kväll.
Sandra är alltid pepp på festival.
Jag och också alltid ganska pepp, här med Viktor och Siri.
Finns det något finare än att se 2 000 personer samlas och dansa i en amfiteater?
Finns det något mer drömskt än att vandra hem på morgonkvisten, trött men fylld av kärlek inför sina vänner och den svenska sommaren. Det disiga morgonlandskapet var som en målning av John Bauer.
Färdigrejvat!
Hur vacker är inte detta?
Festivalen är en tredagars dröm men nog blir man sliten. Efter frukost på Max och några timmar på motorväg stannade vi till vid Månkarbo för att stretcha och cirka där tog festivalen officiellt slut.
