Annons

Männen bakom helikopterrånet berättar – så försvann 39 miljoner

Han försökte med ett manus som skulle slå Harry Potter, men blev inkastad i ett rum med rånare. Café möter författaren Jonas Bonnier för ett samtal om en ovanlig uppväxt, oväntat många miljoner från Hollywood och helikopterrånarnas sista hemlighet.

Klas Ekman
Foto Thron Ullberg

Jonas Bonnier är aktuell med Helikopterrånet – en roman baserad på intervjuer med fyra män som dömts för helikopterrånet 2009.

Man behöver kolla på en karta för att förstå hur centralt byggnaden faktiskt låg i Stockholm, några stenkast söder om Södermalm och 15 minuters körväg från riksdagshuset (köer och rödljus inräknade).

Annons

Utifrån såg den ut som ett vanligt, ytterst osexigt kontorshotell, men den rymde G4S Cash Services värdedepå – och mer pengar än vad de flesta kan föreställa sig. Säkerheten var därefter. För en obehörig var det omöjligt att ta sig in i huset i Västberga.

I alla fall från marken.

En tidig höstmorgon för åtta år sedan landade en helikopter på taket till byggnaden. Några personer klättrade ut och slog sönder en glaspyramid med slägga. De tog sig in genom hålet och snart detonerade några sprängladdningar inne i byggnaden.

Larmet hade visserligen gått snabbt, men utanför på gatan låg fotanglar utslängda och polisens egna helikoptrar stod ute på Värmdö. Och där hade någon placerat ut ett så kallat ”bombliknande föremål”.

Trots att polisen snabbt var på plats så kunde de bara se på när rånarna lastade in säck efter säck med pengar i helikoptern och sedan flög iväg.
De hade landat strax efter fem på morgonen. Vid åttasnåret fann polisen den övergivna helikoptern vid ett motionsspår i närheten av Täby. Då var nyheten redan ute och började ta oanade proportioner. Man talade om en klassisk rififikupp, ingen hade heller kommit till fysisk skada. Bilden av helikopterrånet cementerades snabbt. Det var mer imponerande än upprörande.

Nog var bytet ganska spektakulärt, 39 miljoner är inte småpengar, men det var utförandet som drog BBC, CNN och så gott som alla världens ledande nyhetsmedier till Stockholm. Det var den dagens absoluta toppnyhet.
En enda person i hela Sverige verkar ha missat det.

För fyra år sedan slutade Jonas Bonnier som vd för Bonnier AB och flyttade till Miami. Han hade suttit på posten i fem år. Det hade varit en turbulent tid. Digitala utmaningar, en kostsam och misslyckad USA-satsning och ett sjunkande resultat ledde till rykten om att Jonas Bonnier fått sparken av familje-
företaget. Själv säger han bara att det var en rolig period.

– Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till min privilegierade uppväxt. Jag trivs bättre i tagelskjorta än i sammetskavaj.

Samtidigt ville han tillbaka till skrivandet. Som son till tidningslegendaren Lukas Bonnier har Jonas Bonnier haft en guldkantad uppväxt i Stockholm. Men trots att pappan jobbade med magasin och var en makthavare i branschen skydde Jonas Bonnier såväl tidningar, böcker som familjeträffar fram till vuxen ålder. Efter studenten ville han plötsligt bli författare, men ”utan att ha läst en enda bok”. Han klämde en historisk roman av Lars Widding och sökte in till litteraturvetenskap på Uppsala universitet, där han snabbt blev varse att den bok han läst inte vägde särskilt tungt. Men efter hårt arbete och några försök blev Jonas Bonnier publicerad som författare och började sedan jobba med Bonnier Tidskrifter ett par år innan han fyllde trettio. Först då drogs han på allvar in i Bonniersfären, där han skulle göra en toppkarriär.

Jag har ett kluvet förhållande till min privilegierade uppväxt

Som nybliven ”arbetslös” 2013 tog han sig an skrivandet med en vd:s energi. Varje morgon gick han upp tidigt, satte sig i det nedsläckta arbetsrummet och sneglade på den enorma klocka han satt upp på väggen. Det var noga med tiden.

Arbetet gav snabbt resultat. Han lyckades sälja en tv-serie i Hollywood via en agent på United Talent Agency. Agenten ville genast ha fler idéer och varje fredag ringde Jonas Bonnier upp honom och pitchade en ny.

– Han inledde varje samtal med att prata om sin hund i en halvtimme. Under några månader fick jag följa hur hunden först behövde ett nytt hjärta, sedan fick ett, bättrade sig och sedan plötsligt dog. Men samtalen slutade alltid på samma sätt: att min senaste idé var skitdålig. Jag har aldrig fått så hårda sågningar, ändå bad han mig ringa upp nästa vecka vid samma tid.

Till slut kom Jonas Bonnier på en idé som han var säker på skulle passa Hollywoodagenten.

– Både han och hans assistent var helt lyriska. De pratade om hur mycket de skulle pröjsa för att se den på bio. Och efter det
har jag aldrig hört av honom. Inte ett ljud.

Däremot hade Jonas Bonnier av både frustration och inspiration hunnit börja jobba med ett romanmanus av fullständigt episka proportioner. Det var en serie i kanske fem delar – kanske mer – i ett slags magisk realism. Något åt samma håll som Haruki Murakami, Salman Rushdie och Gabriel García Márquez. När han var klar med det första manuset tog han kontakt med den svenske agenten Niclas Salomonsson.

– Det var han som hjälpte GW att göra Backstrom i USA. Jag ville ha någon som arbetade med både böcker och filmer och Niclas hade kontakter både hemma och i Hollywood. Han kändes bäst. Och jag hade något som jag var säker på skulle få Harry Potter att framstå som småttigt.

Redan efter tio dagar ringde Niclas Salomonsson upp Jonas Bonnier och bjöd
in honom till sitt kontor.

– Det var världens snällaste kille, säger Jonas Bonnier. Jag hade aldrig träffat en så trevlig agent. Och han tyckte att boken var grym, skitbra och helt otroligt välskriven. Han lovordade mig i en kvart. Sen sa han: ”Det här går ju inte att publicera. Det måste du förstå? Det är ju jättekonstigt och går inte att arbeta med kommersiellt. Men det var kul att läsa.” Jag blev helt paff, reste mig och tackade. Men när jag var på väg ut genom dörren hejdades jag av Niclas. ”Du, jag har ett annat projekt som du kanske skulle vara intresserad av”, sa han. ”Helikopterrånet.” Jag hade ingen aning om vad han pratade om över huvud taget, men sa att det lät väldigt spännande och frågade om jag kunde ringa honom på måndagen. Sen sprang jag direkt ner till en bokaffär och köpte boken Helikopterpiloten av Håkan Lahger. Och det var ju ett skitspännande fall, men jag fattade inte vad Niclas ville ha av mig.

Men han ringde upp agenten på måndagen och förklarade att han tyckte att det lät intressant.

”Skulle du vilja träffa någon av rånarna? De har blivit släppta”, sa Niclas Salomonsson.

”Ja”, sa Jonas Bonnier, lätt tvekande.

”Typ i morgon?”

Sju personer dömdes för rånet mot värdedepån i Västberga. Polisen hade redan haft spaning på ett antal av dem och till och med vetat vad som var på gång, bara inte exakt när och var. Fyra av dem, själva nyckelfigurerna, hade bestämt sig för att ställa upp på att göra en bok. Niclas Salomonsson hade fått kontakt med en av dem beroende på att denne fått påstötningar från Hollywood. Det fanns intresse för historien och helikopterrånaren visste vad han skulle göra.
Ganska snabbt gick det att konstatera att berättelsen inte riktigt skulle göra sig i faktaboksform. För mycket sanningar var nödvändiga att utelämna och många av de mer spännande detaljerna skulle aldrig kunna publiceras utan stämningar (eller värre). Så det behövdes en författare som kunde skriva en roman om fallet i stället, men helt byggd på rånarnas historier.

Dagen efter återvände Jonas Bonnier därför till Niclas Salomonssons kontor på Södermalm i Stockholm och fick träffa en av de dömda rånarna. Mötet ägde rum i ett litet rum och mobiltelefonen fick han lämna utanför; snart skulle han förstå varför.

– Den här killen kom som rakt ur en film. Det var precis så. Det var bara att skriva ner vad han sa så var det klart. Jag var i extas. Och jag kan ju inget om den här världen och satt där och ställde tusentals dumma frågor som nog ingen ställt till honom på länge.

Det var förstås upplagt för en kulturkrock. Helikopterrånaren och den före detta vd:n för ett av Sveriges allra mäktigaste och mest väletablerade företag. Men på något sätt fungerade det – och Jonas Bonnier fick träffa de andra tre.

– Jag möttes förstås med en lätt skeptisk attityd. En av dem insisterade på att bara prata om och med mig i tredje person, trots att jag var i samma rum. ”Han tänker så …”, ”Han gör ju så här”, kommenterade han hela tiden till de andra. Det var som att jag inte fanns där. Men jag fick otroligt mycket material, och det absolut svåraste var att hitta balansen mellan vad som var verkligt och vad som var påhittat. Det är en roman, men ingenting får lov att vara fel. I dag är det bara jag och de fyra som vet exakt vad som är helt sant i boken.

När boken började bli klar i början av förra hösten började Niclas Salomonsson att sälja in den utomlands. Men för att maximera utdelningen så behövde boken först och främst ett stort svenskt förlag, eftersom det skapar trovärdighet när budgivningen om den här sortens titlar drar igång på de stora internationella bokmässorna i London och Frankfurt. Ska ett stort amerikanskt, eller för den delen asiatiskt, förlag ge några miljoner för rättigheterna så vill de ha en trygg avsändare från hemlandet.

I stort sett tror jag ATT de är väldigt stolta över helikopterrånet

De två största i Sverige är Norstedts (eller Storytel) och Albert Bonniers förlag. Det sista alternativet var förstås en smula problematiskt med tanke på författarens efternamn. Niclas Salomonsson var dessutom osäker på vilket rykte Jonas Bonnier verkligen hade i familjeföretaget. Var han omtyckt eller var han illa omtyckt?
– Niclas ringde mig när jag satt hemma i Miami. Då hade han lämnat tre fysiska pappersexemplar i Bonniers reception. En vecka senare ringde han igen. ”Jo, de gillar det”, sa Niclas. ”Men de säger att de inte kan buda eftersom de inte vet vem som skrivit boken.” Jag frågade om han hade berättat att det var jag som skrivit boken. ”Nä”, sa Niclas. ”Va?” sa jag. ”Nä, jag sa att jag ville ha ett bud inom två timmar.”

Det blev Bonniers. Exakt vad beloppet blev vill ingen inblandad gå ut med. Men en kvalificerad gissning är att det åtminstone rörde sig om sju siffror.
– Det är ju bara i Sverige som någon reagerar över mitt namn, säger Jonas Bonnier. Utomlands ser man snarare bara att det är en bok om ett väldigt spektakulärt rån. Där har folk snarare en relation till brottet och vill veta hur det gick till och varför det hände.

Hur släkten reagerade vet han inte riktigt, säger han.

– De tyckte väl mest att det var lite roligt.

I dag har boken sålts till ytterligare ett trettiotal länder. När det var dags för budgivningsrundan i samband med bokmässan i Frankfurt i höstas var det klart med ytterligare en aktör. Skådespelaren Jake Gyllenhaal köpte filmrättigheterna och det är redan klart att det blir en långfilm direktproducerad för Netflix. Så för Jonas Bonnier blev helikopterrånet en väg tillbaka till Hollywoods hetluft.

– De har en fantastisk manusförfattare som börjat skriva så det är verkligen på rulle. Nittio procent av boken var färdig i maj förra året och översattes direkt och skickades till en annan agent i Hollywood. Hon skickade till typer som Ridley Scott. Han är ju en idol och jag trodde inte att han på riktigt läst manuset, men hon sa att jo, det hade han faktiskt gjort. Och exakt sju dagar efter att hon fått manuset så hade hon fått ihop dealen med Jake Gyllenhaal. Det var helt surrealistiskt. Köper någon filmrättigheter på förhand så är man sjukt lycklig.

Boken blev något osvensk på det sättet att Helikopterrånet inte på något sätt framställer rånarna som vare sig offer eller onda missdådare, utan snarare som ganska roliga snubbar.

– Om någon dött så hade det inte gått att skriva så, men killarna blev ju faktiskt folkhjältar. Direkt. Brottet var ju snyggt. Man tänkte nästan på Ocean’s Eleven eller Rosa pantern. Det var en sån där klassisk gentlemannastöt. Och det gick något rykte på CNN om att det faktiskt stod ”bomb” på de där bombattrapperna som lagts ut för att stoppa polisens helikoptrar. Det gav ju känslan av att rånarna var ironiker, att hela rånet genomförts med ena ögonbrynet höjt.
Detaljen med bombattrappen stämde dock inte.

– Nej, det var inte sant. Han som heter Niklas Nordgren i boken är en väldigt seriös person, en rånarvärldens Martin Timell. Han är trevlig men inte enormt utåtriktad, och framför allt väldigt nördig när det kommer till sprängdeg. Det är hans jobb, så det är klart att han tog det på allvar. Och därför skulle han aldrig skriva ”bomb” på någon attrapp.

Offrens perspektiv saknas i boken. Det är på många sätt en klassisk kuppthriller, men med den skillnaden att den ägde rum i verkligheten och att det dessutom fanns en massa rädda människor i byggnaden som fruktade för sina liv. Förutom att rånarna hade sprängmedel så var de beväpnade. För personalen i byggnaden gjordes ingenting med ett ironiskt höjt ögonbryn, vilket bland annat framgår i P3 Dokumentär-avsnittet om helikopterrånet.
Medan rånet pågick fruktade de för sina liv. De plockade fram bilder på sina barn och försökte trösta varandra. En gravid kvinna var nära att svimma av skräck. I sista stund lyckades de fly i panik, och behövde därför aldrig konfronteras med rånarna. Flera ur personalen traumatiserades av upplevelsen. Efteråt fick de välbehövlig psykologhjälp.

Jonas Bonnier är förstås medveten om det här, men menar att det då hade blivit en helt annan bok med ett helt annat upplägg.
– Varje text har sitt perspektiv. Den här romanen är skriven utifrån rånarna, inte personalen, vars situation beskrevs väldigt väl i det där P3 Dokumentär-avsnittet, bland annat, säger han.

Ett mysterium med boken är ändå varför rånarna över huvud taget ställt upp och tagit sig tiden. Ingen av de fyra har några pengar att hämta i projektet. De får ingen royalty – och inga pengar för filmrättigheter etcetera.

– Jag tror att det är så här: domarna mot dem reflekterade inte deras egen arbetsbeskrivning. Jag tror att alla fyra i någon utsträckning ville berätta om hur det var. I stort sett tror jag faktiskt att de är väldigt stolta över helikopterrånet och de har varit väldigt öppna med allt. Sedan fanns det saker som inte klarlades när de åkte dit. I romanen finns det till exempel en insiderperson som har en viktig roll – och en sådan fanns även i verkligheten. Jag tror faktiskt att polisen redan vet vem det var, men ingen blev dömd. Och det finns ju alltid en finansiär med i bakgrunden, för brott är inte gratis. Någon måste lägga ut pengar, men där har ingen dömts eller trätt fram. Det fanns massor av exempel på personer som de flesta med insyn vet vilka de är och vad de gjorde, men där ingen blivit dömd. Sånt går ju heller inte att ha med i en faktabok.

I en roman däremot kan man göra vad man vill. Men det blev en roman som stundtals ligger väldigt, väldigt nära sanningen. Jag tror att poliserna kommer att känna igen väldigt mycket av det här.

Vad boken betyder för Jonas Bonnier, förutom en herrans massa pengar, är oklart. Han talar helst inte om kommande projekt och planer, förutom att de närmaste två åren är fulltecknade. Och att han nog kommer att skriva fler romaner ”som är spännande.” Tv-serien som han sålde in till sin första Hollywoodagent är fortfarande aktuell. Där finns ett produktionsbolag, manusförfattare och distributör.

Och för de nu frigivna rånarna? Jonas Bonnier skrattar lite åt frågan och konstaterar att de fortfarande hade kvar sitt säkerhetstänk i alla fall. Mobiltelefonerna fick aldrig följa med in i rummet där intervjuerna gjordes. De pratade dessutom precis som i förhören: ett särskilt språk, där man – för att inte åka dit och inte sätta dit andra – aldrig anger tid, plats eller person, utan mer eller mindre mångordigt pratar runt den sortens konkreta detaljer.

– Jag vet ärligt talat inte vad de jobbar med eller vad de har för planer. Men jag tror att deras bransch fungerar ungefär som riskkapitalisternas. Man vet att två eller tre jobb blir jävligt bra och de kompenserar för de skitdåliga och för dem som bara når breakeven. Och varför byta profession bara på grund av att man gjort en dålig investering? Är du en seriös rånare så betyder inte ett dåligt rån att du blir bagare. 

Flög iväg med 39 miljoner – så gick helikopterrånet till

Strax efter klockan fem på morgonen den 29 september 2009 landade en stulen helikopter på taket till G4S Cash Services värdedepå i Västberga industriområde i Stockholm. Tre eller fyra personer landsattes på taket och använde sedan slägga och sprängladdningar för att ta sig in i värdedepån. Pengar till ett värde av 39 miljoner kronor lastades ombord på helikoptern innan den flög iväg. Helikoptern återfanns samma dag övergiven på ett fält norr om Stockholm.
Sju män dömdes för delaktighet i rånet till mellan ett och åtta års fängelse. Rånbytet har inte återfunnits.

Annons

Dela (156)
Tweeta

Annons


Laddar