Hur gjorde vi en vapengalen Trump-supporter till hela världens frihetskämpe?

Cafés Emil Persson ser en oförtjänt hjälte i Eagles Of Death Metals-sångaren Jesse Hughes efter terrordåden i Paris.

Emil Persson  |  Publicerad 2016-04-19 10:40  |  Lästid: 4 minuter

Vid sidan om den viktigaste, centrala, berättelsen finns det nästan alltid, för den som orkar, en massa biberättelser att botanisera i. Jag är väldigt förtjust i det där berättelsebeståndet – ett slags mylla där udda vinklingar och alternativa perspektiv kan gro.

När en serie terrorattacker slog mot Paris den 13 november blev den huvudsakliga berättelsen förstås den om tragedin och sorgen. Medier behandlade både mikroperspektiven (offren) och makroperspektiven (IS-hotet). Människor korsbefruktade ­Eiffeltornet och fredssymbolen i solidaritet.

Sedan dess har jag utvecklat ett starkt intresse för biberättelsen om Eagles Of Death Metal, bandet som uppträdde på klubben Le Bataclan när tre beväpnade terrorister stormade in och tog 90 människoliv. Inget tyder på att Eagles Of Death Metal var en måltavla i sig – poängen var att hota människors rätt att gå ut och ha roligt – men nu var det just rockgruppen från Palm Desert, Kalifornien, som råkade stå på scen.

Trots att bandet albumdebuterade 2004 har de fram till nu varit en ganska perifer angelägenhet. Attentatet blev deras makabra genombrott. Du har säkert noterat den iögonfallande sångaren Jesse Hughes i nyhetsflödet; med sin mustasch, sina tatueringar och sina hängslen ser det ut som om hipsterfestivalen Coachella och urskogen i Big Sur fått ett kärleksbarn.

Man skulle kunna hävda att dramaturgin kring Eagles Of Death Metal var klar i samma stund som gruppen flydde Le Bataclan. Jesse Hughes blev, ofrivilligt, ett slags frihetskämpe. En projektionsyta i kampen mot terrorism. En röst.

U2 bjöd snabbt upp Eagles Of Death ­Metal på scen i Paris, en manifestation för den fria konstens existensberättigande. Tilltaget överraskade antagligen få; det hade nästan känts mer oväntat om den hyperhumanitäre Bono inte agerat.

Men den som skrapar lite på ytan märker samtidigt att det enda U2-sångaren egentligen har gemensamt med Jesse Hughes är tveksam toning på glasögonen.

Whenever my dick’s not working, I just go out and blast a couple of rounds

Eagles Of Death Metal släppte sitt senaste och fjärde album Zipper down i oktober 2015. Samtidigt lades den Viceproducerade dokumentären The redemption of the devil – om Jesse Hughes – upp på amerikanska iTunes.

Filmen är så kallad stark tobak. Inledningen visar hur Hughes, som är prästvigd inom den katolska St Francis-orden, står i pastorskappa och ska börja sända sin nystartade kristna radioshow.

– This is the most scary fucking thing…

Han hejdar sig och gör snabbt kors­tecknet.

– This is the most scary thing I’ve ever done in my life.

Resterande 81 minuter kretsar i hög utsträckning kring sångarens, tja, könsorgan. Om det fanns en cock count som noterade c-ordets förekomst hade räkneverket
överbelastats redan i dokumentärens första akt.

I en typisk scen är Jesse Hughes ute och kör bil när han irriteras av en medtrafikant och lägger sig på tutan:

– Fuckin’ suck my cock, motherfucker!

Flickvännen Tuesday Cross fyller i från passagerarsätet:

– Suck his cock!

Tuesday hade tidigare en karriär inom vuxenfilm, men har nu skolat om sig till ­basist. Jesse Hughes anser att porrbranschen är stigmatiserande:

– I knew that the path she was on would lead to hell. You paint a thousand pictures but you may never be known as an artist; you suck one dick and you’re known as a faggot for life. I don’t mean that as an anti-gay thing, I mean that’s how life works. I think that if you fuck for money, you’re a whore. That’s what you become.

Om Tuesday Cross inte skulle lyckas attrahera Jesse Hughes har sångaren hittat andra potenshöjande knep. Han säger sakligt:

– Whenever my dick’s not working, I just go out and blast a couple of rounds with the old gun. Let’s put a couple of rounds in China!

Sedan går han ut på sin uppfart och sätter några skottsalvor i en kinesisk flagga.

Jesse-Hughes-original2
Illustration: Lars Rehnberg

Jesse Hughes är väldigt förtjust i the old gun. Han är hängiven medlem av NRA (National Rifle Association) och tycker det är alla människors rätt att bära vapen. Eventuella oliktänkande hotar han med stryk.

Sångaren har blivit ännu mer säker på sin sak sedan terrorattentaten. När han i februari gjorde en intervju med franska tv-kanalen iTelé ägnade han en stor del av tiden åt vapenlobbyism:

– Did your French gun control stop a single fucking person from dying at the Bataclan?!

De kontroversiella uttalandena fick viss spridning, men exempelvis Aftonbladet valde ändå att städa undan artikeln under den huvudsakliga och gråtmilda ”Här återvänder de till Paris”-storyn på sin sajt.

Medan Jesse Hughes diggar skjutvapen är han inte lika förtjust i evolutionsteorin. Faktum är att han fördömer människor som tror på ”magical talking monkeys”. Skapelse-
berättelsen är att föredra.

I en scen i The redemption of the devil tillber Jesse Hughes ett porträtt av den förre presidenten George W Bush. Sångaren betraktar alla som inte älskar Ronald Reagan som vänster och ger inte mycket för sittande presidenten Barack Obama. Bara tre dagar före konserten på Le Bataclan sa Hughes i sitt radioprogram (som senare raderats):

– Obama is a foreign-born Muslim, he’s an enemy of the United States and an evil cocksucker. You are morons and idiots if you believe in Obama. Fuck you.

I det aktuella presidentvalet har Hughes gett sitt stöd till den främlingsfientlige företagaren Donald Trump.

 

Biberättelsen om Eagles Of Death Metal är intressant av flera anledningar. Inte minst för att Jesse Hughes representerar någonting större än sig själv – nämligen fenomenet med människor som av olika anledningar castas till roller de inte nödvändigtvis är särskilt lämpade för.

Många kan nog relatera till situationer där man velat att en medmänniska ska vara mer än hen är – eller någon annan än hen är. De flesta behöver bara syna sin egen dejtinghistorik för att hitta personer vars karaktärsdrag man in i det längsta (och mot bättre vetande) försökt ignorera, helt enkelt eftersom de komplicerar en dramaturgi som man vill ska vara rak och tydlig.

Jesse Hughes är en unik figur, men på många vis är han också precis som de flesta av oss: komplex, svår att kategorisera. Han pendlar mellan ljus och mörker, briljans och bristfällighet.

Det måste dock få finnas perspektiv även i de djupaste tragedier och mitt i all (fullt motiverad) empati och (mer diskutabel) sympati för Jesse Hughes kan jag känna att det också är på sin plats att poängtera att vi faktiskt har att göra med vad man inom vissa kulturer skulle kalla för en pajas.

Lyssna på Eagles Of Death Metal

Save a prayer (2015) Gruppen tolkar Duran Duran på senaste albumet och det låter som att originalet kissar på ett elstängsel.

Miss Alissa (2004) Brylkrämsboogie av svindlande hög klass.

Wannabe in LA (2008) Som ofta med Jesse Hughes är det svårt att avgöra var gränsen mellan ironi och allvar går.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-01 10:29