Jag: Jag träffade en läsare på Clas Ohlson precis.
Min fru: Gjorde du?
Jag: Yep. Hon jobbade i kassan. Kände igen mig.
(Tystnad)
Min fru: Det här hade varit lite coolare om du var lite bättre på att dölja hur exceptionellt nöjd du är med dig själv just nu.
Jag: (Harklar mig) Jag kan tänka mig det.
Min fru: Jaha, vad sa hon då?
Jag: Nä, du vet…hon kände igen mig. Och sen sa hon att hon trodde att jag skulle vara längre.
Min fru: Hahaha, vad svarade du på det?
Jag: Äh, jag blev lite ställd. Och lite nervös. Så jag mumlade bara något om att ”det blir så”.
Min fru: (Inte helt imponerat) ”Det blir så”. Sa du så?
Jag: Ja.
Min fru: Och sen då?
Jag: Äh, hon frågade om jag hade haft en bra jul. Och jag sa att jag hade haft vinterkräksjukan. Men det visste hon redan för det hade jag skrivit på bloggen. Och sen visste inte jag vad jag skulle säga, så jag muttrade lite osammanhängande om att mina föräldrar hade varit här och så. Jag tror att jag sa något om vår gran också. Och sen gick jag.
(Tystnad)
Min fru: Det här var den exakta konversationen du hade med din läsare? (Skakar på huvudet) Vi måste verkligen ta dig på en konversationskurs eller något alltså…
Jag: Jag blev nervös! Jag har typ aldrig träffat en läsare så här!
Min fru: Så du har en blogg, och när du träffar någon som läser den så blir DU starstruck?
Jag: (Harklar mig, skrapar med foten i marken)
(Tystnad)
Min fru: Du bad inte henne om hennes autograf eller nåt sånt va?
Jag: (Surt) Nej.
Min fru: (Slår ut med armarna) Hej, under omständigheterna tycker jag INTE att det är en helt obefogad fråga!
