Hoppa till innehåll

Ikoniska fotografen Peter Beard är död – läs Fredrik Strages intervju från 2008

Peter Beard

Den legendariska fotografen Peter Beard hittades död i går. Som en hyllning till en av förra seklets främsta fotografer återpublicerar Café Fredrik Strages intervju med Peter Beard från 2008.

Peter Beard, fotografen som främst är känd för sina otroliga bilder av den afrikanska vildmarken, hittades i går död efter att ha varit försvunnen sedan 1 april. Han blev 82 år. Nedan följer Fredrik Strages intervju med Peter Beard från ett Cafénummer från 2008.

https://www.instagram.com/p/B_Lo4HkgRqh/?utm_source=ig_embed


Peter Beards vanligaste motiv är kvinnor och
elefanter. I 2009 års Pirellikalender fotograferar han dem samtidigt i
Okavangodeltat i Botswana, där de tama elefanterna härstammar från djur som han
själv hjälpte till att importera på sjuttiotalet. En av elefanterna hade dödat
sin tränare på en cirkus i Oregon och Beard såg till att de skeppades till
Botswana i stället för att avlivas.

Under sin snart femtioåriga karriär har Peter Beard hyllats för sina svartvita, dramatiska Afrikabilder och sina kollagefyllda dagböcker där han klipper, klistrar och målar med sitt eget blod. Men han har också anklagats för att vara en kolonialistisk machoman och ytlig playboy. Beard föddes 1938 i en förmögen New York-familj, ättlingar till järnvägsmagnaten JJ Hill. I stället för att ägna sig åt affärer valde han att bli släktens bohem och pendla mellan New York och Kenya. I början av sjuttiotalet, när Beard ingick i kretsen kring Andy Warhol och tidningen Interview, beskrevs han av vännerna som en blandning av Tarzan och Lord Byron. Hans höga kindben och heroiska fysik gjorde honom populär både på Studio 54 och i snofsigare miljöer där han dejtade Jackie Kennedys lillasyster Lee Radziwill. ”Han ser verkligen fantastisk ut, han åldras aldrig”, skrev Andy Warhol i sin dagbok efter en lunch med den fagre globetrottern 1979.

Peter Beard vid sitt vid sitt hem i Montauk, New York 1981.

Peter själv talar hellre om andras skönhet än
sin egen. ”Det enda som återstår av naturen kan vara kvinnans skönhet”, sa han
en gång apropå miljöförstöringen. På telefon från Paris påpekar han att det
inte nödvändigtvis är sant.

– Det finns fortfarande ett och annat vackert
isberg i Antarktis. Och en del kvinnor är förstås inga skönheter utan grisar.
Nej, skriv inte det! Jag är väldigt dålig på intervjuer eftersom jag säger så
hemska saker.

Hur
överlever man en elefantattack?

– Man har tur. Jag blev angripen av en elefant
när vi hade picknick nära gränsen mellan Kenya och Tanzania. I det området
skjuts många elefanter eftersom de äter upp grödorna för befolkningen. Problemet
är att många kenyaner bara lyckas såra djuren. Resultatet blir att uppretade
elefanter rusar runt i terrängen. Vi råkade ut för en arg hona. Vi sprang som
dårar men det går inte att springa ifrån en elefant. Elefanten sparkade till
mig och kastade runt mig tills jag blev liggande på marken. Sedan klampade hela
flocken fram och luktade på mig. Det var en otrolig upplevelse även om jag fick
mitt bäcken krossat och förlorade massor av blod.

Som
Afrikavän brukar du prata om faran med ”sentimental politik”. Vad är det?

– Välgörenhetsgalor som samlar in pengar för att skydda elefanter och andra djur men har ett väldigt kortsiktigt perspektiv. Ett bra exempel är Tsavo National Park i Kenya som man fyllde med elefanter på sextiotalet, utan en tanke på att de åt upp alla träd och totalförstörde området. Elefanter är inte utrotningshotade men alla inbillar sig det. Kenyanerna sparkade ut en av världens främsta zoologer eftersom han räknade antalet elefanter i parken och fick det till 40 000. Det var en alldeles för hög siffra för djurkramarna. Folk som samlar pengar av sentimentala skäl påminner om huvudpersonen i Herzogs dokumentär ”Grizzy man”, dåren som flyttade till Alaska och blev uppäten efter att ha behandlat björnarna som gosedjur. Den sentimentala politiken är livsfarlig, i synnerhet när den drabbar människor. Bob Geldofs stödgalor och Bonos aidsmediciner räddar liv på kort sikt. På lång sikt leder de till överbefolkning och kaos. Det enda som kan rädda Afrika är utbildning.

Ett typiskt Peter Beard-foto från hans fotobok ”The End of the Game” (1965).

Det är
väl bättre att vara sentimental än att bara låta folk dö? Utan medlidande
skulle vi inte vara människor.

­– Och människorna är naturens fiende. Vi klättrade ner från träden för
ungefär 8,3 miljoner år sedan. Det dröjde ända till år 1850 innan mänskligheten
hade växt till en miljard personer. Numera ökar vi med en miljard varje årtionde.
Och inga politiker pratar om det!

Du
valde ändå att skaffa barn.

– Kom igen, jag är ingen fanatiker. Dessutom
var det oplanerat. Jag ville inte ha barn förrän jag fick en dotter. Hela
DNA-grejen var en fantastisk egotripp, så jag har inte dåligt samvete över att
ha bidragit till befolkningsexplosionen. Ett barn är ett mirakel. Två är en
belamring.

Många
anser att kolonialismen är orsaken till alla problem i Afrika. Håller du med om
det?

– Man hör ofta det från skurkar som Robert Mugabe.
Det är sant när det gäller mer civiliserade områden, som Afghanistan där
britterna använde en härska-genom-att-söndra-politik, men struntprat
beträffande ett land som Kenya, som var oerhört primitivt innan britterna kom
dit. Afrikanerna var intresserade av vad européerna tog med sig, européerna var
intresserade av mångfalden i Afrika, jakten och naturen. Jag vet att det inte
är politiskt korrekt att kalla ett samhälle ”primitivt”, i synnerhet inte i
Sverige, men vi är alla primitiva. Det räcker att titta på Israels ockupation
av Palestina, eller USA:s misslyckanden i Irak, Somalia och Vietnam, för att
begripa det.

I Andy
Warhol-biografin ”Holy terror” säger du: ”En kvinna är aldrig så vacker som när
hon utsätts för fara – bunden vid ett träd eller hängandes från kanten av en
klippa.” Är det därför du fotade Pirellikalendern ute i vildmarken?

– När man ser en jungfru i nöd utlöses någon
sorts beskyddarinstinkt, antar jag. En jungfru i nöd är i alla fall vackrare än
en kvinna som kånkar runt på en femtio kilo tung Gucciväska. Handväskorna är
löjligt stora nu för tiden.

En
kvinna som släpar på en femtio kilo tung väska är väl själva definitionen av en
jungfru i nöd?

– Precis, man vill springa fram och hjälpa
henne. Hahaha!

Du åkte
med på Rolling Stones USA-tuné 1972. Var den lika dekadent som dokumentären
”Cocksucker blues” ger sken av?

– Den filmen är patetisk. Det är obegripligt att regissören Robert Frank, som fick chansen att följa bandet överallt, skapade något så värdelöst. Mick Jagger sa till mig: ”I framtiden tror jag att alla kommer att se den här filmen och gilla den.” Han hade fel. ”Cocksucker blues” har ingenting att göra med turnén. Varje dag den sommaren var underbar, fylld av världens bästa musik, men i filmen sitter bara en massa tråkmånsar backstage och väntar på nästa drogleverans.

Ditt
uppdrag var att dokumentera turnén för Rolling Stone Magazine. Truman Capote
skulle skriva artikeln.

– Truman var på dekis, men fortfarande en fantastisk person. Jag har bilder där han ligger på vårt hotellrum, med ett stort glas vodka i handen och olika sorters piller uppradade på magen. Han började på artikeln, läste upp stycken för mig över telefon, men fick aldrig klart texten. Ju mer han drack desto sämre gick skrivandet. Ibland när Stevie Wonder värmde upp Stones-publiken gick Truman upp på scen. Alla jublade men efteråt sa han [Peter Beard gör en perfekt imitation av Capotes pipiga röst]: ”De har inte läst mina böcker! De har bara sett mig på Johnny Carsons tv-show!” Det tydligaste tecknet på att Truman började tappa greppet var att han gnällde på Rolling Stones. ”Frank Sinatra var en konstnär. Stones är bara underhållare”, sa han. För mig var Stones hjältar. Vi planerade göra en film tillsammans i Kenya, både med afrikansk musik och med [sjunger] baby baby baby we’re out of time! 2000 light years from home! Stones musik vibrerar av panik och surrealism, precis som Afrika.

En av
dina favoritböcker är Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Kan du relatera till
den gamla och mörka synen på Afrika?

– Den gamla bilden av Afrika delas av de
flesta som bor där idag. Läser du inte tidningarna? Man torterar, mördar och
bränner. Man kastar in bebisar i brinnande hus. Afrika är den mörkaste platsen
på planeten!

En av
mina bekanta bor i Kenya och gillar det.

– Det är klart att han gillar det! Han har
massor av tjänare som passar upp honom och lagar mat.

Nej,
det har han inte.

– Inte? Vad är det för slags person?

Ken
Ring. Han är en svensk gangsterrappare.

– Okej, men rappare håller sig i städerna och
då upplever man inte det verkliga Afrika. Man måste lämna Nairobi, eller Nairobbery
som jag brukar kalla det.

Har din
överklassbakgrund hindrat dig från att få respekt i konstvärlden?

– Jag har aldrig brytt mig om att få respekt
från konstvärlden. Och jag har inte levt ett överklassliv utan varit något av
en lodis. Ett tag bodde jag i en bil. Det var när jag sammanställde ”Eyelids of
morning”, min bok om krokodiler.

Är de
farligare än elefanter?

– Krokodiler och flodhästar är de farligaste
djuren i Afrika. De dödar människor som går ner till floden för att tvätta. En
gång var vi ute och jagade på natten. Jag höll i en fackla och min vän skulle
knäppa en krokodil. Men han hade inte ett speciellt kraftigt gevär och krokodiler
har väldigt tjocka skallben. Kulan fastnade i huvudet på krokodilen som blev
väldigt arg och stormade mot oss. Ljudet av käftarna som slogs ihop var
öronbedövande, som ett pistolskott. Vi trodde att vår sista stund var kommen.

Så hur
överlever man en krokodilattack?

– Man tömmer en Colt 45 rakt in i gapet.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.