Namn: Fredrik Strage.
Född: 1972.
Familj: Hustrun Linda Leopold, journalist och författare, och två barn.
Karriär: Har tidigare gett ut böckerna Mikrofonkåt, Fans och Strage Text. Vunnit Stora journalistpriset (2008) och Svenska podcastpriset (för Hemma hos Strage, 2017).
Aktuell med: Boken 242 (släpps i september), en samling med hans bästa fredagskrönikor ur DN, och som popkritiker i TV4.
Kan du längta tillbaka till 90-talet, en tid då rockjournalister fortfarande kunde bränna över till New York-partyn med skivbolagschartrade plan?
– Det är klart. Å andra sidan pratade alla på 90-talet om 70-talet, och de oändliga representationskonton som skivbolagen hade då.
Hur mycket tjänar du på en DN-krönika?
– 7 000 F-skatt. Det är väl okej, eller?
Du poddar, skriver en krönika i veckan och dj:ar ibland, kan man leva på det?
– Jag skriver ju en del annat också, som sporadiska texter för Café. Och är med i TV4 Nyhetsmorgon som popkommentator. Jag tjänade bra på podcasten (Hemma hos Strage) när vi hade Sonos som sponsor, 15 000 kr per avsnitt. Det täcker förmodligen inte cateringkostnaden under en poddinspelning med Filip & Fredrik, men det var ganska mycket för mig.
Så du gör inga företagsgig, där du drar in den stora degen?
– Jag är för lite ”Så här ökar du din produktivitet”, och för mycket ”Så här hittar du till kyrkogården i Berlin där Nico ligger begravd”.
Vad finns det att säga om boken du ger ut i höst?
– Jag valde ut mina 242 bästa krönikor i DN från de senaste tretton åren. Titeln är en referens till det belgiska syntbandet Front 242. Texterna är skamlöst underhållande.
Har du blivit censurerad av DN någon gång?
– En gång. Texten handlade om självmordsbombaren från Tranås, som sprängde sig själv på Drottninggatan 2010. Hela krönikan är ett telefonsamtal från förövaren, när han har kommit till en resortanläggning i himlen. Han ringer till receptionen och vill prata med gud, eftersom han är missnöjd med de 72 oskulder han fått på rummet. Jag skrev den två veckor efter händelsen och det var, som folk brukar skriva på sociala medier, ”too soon!”.
Vad funkar inte att skriva om?
– En gång försökte jag skriva om en SD-politiker som jämförde flyktingar med grisar. Jag blev så arg att jag skakade. Jag ville verkligen skriva, men det gick inte.
Hur många indignerade mejl får du från nymoralistiska föräldrar när du skriver i DN att du har tagit med din åttaåring på hedonistisk rockkonsert?
– Du menar Junior Brielle? Det var en beskedlig matinéföreställning. I och för sig slog de sönder en dator på scen. När vi kom hem frågade min dotter om vi kunde slå sönder min laptop. Jag fick inga arga mejl då, däremot blev djurrättsaktivisterna upprörda när jag skrev att jag grät under delfinshowen på Kolmården, för att det var så vackert.
Fanns anledning att ägna någon minut till självrannsakan under #metoo-hösten?
– Jag var orolig, som alla andra. Men jag har bara varit singel under extremt korta perioder sedan jag blev en medieman, åtta–nio månader under åren 1999 och 2000. Då hände det att jag exploaterade mitt B-kändisskap för att få sex. Men så vitt jag vet var alla inblandade ganska nöjda.
Kändisbetonar du ditt efternamn när du bokar bord?
– Hahaha. På Matbaren har jag faktiskt gjort det. Men jag vet ju inte om det fungerade på grund av mitt efternamn eller om de bara råkade ha ett ledigt bord.
När kommer du – likt exempelvis Jan Gradvall som medverkade som musik-domare i TV4:s Stjärnornas stjärna – att levitera mot mer själlösa men arvodesfeta sammanhang?
– Andres Lokko berättade en gång att han tackat nej till att vara jurymedlem i Idol. Det lät så coolt. Jag skulle gärna få frågan, så att jag kunde tacka nej. Samtidigt … vilka sammanhang är själlösa? Mina vänner tycker att jag är en jävla sellout.
Så om TV4 ringer i morgon och erbjuder två Idol-miljoner, skattefritt?
– Två miljoner? Då horar jag gärna. Men om det var 500 000, som väl är en mer realistisk summa … då blir det nej.
2009 skrev du att kolla på Idol är som “att stirra på en tapet på en cancerklinik”.
– Den sortens aversion mot bred tv-underhållning mals ner när man får barn. Jag köpte till och med biljetter till Melodifestivalfinalen i våras. Jag tänkte: jag borde hata mig själv. Men jag hade faktiskt ganska trevligt.
Tidernas bäst klädda rockstjärna?
– Johnny Ramone. Supertajta jeans, Musse Pigg-tischa och skinnjacka.
Om du skulle vara en drog?
– Jag önskar att jag var spice, syntetisk cannabis som anses vara extremt farligt. Men jag är nog mer som poppers, något flyktigt och uppiggande som passar på gammaldags technoklubbar.
Din sämsta drogupplevelse?
– Jag har nog förträngt den. En udda upplevelse var sommaren 2000 när jag åt hallucinogena svampar i Christiania, såg en supernova inuti en Coca-Cola-flaska och sedan märkte att alla på klubben förvandlats till eskimåer. De hade inte kajaker eller pälsar, men alla såg ut som inuiter. Nästa morgon insåg jag att det inte varit en hallucination. Grönland tillhör Danmark. Pårökta eskimåer tillhör gatubilden i Christiania.
Din lägenhet börjar brinna, och du har bara tid att rycka ett plagg?
– Då väljer jag min jättesnygga mash up-tröja, som bara finns i ett exemplar. En bild av New York Dolls, och på den har jag tryckt Dolly Style-loggan.
Och dagen efter, när du skrotar runt i memorabiliaaskan, vad saknar du mest?
– Min Cartman-mask, som signerats av Trey Parker och Matt Stone.
Boken Strage 242 släpps senast 25 september.