15 år: Nitzer Ebb,That Total Age
ALBUM
Brittiska brutalsynthare som jag upptäckte när de var förband till Depeche Mode i Stockholm 1988. Jag visste inte att elektronisk musik kunde vara så aggressiv och ändå dansant. Efter att ha sett Nitzer Ebb bytte jag klädstil, skaffade ny frisyr, startade ett band och började skriva i ett fanzine. Många år senare träffade jag sångaren Douglas McCarthy och tackade honom med orden: ”You made me become a rock journalist!” Han svarade: ”Sorry about that, man.”
25 år: Legs McNeil & Gillian McCain, Please Kill Me – The Uncensored Oral History of Punk
BOK
När jag intervjuar artister är målsättningen att de ska vara lika citatvänliga som stjärnorna i den här boken. Please Kill Me är 500 sidor rockjournalistisk perfektion. Den skildrar punkens utveckling, från Velvet Underground till Nirvana, och handlar mer om kaos, död och dekadens än om musik. Please Kill Me fick mig att upptäcka favoriter som Suicide, Patti Smith, New York Dolls och MC5. Det var också efter att ha läst den här boken som jag – inspirerad av Ramones – utvecklade en omättlig aptit för vintage-t-shirtar.
30 år: South Park
TV-SERIE
Ingen popkultur har påverkat mig mer än South Park gjorde under sin storhetstid – och den inföll inte på 90-talet, när serien var som mest hypad, utan på 00-talet när avsnitten var så roliga att jag blev deprimerad över att jag aldrig skulle få skratta lika mycket igen. Precis som Cartman, alltså, när han i avsnittet How to Eat With Your Butt träffar herr och fru Thompson som lider av ”torsonic polarity syndrome” (de har stjärtar i stället för ansikten) och blir vemodig över att ingenting någonsin kommer att toppa det. South Park har inte bara format min humor, utan också mina tankar om politik, religion, moral och döden.
35 år: Death Proof
FILM
Det som får mig att återvända till Tarantinos filmer gång på gång är inte intrigerna, musiken eller våldet, utan det gemytliga hänget, det briljanta babblet som gör att jag vill umgås med alla hans rollfigurer, till och med äta apfelstrudel med SS-Standartenführer Hans Landa i Inglourious Basterds. Hänget är aldrig så gemytligt som i Death proof. Jag vill bo i den filmen. Tarantino tycker själv att det är hans sämsta. Han har fel. The Hateful Eight är sämst – och briljant är den också.
45 år: Lana Del Rey, Lust for Life
ALBUM
Jag läste om en ung man som dömts till tre års fängelse för att ha brutit sig in i Lana Del Reys garage, där han läste hennes böcker om svartkonst. Och jag tänkte: ”SÅ värt det.” I många år var jag alldeles besatt av henne men nu har hon, tyvärr, blivit lite för folkrockigt mysig. Jag saknar den nihilistiska persona som hon utvecklade i början av sin karriär och de fulländade poplåtar som hon skrev på detta, sitt fjärde, album. Här finns girlgroupharmonier, hiphopbeats, stråksmyckad countrypop och film noir-tragik. Allt det som gjorde Lana Del Rey till tvåtusentalets mest intressanta stjärna. Att lyssna på Lust for Life känns som att klättra upp på H:et i Hollywoodskylten och beundra decennier av amerikansk popkultur.
Fredrik Strage är aktuell med showen ”Strage on stage” – en blandning av föreläsning, ståupp och popkulturell predikan med turnéstart i Örebro den 2 september.