Ison och Fille: Försvinner vänskapen kan vi lika gärna kasta in handduken

Ison och Fille är numera att betrakta som verkliga veteraner på den svenska hiphop-scenen. Debutalbumet Vår sida av stan kom redan 2002 och sedan dess har rap-duon släppt fem fullängdare, vunnit P3 Guld i kategorin Årets Hiphop och medverkat i både Allsång på Skansen och Så mycket bättre. Men de två vännerna som lärde känna varandra i basketklubben JKS i Stockholmsförorten Bredäng 1994 är fortfarande, framförallt, just det: vänner.

– Vänskapen är 90 procent av det som är Ison och Fille. Vi var vänner innan vi började göra musik och vänskapen är det som hållit igång oss. Vi hade nog inte klarat av att gå till studion, göra intervjuer eller allt det som är runt omkring om det hade funnits någon typ av hat mellan oss, säger Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger – som Fille egentligen heter – fyller i:

– Jag skulle säga att vår vänskap är starkare nu än tidigare, utan att den nödvändigtvis är lika intensiv. Vi lever väldigt olika liv idag. Vi är äldre och har inte samma tid längre att bara hänga på en parkbänk och snacka skit. Men även om vi inte ses eller pratar varje dag så vet jag att Ison är en av mina bästa vänner oavsett.

Trots den otvivelaktiga framgången som karriären inneburit och den status som Ison och Fille har i Musiksverige brottas rap-giganterna fortfarande med självtvivel i förhållande till skapandet.

– När man har hållit på så pass länge som vi så ser man tillbaka på allt man har gjort och vad som ligger framför en. Man frågar sig: ”Var är vi? Var är jag? Vad har jag åstadkommit? Har jag gjort tillräckligt?” Och i mitt huvud kan svaret bli: ”Jag har inte gjort tillräckligt alls”. Sen går jag på gatan och någon säger: ”Fan, Ison och Fille, den här låten har betytt det och det för mig” eller ”om inte ni hade gjort den låten hade inte jag blivit artist”. Då blir jag så här: Nu har jag tänkt för mycket. Här är någon som säger att det vi har gjort faktiskt är ganska okej. Det där är jobb man måste göra med sig själv, säger Ison Glasgow.

Apropå att snacka med folk på gatan så bor Ison fortfarande kvar i Bredäng, den förort i vilken Ison och Fille först lärde känna varandra.

– Om man bekväm med ett område och människorna där, varför flytta därifrån? Speciellt med min bakgrund där jag flyttat runt och bott här och där. Jag tycker om att skicka ut energin att man kan lyckas och stanna kvar. Och jag gillar att kidsen i området kan prata med mig när de ser mig, de kan ta på mig, säger Ison.

– Samtidigt är det inget fel med att komma från ett visst område och ha som mål att jobba sig framåt och flytta därifrån, köpa en villa eller något. Platsen där man växte upp finns fortfarande kvar i en, tillägger han.

Fille däremot har fått två barn och flyttat till Järfälla på andra sidan stan. Och familjelivet har också påverkat musiken, menar han.

– Jag försöker vara ärligare nu. Inte att man inte har varit ärlig innan men man kanske inte har varit det fullt ut. Jag måste vara sann mot mig själv på ett annat sätt nu så att jag kan vara ärlig mot mina barn också. Jag känner att jag inte behöver ha nån tuff fasad och att jag kan prata om saker på ett sätt som jag kanske inte hade kunnat göra tidigare. Att det är okej att visa sig sårbar.

Just ärligheten är något som präglar det senaste albumet Vackra liv enligt de båda.

– Vi pratar alltid utifrån där vi är, den platsen vi är på i livet. Och nu är det kanske inte så mycket fasader, det är ganska rakt på sak, säger Fille.

– Sen har åldern påverkat hur vi hanterar vissa frågor. Alltså, vi är inte supergamla men inom hiphopen är vi lite äldre och man försöker växa med tiden. När man är 25 ser man på livet ett visst sätt och det är inte något dåligt med det. Men när man närmar sig 40 måste man också vara ärlig med sig själv. Exempelvis i en låt som Pengar, där försöker vi ta en lite äldre position, och inte stå och vaska och spela som att allt är ”Hunky Dory”, adderar Ison.

Åldern ja. Över 25 år har alltså gått sedan Ison och Fille blev vänner. Men de två vapendragarna trivs alltjämt i varandras sällskap.

– Jag blir fortfarande glad när det ringer på telefonen och jag ser Filles namn. Har man inte kvar den känslan kan vi lika gärna kasta in handduken, säger Ison Glasgow.