Men han är tre och ett halvt nu. Tre och ett halvt-åringar vet på vilken busshållplats vi ska stiga av på vägen hem från förskolan. Och det var inte som att inte jag också visste att vi skulle av där, det är för fan klart att jag visste det. Det kom bara en förbaskad massa tanter med matkassar i vägen. Och ungen är marginellt bredare än ett paket Corn Flakes över axlarna så det är klart som fan att han kunde pinna emellan medan jag stod längst bak i trängseln och fick skäll för att jag inte har lärt mig svängradien i min dunjacka än.
Visst, jag fattar att det inte såg bra ut det här, om man bara såg en ensam tre och ett halvt-åring som hoppade av och helt obekymrat började promenera ensam från hållplatsen på vägen hem till oss. Men jag känner faktiskt ändå att vi får försöka sätta saker och ting i ett rimligt perspektiv här.
HAN glömde MIG på bussen!
Jag tänker inte gå med på att det gör mig till en dålig förälder.
