En fin grej med det iranska nyåret är att man dagarna efteråt åker runt och besöker den iranska släkten. Och en fin grej med den iranska släkten är att de alltid serverar närmast osannolika mängder kakor när man hälsar på dem. Och jag älskar kakor. Jag skulle givetvis inte vilja säga att de mängder kakor som min frus släkt har bjudit mig på de senaste fyra åren på något som helst sätt inverkade på mitt beslut att be henne att gifta sig med mig. Men jag skulle så att säga inte heller vilja säga att det var till hennes nackdel. Att komma hem till min frus släkt är nämligen exakt som när man var sju år och ens föräldrar tog med en till ett sånt där kafé där man fick äta hur många kakor man ville från en buffé, och man bara ”HURMÅNGAJAGVILL???” och sen åt tills man fick stroke.
Det är en magisk plats.
Igår hann jag äta nio såna här innan min fru slog mig på fingrarna med en linjal.
Och jag vet exakt vad ni tänker.
Men nej.
Jag vet inte heller var fan hon fick linjalen ifrån.
