Det är natten mellan den 17 och 18 februari i år. Klockan är 00:30 när det ringer på dörren hemma hos familjen Partanen-Nornholm i Munktorp, strax utanför Köping i Västmanland. Mamma Marie sätter sig upp i sängen. Tankarna rusar. Hennes make Micke öppnar.
Utanför står två uniformsklädda poliser. I nästa sekund skär ett förtvivlat skrik genom huset. Marie fattar direkt. Hon kommer upp ur sängen och möter poliserna i hallen.
– Är det Pontus?
– Ja, det är Pontus, svarar poliserna. Han är död.
När Café kommer på besök sex månader senare lyser solen in genom fönstren i den rödmålade trävillan. Det är en strålande vacker sensommardag. På bordet i köket har Marie Partanen-Nornholm dukat fram kaffe och kakor. Nyheterna på radion i bakgrunden. I ett hörn står en bokhylla med kokböcker. På hyllan i mitten: en fotoram och ett levande ljus. Lågan sträcker på sig i draget från den öppna ytterdörren.
– Fotot är från förra sommaren, när vi firade min 50-årsdag. Pontus var med, men gick ganska tidigt. Sa att han hade nåt som han måste fixa, men jag förstod ju vad det handlade om.
Jävla ungjävel! Hur kunde han stoppa i sig den där skiten?
På fotot står Marie bakom Pontus. Hon håller armarna om sonen som sitter ned. Marie har en blomsterkrans i håret. Pontus har dragit bak den blonda kalufsen i en knut i nacken. De ser glada ut.
Ingen som inte känner till familjens historia skulle kunna veta att Pontus, när fotot togs, var fast i ett destruktivt drogmissbruk. Ingen kunde ana att den vältränade, snyggt klädda 26-åringen ett halvår senare skulle dö av en överdos fentanyl.
Även Marie har svårt att förstå. Tårarna rinner ner för kinderna när hon i en blandning av ilska och bottenlös sorg pratar om det som hänt.
– Jävla ungjävel! Hur kunde han stoppa i sig den där skiten? Det är ju som att spela rysk roulett. Jag skulle vilja ruska om honom och fråga hur fan han kunde vara så naiv.
Munktorp är ett samhälle med ett par hundra invånare. Utslängt på den västmanländska slätten strax utanför Köping. Omgivet av gröna skogsdungar och böljande gulbruna sädesfält. En idyll.
Det var här som Pontus och hans kompisar gick sina sex första år i skolan. Det var här som de i knatteåldern började träna fotboll i Munktorps BK.
I tidig gymnasieålder provade de på att röka hasch första gången.
– Han var lite knasig redan som barn, minns mamma Marie. Han ville att det skulle hända saker hela tiden. Sökte utmaningar och äventyr. Hans stora dröm var att få köra motocross.
En av de stora utmaningarna för Pontus blev skolan. På låg- och mellanstadiet gick han till en specialpedagog, och när han skulle börja högstadiet inne i Köping placerades han i en specialgrupp ”med jättebra lärare”, berättar Marie Partanen-Nornholm vidare.
– Samtidigt var han väldigt snäll och omtänksam. Han tog sig an andra barn som hade det kämpigt eller av någon anledning hamnat utanför. Vi fick jämt höra att han var Munktorps gladaste unge.
Det var under gymnasietiden på industriprogrammet i Köping som Pontus kom i kontakt med droger första gången. Det lilla industrisamhället hade länge haft rykte om sig att ha problem med knark och kriminalitet. Historiskt hade det mest varit amfetamin. Runt senaste sekelskiftet dök det upp andra narkotikaklassade morfinpreparat – så kallade opioider – på den svarta marknaden.
Ångesten sköljde över honom, han kramade oss och sa förlåt gång på gång
Att bli fast på ett hårt verkstadsgolv var ingenting för Pontus. Direkt efter industriprogrammet började han istället som lärling på pappa Mickes byggföretag. I samma veva berättade han att han ville flytta hemifrån. Han skaffade lägenhet i Köping och flyttade ihop med en tjej som hade en dotter på tre år.
Att bli extrapappa passade Pontus bra. Det tvingade honom att ta ansvar och att strukturera sina dagar.
– Samtidigt tror jag att han rökte en hel del hasch under den perioden, och att han började testa andra droger när de festade på helgerna.
Exakt när Pontus tappade kontrollen över sitt missbruk vet inte Marie. Men en specifik händelse gjorde att hon fick upp ögonen för hur illa det var ställt med sonen.
– Pontus hade precis gjort slut med tjejen. Då kom det ett anonymt sms där avsändaren, som jag tror var hans före detta flickvän, skrev att jag borde kolla upp vad Pontus sysslade med.
– Först blev jag arg och tänkte att hon bara var ute efter att smutskasta Pontus. Men så bestämde jag mig för att ringa upp en av hans kompisar. Jag frågade rakt ut om Pontus höll på med någon skit, och bad honom samtidigt att vara helt ärlig, oavsett hur ont det skulle göra. Det var för fem år sedan och första gången som jag riktigt fattade.
Marie och Micke konfronterade Pontus omedelbart. Han var extremt ångerfull och gick utan protest med på att göra ett drogtest.
– Ångesten sköljde över honom, han kramade oss och sa förlåt gång på gång, minns Marie.
Uppbrottet med flickvännen blev jobbigt. Plötsligt var Pontus ensam, samtidigt gav den nyvunna friheten honom mängder av chanser att festa och umgås med kompisar.
Det var i den vevan som allting rasade, tror Marie.
Vid ett tillfälle kom Pontus hem till Marie och ville låna hennes Ipad. När han gick hade han glömt att logga ut från Messenger, vilket gjorde att hon kunde följa alla hans konversationer.
Det var både bra och dåligt. Samtidigt som hon kunde hålla koll på var han höll hus och vem han träffade så blev det extremt stressande.
– Så fort det plingade till så var jag där och läste. Jag visste exakt vad de höll på med.
Vid flera tillfällen har hon erbjudit polisen att ta över Ipaden, men de har konsekvent tackat nej.
– De vill inte ens ta i den, och jag kan inte förstå varför. Där finns ju all information de behöver om de vill komma åt knarket i Köping.
Tillgången till Pontus Facebooksida gjorde att Marie kunde följa sin son. Han skickade även meddelanden direkt till henne, där han berättade om hur han mådde och vad han hade för sig. Oftast skrev han att han mådde bra, och han berättade gärna när han skulle städa hemma eller hade bokat tid i tvättstugan.
Marie lärde sig snabbt att genomskåda meddelandena. Hon säger att hon såg direkt när Pontus tagit knark eftersom han då stavade som en kratta.
Det gick upp och ner för Pontus under den här tiden. I perioder såg han ut att må bättre, tycker Marie. Men det hände också att kompisarna ringde och bad henne komma och hämta honom för att han var i så dåligt skick.
Nära 450 döda av fentanyl i Sverige sedan 2014
- Fentanyl och varianter av fentanyl är syntetiska opioider och används inom vården som smärtstillande läkemedel för personer med svår smärta, ofta cancerpatienter. Fentanylplåster är den vanligast förekommande sättet att få i sig ämnet.
- Fentanyl är 80-100 gånger starkare än morfin och när det kom till Sverige på 1970-talet förekom det att heroin blandades ut med det billigare fentanylet.
- Fentanyl är mycket svårdoserat. Från 2014 till våren 2018 har 431 svenskar dött av överdoser av olika varianter av fentanyl. I år har det skett en minskning av dödsfallen. Nio personer har avlidit under årets första tre månader enligt statistik från Rättsmedicinalverket.
I slutet av 2016 sköljer en våg av fentanyl in över Köping. Den lokala polisen gör flera stora beslag, de får mängder av telefonsamtal, tips från oroliga föräldrar. Och i stort sett varje gång de kollar en misstänkt hittar polisen fentanyl i någon form. Utredaren Per Ekholm kontaktar den lokala tidningen som skriver artikeln ”Dödsdrogen sprider sig bland unga i Västra Mälardalen”. Polisen beskriver den nya drogen som ”starkare och värre än heroin”. Fentanylet tros vara orsaken till att flera unga människor hittats livlösa den senaste tiden.
”Är det detta som är framtiden för våra ungdomar så är vi illa ute”, konstaterar Per Ekholm i artikeln.
Socialförvaltningen i Köping har sina lokaler på andra våningen i det så kallade Förvaltningshuset. Byggnaden ligger insprängd mellan höghuslängorna i Nygård, ett bostadsområde som i flera år brottats med stora problem – inte minst narkotikahandel.
Enhetschef för socialförvaltningen är Mats Ringeborn. Han har följt ökningen av fentanyl i Köping länge. Sedan kom den där kvällen för snart ett och ett halvt år sedan, då nio personer på bara några timmar var mycket nära att dö i fentanylöverdoser.
Händelsen fick stor uppmärksamhet även utanför Köping. För Mats Ringeborn och hans kollegor innebar den ett yrvaket uppvaknande.
– Vi hade fått signaler både från polisen och sjukhusen att det förekom fentanyl bland unga, men inte i den här omfattningen. I ett samhälle som Köping med drygt 17 000 invånare är två, tre överdoser mycket. Nu drabbades vi av nio vid ett och samma tillfälle. Plötsligt blev det tydligt.
Det som hände den där natten i april, för snart ett och ett halvt år sedan, var att nio ungdomar bestämmer sig för att gå på efterfest i två olika lägenheter. De delar på några gram av ett vitt pulver som de tror är amfetamin, men som senare ska visa sig vara dödsdrogen fentanyl. Samtliga nio personer blir medvetslösa, och är bara minuter från att avlida.
Hur många som missbrukar fentanyl i Köping i dag har varken Mats Ringeborn eller hans kollega, verksamhetsutvecklaren Maarit Verga, någon aning om. En kartläggning bland skolungdomar pekar på att det kan röra sig om ett tiotal individer med ett renodlat fentanylmissbruk, och ytterligare ett 50-tal med blandmissbruk där fentanyl eller andra opioider förekommer.
– Men detta är de kända fallen, och mörkertalet är förmodligen stort. Bara en av de nio som överdoserade i april förra året var känd hos oss sedan tidigare. Så verkar det vara med många av dem som testar fentanyl första gången, de har inte förekommit i de sammanhangen tidigare, konstaterar Maarit Verga och Mats Ringeborn.
Runt det avlånga bordet i socialförvaltningens konferensrum sitter ytterligare fyra kvinnor. En av dem är Rebecca Laine på kommunens drogmottagning. Hon tror precis som kollegorna att mörkertalet är stort. Hon poängterar att de som kommer till mottagningen är de som vill ha en förändring.
De övriga tre kvinnorna kommer från föräldragruppen mot narkotika i Köping. De har alla barn som missbrukat olika former av droger i många år, allt från cannabis, ecstasy och amfetamin till receptbelagda smärtpiller som Tramadol, Tradolan, Oxikodon och fentanyl.
Genom åren har de haft mycket kontakt med socialförvaltningen. Det är tydligt att de är missnöjda med kommunens insatser.
– Hjälpen som erbjuds är så begränsad, och för att överhuvudtaget få hjälp så ska du antingen vara i princip död eller redan ha varit ren i flera månader. Det fungerar inte så för en missbrukare, när de ber om hjälp så måste de få det omedelbart, säger Veronika vars son Kalle, i dag 23 år, blev bjuden på knark på skolgården första gången när han var tolv.
Kvinnorna från föräldragruppen fnyser åt den bild av knarksituationen i Köping som socialförvaltningen målar upp.
– Tio fentanylmissbrukare i Köping? Jag skulle kunna räkna upp namnen på många fler än så här och nu, säger Sofie.
Hjälpen som erbjuds är så begränsad, och för att överhuvudtaget få hjälp så ska du antingen vara i princip död eller redan ha varit ren i flera månader
Sofies son Liam är precis som Pontus, som dog i en överdos i februari i år, uppväxt i Munktorp. Han började röka hasch när han var 15. I dag är han 31 och har varit nära att dö i överdoser så många gånger att Sofie tappat räkningen.
Exakt vilka droger sonen testat genom åren har hon inte koll på, men hon vet med säkerhet att det de senaste åren förekommit en hel del fentanyl.
Hon bläddrar bland bilderna i mobiltelefonen, och stannar upp vid ett foto från den 29:e januari i år.
På bilden ligger Liam fullständigt utslagen på hallgolvet. Munnen är halvöppen, den tjocka ytterjackan knäppt upp i halsen och kepsen har trillat bakåt på huvudet. I ena handen håller han sin mobiltelefon. Den lyser fortfarande.
Sofie berättar:
– Klockan var runt ett på dagen. Liam hade varit hemma hos en kompis när han ringde och sa att han behövde komma förbi och ladda mobilen. Jag förstod att något var fel, han kunde ju lika gärna ha laddat mobilen hemma hos kompisen. Så fort han klev in genom ytterdörren märkte jag att han var påverkad.
Sofie, som arbetar i en butik i Köping, skulle iväg till jobbet senare på eftermiddagen. Hon kände sig stressad och sa till Liam att han fick dricka ett glas vatten och sedan ladda mobilen.
Liam satte sig på huk i hallen och pluggade in telefonen i vägguttaget.
– Plötsligt föll han baklänges. Jag försökte få kontakt med honom men han var helt borta.
– Jag ringde 112 och förklarade vad som hänt. När jag berättade att han inte andades svarade de att de skulle skicka en bil direkt. Det tog inte ens tio minuter så var de här, berättar Sofie vidare.
Det var inte första gången Liam tog en överdos. Inte heller den sista.
Bara några månader tidigare hade Sofie blivit uppringd av en kompis till Liam. På telefon berättade kompisen att hennes son just tagit en överdos fentanyl. Medan hon pratade med kompisen kom ambulanspersonalen till lägenheten. Hon bönade och bad att hon skulle få prata med dem, men beskedet hon fick var att det inte var lönt. Det var för sent.
Sofie nöjde sig inte med svaret. Hon började ringa runt till sjukhusen i regionen – Västerås, Arboga och Eskilstuna – men ingen hade hört talas om någon Liam som kommit in för överdos.
– Till slut tänkte jag att han faktiskt var död. Jag fick panik och sprang fram och tillbaka mellan fönstret i köket och vardagsrummet, jag väntade bara på att poliserna skulle knacka på dörren.
Det gick två timmar. Ingen polispatrull dök upp. Istället ringde det i Sofies mobiltelefon, och en sköterska på sjukhuset i Västerås berättade att det för en stund sedan kommit in en okänd man i 30-årsåldern. Han levde men var i uselt skick. Ambulanspersonalen hade varit nära att ge upp, men på väg till sjukhuset hade de i ett sista desperat försök lyckats få igång Liams hjärta och lungor. Nu ville sköterskan att Sofie skulle komma till Västerås och identifiera sin son.
– För mig var det tydligt att Liam inte orkade leva längre. Han hade flera kompisar som dött i överdoser på kort tid. Han var så djupt nere, samtidigt sa han att han ville leva.
Den 17 februari i år – kvällen innan Pontus Partanen-Nornholm dör i en fentanylöverdos i en lägenhet i Köping – är det dags igen. Liam får åka ambulans till akuten, men skrivs ut dagen efter. Mindre än en månad senare tar Liam sin dittills kraftigaste överdos. Han måste vårdas med respirator i två dygn. Efter det fattar läkarna beslut om att Liam ska tvångsomhändertas. Medan sonen kämpar för sitt liv tar en förtvivlad Sofie kontakt med socialtjänsten i Köping.
– Gör nåt, sa jag. Min son håller på att ta livet av sig. Om han inte får vård nu så kommer han att lyckas!
Liam får plats på LARO-programmet i Köping, ett samarbete mellan kommunen och Region Västmanland där deltagarna utöver boende, stödsamtal och drogscreening erbjuds medicinsk behandling.
I dag har Liam varit drogfri i tre månader. Sofie är försiktigt optimistisk. Hon säger att hon har fått tillbaka sin son. Samtidigt vet hon hur skört allting är.
Samtliga föräldragruppen är överens om att situationen i Köping är extrem. Knarket finns överallt, säger de: Ankdammen, Kråkbacken, Malmgatan, Volvogården och hamnen.
Hur har det blivit så här?
Jeanette pratar om våldet – att det blivit mycket råare de senaste åren. Langarna i stan, det rör sig framförallt om två familjer, får verka helt ostörda. De syns sällan själv, utan har lakejer som de skrämmer till lydnad. Får de inte som de vill så tar de till våld.
De höll fast Mathias och skar av lårmusklerna i båda benen. Ända in till skelettet
Jeanette vet inte hur många gånger hennes son har blivit misshandlad. Vid två tillfällen har det varit särskilt grovt, berättar hon. Första gången hände det mitt i stan, med massor av vittnen.
– En bil bromsade in och två män med kniv hoppade ur. De höll fast Mathias och skar av lårmusklerna i båda benen. Ända in till skelettet. Några rådiga lyckades få stopp på blodflödet, men ingen vågade vittna.
– En annan gång blev han misshandlad av en kille med knogjärn. Smällen var så kraftig att huvudet sprack och bitar av skallbenet trängde ut genom ögat, säger Jeanette.
– I dag har han bara ett öga.
Veronika och Sofie har andra exempel där deras söner blivit hotade och misshandlade. Våldet liknar det man kan se i storstäderna.
– I mitten av april var det någon som kastade in en skarpladdad handgranat genom en fönsterruta. Den detonerade som tur var aldrig, men ändå. Så länge ingen vågar vittna kommer polisen aldrig lyckas få stopp på knarket.
I en fåtölj i ett av besöksrummen på polishuset i Köping lutar sig Per Ekholm bakåt. Han har bara ett par år kvar till pensionen, säger han och fingrar på den grånade mustaschen.
Det är inte utan att han tycker det ska bli skönt. Grovt våld i och omkring Köping har alltid förekommit. Han nämner Svarta änkan, Tyskan och Johanna Möller. Men för tillfället tycker han ändå att det är lite lugnare på fentanylfronten. Det kan ha med domen mot de två bröderna i Stockholmstrakten att göra, tror han.
Bröderna dömdes i somras till flera års fängelse och böter i mångmiljonklassen efter att ha sålt fentanyl via ett företag på nätet. Åtta ungdomar dog i överdoser. Fentanylet kunde spåras till de båda bröderna, som dömdes för vållande till annans död.
Domen som kom i Södertörns tingsrätt har nu överklagats.
– Fentanyllangarna har dragit sig tillbaka i väntan på en ny rättegång. Blir det en fällande dom även där, är det inte säkert att de tycker det är värt risken att fortsätta sälja drogen. Skulle det däremot bli en friande dom, vilket mycket talar för om du frågar mig, så ligger marknaden öppen igen, säger Per Ekholm.
De flesta som missbrukar fentanyl i Köping är enligt Per Ekholm unga. Från 15 till 25. Av de nio som hittades livlösa i april förra året var alla mellan 20–25. Ingen var känd hos polisen tidigare.
– Men när namnet på personen som sålt eller delat drogerna kom fram, visade det sig att det fanns länkar till kända kriminella, säger Per Ekholm.
Natten mellan den åttonde och nionde april förra året har Niklas Siivola nattpass på ambulansen. Det har varit en lugn kväll, bara några mindre allvarliga körningar. Strax efter midnatt är han och en kollega på väg till sjukhuset i Västerås med en sjuk patient. Plötsligt får de ett anrop över radion. Flera personer har hittats medvetslösa i en lägenhet i Köping, och larmcentralen frågar om de kan avbryta sin körning.
– Vi gör bedömningen att vi inte kan det. Vår patient är sjuk och ligger uppkopplad med syrgas, så vi fortsätter mot Västerås, berättar Niklas Siivola.
– Vi lämnar av vår patient på sjukhuset i Västerås och får kortfattade rapporter om insatsen i Köping, att det är fem personer som hittats medvetslösa och att det troligen rör sig om någon form av överdos. Vilken substans vet vi inte. Inte långt därefter, klockan 03:15 på morgonen, kommer ett nytt larm. Fyra personer har hittats medvetslösa i en lägenhet i Köping. Samma symtom, annan adress.
Niklas och hans kollega kastar sig i bilen. De förstår att det är bråttom. Kommunikationsradion i ambulansen strular, de får ingen kontakt med vare sig polisen eller kollegorna på de andra ambulanserna.
– Vi kör mot adressen, men vi har så lite information att vi bestämmer oss för att vänta in polisen. Vi vet ju inte varför personerna är medvetslösa, om det finns fler individer i lägenheten, om det varit bråk eller om det förekommit vapen, berättar Niklas Siivola.
Han och kollegan stannar ett par hundra meter från den aktuella adressen. Efter några minuter ser de flera polisbilar komma. De kör efter.
Polisen tar sig in i huset, springer mellan våningsplanen och knackar på alla dörrar. Till slut hittar de en som är olåst.
När Niklas Siivola kliver över tröskeln till lägenheten vet han att det är bråttom att påbörja någon form av behandling. Någon av poliserna ropar att det kan vara fentanyl.
Lägenheten är inte stor. Två eller kanske tre rum. Vardagsrummet ligger direkt till vänster om entrén. I det dunkla ljuset ser han flera livlösa personer. En ligger precis innanför dörren, en annan ligger utfläkt på soffan, en tredje ligger på golvet framför bokhyllan och en fjärde på mattan framför tv:n.
– Vi ser direkt att de är blåa i ansiktet och om läpparna. Vi kollar andning och puls, den är sjukt dålig. En av killarna andas inte alls, de andra drar nåt enstaka andetag emellanåt.
Det är inget blod i lägenheten. Och de hittar inga synliga skador på de utslagna personerna. Niklas Siivola inser att det måste röra sig om någon drog. Fentanyl är fortfarande det bästa spåret de har att gå på. Han och kollegan börjar förbereda för att ge Naloxon, ett motgift som häver effekten av opioider.
– Jag sätter mig på huk och sprutar Naloxon i den första killen. Det tar bara sekunder innan han börjar röra på sig, och då vet vi att vi är på rätt spår. Samtidigt är vi fortfarande den enda ambulansen på plats och vi inser att vi inte har tillräckligt med doser för att väcka alla.
Medan Niklas Siivola och hans kollega sprutar in det Naloxon de har, anländer fler ambulanser. Efter händelsen i den andra lägenheten några timmar tidigare har de laddat bilarna med extra stora doser av motgiftet.
– Normalt ger man lite åt gången, dels för att testa effekten men också för att det finns en risk att personerna blir aggressiva när de väcks så abrupt. Men nu är läget så akut att vi pumpar in så mycket vi kan. Tre av killarna vaknar ganska snabbt. För den fjärde, han som inte andades alls när vi kom in, krävs det tre eller fyra doser innan vi får effekt.
Under tiden som Niklas Siivola kämpar för att rädda livet på den fjärde personen har de andra vaknat till liv. De sitter upp, men har ingen aning om vad som pågår.
– De förstår inte vad som hänt. De har gått på efterfest och tagit något som de trodde var amfetamin, men som i efterhand visade sig vara något mycket, mycket farligare. De har fallit ihop handlöst där de står, och när de vaknar upp är lägenheten full av poliser och ambulanspersonal.
Niklas Siivola och hans kollega lastar in en av killarna i bilen och kör mot lasarettet i Eskilstuna. Niklas pratar med honom. Han vill veta om de tagit några andra droger som gör att de ska förvänta sig fler reaktioner.
Killen har fortfarande svårt att förstå vad som hänt. Han har ångest, är illamående och kräks flera gånger i ambulansen.
– Jag förklarar för honom att han och hans kompisar varit i princip döda. Och att om vi kommit dit några minuter senare sannolikt inte hade kunnat väcka dem till liv igen. Men han fattar inte. Han säger att de tagit en lina amfetamin, och att det är första gången han överhuvudtaget testat droger. I mina öron låter det väldigt konstigt.
Niklas Siivola och hans kollega lämnar av killen på akuten i Eskilstuna. På vägen hem diskuterar de det som hänt – problemen med radiokommunikationen och insatsen. De är överens om att de agerat helt rätt.
Niklas Siivola kände inte igen någon av killarna i lägenheten. Men Köping är litet. En tid senare fick han höra vilka de var. Ett par av dem spelade i det lokala fotbollslaget.
Niklas Siivola ruskar på huvudet.
– Jag är glad att ingen dog. Samtidigt känns det så jävla onödigt att unga människor ska hålla på och testa sånt här för att de tycker att det är kul. De köper något på nätet och har ingen aning om vad det är de får. De riskerar livet, och så sitter det nån jävel i andra ändan och tjänar miljoner på skiten.
I en lägenhet i utkanten av Köping dukar Åsa och pojkvännen Jesper fram kaffe, kanelbullar och hemmagjord körsbärssaft. Vardagsrummet är sparsamt möblerat: en hörnsoffa med schäslong, ett vitt soffbord, en smal bokhylla och en tv-bänk. På väggarna sitter tavlor med visdomsord av bland annat Mark Twain: ha kul, bli förälskad, förlåt snabbt och kyss långsamt.
Åsa och Jesper är uppväxta i Köping. De är unga och har båda ett flerårigt narkotikamissbruk bakom sig, som kulminerade för ett par år sedan när fentanyl i olika varianter och former började dyka upp i Köping.
– Först kom butyrfentanylet, men det ersattes ganska snabbt av akrylfentanyl, och det var då det började gå åt helvete på riktigt, berättar Jesper.
– Det var så jäkla enkelt att få tag på. Man sökte på nätet och hittade direkt olika hemsidor som det gick att beställa ifrån. Det var inte ens olagligt, och ibland reade de ut det, typ ” ta fyra, betala för tre”, säger Åsa.
Jesper började missbruka tabletter när han var 15 år gammal. Det var mycket Tramadol och Subutex, berättar han. Första gången han kom i kontakt med fentanyl var sommaren 2016.
– Jag hade gått en utbildning till personlig tränare, och hade en period när jag själv tränade jättemycket. Jag kände att jag behövde få styr på drogerna, men det var svårt, jag var ju på skiten hela tiden. Så en dag kom det fram en kille och undrade om jag hade provat fentanyl. Jag hade inte en aning om vad det var, men det första han berättade var att det inte syntes på pissprovet.
Jesper köpte en flaska nässpray, gick hem till lägenheten och tog två sprut.
– Det var så otroligt starkt, jag försvann helt. När jag vaknade en stund senare hade jag fortfarande 120 sprut kvar i flaskan. Det var bara att fortsätta köra på.
Ruset från fentanyl är kortvarigt. Max en timme, vilket gör att man fyller på hela tiden, förklarar Jesper.
Efter tre dagar var första flaskan slut. Då kom nästa chock: avtändningen.
– Det tog bara nån timme efter att flaskan tagit slut, sedan spydde jag rakt ut. Jag mådde skitdåligt och det enda jag kunde tänka på var att jag måste skaffa mer.
Jesper köpte en flaska till. Han hade förstått hur starkt beroendeframkallande fentanylet var, och hans plan var att han skulle använda den nya flaskan för att trappa ner.
Riktigt så blev det inte.
– När jag satt där med en helt ny flaska i handen slog det mig att jag kunde vänta med att trappa ner tills jag bara hade hälften kvar.
Nästa gång köpte Jesper två flaskor på samma gång. Den nya planen gick ut på att han skulle njuta av den första och trappa ner med den andra.
Precis som för Jesper började Åsas missbruk med smärtstillande tabletter, opioider.
– Jag är reumatiker och fick tabletterna på recept av min läkare, berättar Åsa. I början tog jag dem bara när jag hade ont, men sedan upptäckte jag att jag kunde ta dem för att må bra.
Åsa använde mer och mer. Hon gick från beroende till missbruk. Det hon fick ut på recept räckte inte längre till. Hon började handla på svarta marknaden.
Första gången Åsa testade fentanyl var sommaren 2016. Då hade Jesper varit fast i sitt fentanylmissbruk i ett par månader. Åsa minns att hon var inne i en extremt jobbig avtändning på Tramadol, och att hon mådde jättedåligt.
– Jag blev bra direkt av fentanylet. Det var helt galet vilken effekt det hade, men jag var också fast, konstaterar hon och suckar tungt.
En av anledningarna till att Åsa fortsatte med fentanylet var att det var så enkelt att få tag på. Hon beställde på nätet, och så kom det hem i brevlådan.
I början kostade en flaska runt 500 kronor i nätbutikerna. På gatan var priset det dubbla. Trots eskalerande missbruk lyckades både Jesper och Åsa behålla sina arbeten. Det var ett ständigt sprutande. Tillsammans gjorde de av med tre flaskor per dag.
Jesper brukade sitta med flaskan på jobbet och spraya helt öppet. Om arbetskamraterna någon gång kommenterade den höga förbrukningen av näsdroppar svarade han att det var en seg förkylning.
Det tog inte lång tid innan Åsa tog sin första överdos. Och så här i efterhand kan hon inte komma ihåg alla gånger hon varit nära att dö.
– Det är åtminstone 10–15 gånger som jag har åkt ambulans till sjukhuset med andningsstopp och hjärtstillestånd. Det sjuka är att så fort du blivit utskriven så är du på skiten igen. Du går direkt ut och skaffar en ny flaska, säger Åsa.
Jesper och Åsa känner till åtminstone ett trettiotal personer som missbrukar fentanyl bara i Köping. Det finns många fler, säger de.
Kände de någon av dem som överdoserade i april förra året?
– Jag vet vilka de är och har gått i skolan med några av dem. Vad jag vet är de flesta festknarkare. En sak som jag däremot inte förstår är att de trodde att det var amfetamin de drog i sig, alla som sysslar med droger på den nivån vet skillnaden.
I dag har både Jesper och Åsa varit drogfria i över ett år. Suget finns där fortfarande ibland, men när de tänker tillbaka på hur dåligt de mått och hur mycket de har riskerat, så försvinner det snabbt.
– Vi har fått en andra chans i livet, det är inte många som får det.
Den 18 februari i år har Pontus varit drogfri i fem veckor. Den senaste tiden har han försökt få kontakt med några av sina gamla skolkompisar, personer som tagit avstånd från honom på grund av drogerna men också sagt att han är välkommen tillbaka när han är ren.
Det är speciellt en kompis som Pontus brukar höra av sig till, Arne. Nu går han med på att ses på en fika.
De bestämmer träff på ett kafé inne i stan. Efteråt stöter Pontus ihop med några av sina gamla knarkpolare. Någon föreslår att de ska ses igen på kvällen för att ta ett sista farväl till drogerna. De skiljs åt. Pontus och en kompis, Totte, går hem till lägenheten. På sin Ipad kan Marie följa vad som händer. Någon hör av sig och frågar om de ska ses, men Pontus svarar att han och Totte har bestämt sig för att ta det lugnt.
Klockan är sex på kvällen när det tystnar på Messenger. Marie och Micke känner sig glada. Det känns som de fått tillbaka sin ”gamla” Pontus. Efter att ha lagat middag, ätit och tittat på tv en stund går Marie och Micke och lägger sig. Några timmar senare väcks de av det ringer på dörren. Klockan är halvett på natten. Utanför står de två uniformerade poliserna.
Begravningen äger rum den 20 mars i Bygdegården i Munktorp. Marie trodde inte på Gud innan, och hon gör det ännu mindre efter det som hänt. Hon vill hålla det enkelt med kakbuffé och mingel.
Inne på bygdegården har de satt fram ett hundratal stolar. När begravningen ska börja är alla upptagna. Folk står längs väggarna.
– Jag hade skrivit till alla Pontus kompisar, berättar Marie och plockar fram en fotobok som begravningsfirman sammanställt.
– Jag skrev att alla som ville var välkomna, och att de absolut inte skulle köpa nya kläder. Kom som ni är, sa jag. Det hade Pontus sagt.
Sofie, Liam, Åsa, Jesper, Veronika, Kalle, Jeanette, Mathias och Totte heter egentligen något annat.