Den okände göteborgaren som blivit kung i Stockholms barer

På mindre än ett år har han gått från okänd göteborgare till att bli Stockholms självklara brännpunkt nattetid. Café följer med Joel Ighe upp på bardisken, ner i städskrubben och vidare till efterfesten.

Tom Cehlin Magnusson | Foto William Coutts  |  Publicerad 2017-10-18 16:14  |  Lästid: 8 minuter

Joel Ighes telefon gör sitt bästa för att överleva den överhettning som numera får ses som kronisk. Till höger: Joel och ”Skam-William” Thomas Hayes. 

Septembers första kväll i Stockholm. Blasé fashionkids i basker och utsvängda byxor suckar uttråkat mellan rökfyllda utandningar. Norska modebloggare korsar Norrmalmstorg som en bukett slokande solrosor i kulörta Ganni-plagg. Sommarens sista dag sammanfaller med modeveckans slut och förväntningarna på kvällen hålls, trots de mycket goda förutsättningarna, moderiktigt låga. Solen andas sina sista flämtande andetag samtidigt som nattens begivenheter runt om i innerstan tar sin början.

Något kvarter bort springer en 27-årig man omkring med en telefon vars Keyflow-användande borde få Apples batteri-utvecklare att svettas. Han bär en T-shirt med ordet ”boss” tryckt över ena sidan av bröstet, och ett par mycket, mycket smala solglasögon i pannan. Joel Ighe kramas, ringer samtal, pratar med människor som rycker i honom. En dokumentär om Silvana Imam har precis haft premiär på Stadshuset, och huvudpersonen själv är på väg med sitt entourage mot Joel Ighes Laroy. Joel och Silvana har känt varandra sedan spelningen på Yaki-Da i Göteborg, innan hennes stjärnsmäll till genombrott. Trots heta modefester i en annan del av stan, och Sveriges kanske just nu starkast lysande stjärna i samma lokal så är det Joel Ighe som är kvällens – och Stockholms – vandrande origo. Nattklubbschefer på ställen som Spy Bar och Nosh & Chow brukar med tanke på klubbarnas dignitet vara profiler för de redan invigda, men någorlunda smygandes i något slags kulisser.

Jag är i en extrem riskmiljö

Utan att någon har uppfattat hur det har gått till så har Joel Ighe gått från att vara en centrifugalkraft till att själv hamna i centrum för nattlivets uppmärksamhet. Den första september syns hans egen solglasögon-kollektion på modeveckans modeller (och sedermera hos Vogue), hans nattklubbar är hem åt huvudstadens hippaste nattugglor och kändisar. I vinter släpper han sin egen singel. Hur gick det till när en vänsterorienterad före detta gräsdealare från Göteborg tog över Stockholms flottaste nattklubbar?

Född i Majorna i Göteborg som ett av sex syskon var Joel Ighes uppväxt präglad av stadsdelens och de skilda föräldrarnas kulturella kapital och vänstervärderingar. Mamman var gammal punkare som var en del av Husnallarna, en grupp som under mitten av 80-talet ockuperade bostäder för att bevara Hagaområdet. Pappan var arbetslös under stora delar av sonens uppväxt, men utbildade sig i Joels tonår till under-sköterska. Uppväxten var kämpig ekonomiskt, men trygg. Pappans nattarbetande underlättade för den tonårige Joel att ha fester, något som gjorde honom till mittpunkten för det tajta kompisgänget.

– Jag hade en väldigt tajt klick av fem–sex väldigt nära vänner. Vi målade graffiti, gjorde musikvideor, lärde oss att röka hasch ihop. Vi gick på Latin Kings-spelningar ihop när vi var tolv, och är fortfarande bästa vänner, säger Joel.

Rollen som festfixare tillsammans med musikintresset fick Joel att börja arrangera klubbar ihop med vännen Aron i artonårsåldern. För att gå runt ekonomiskt extraknäckte Joel med att ”bre baguetter åt dryga socionomer i Kungsladugård”, jobba som Lisebergskanin och sälja gräs.

– Jag gjorde en massa konstiga grejer och tog risker. Men jag blev headhuntad till en ny nattklubb, Yaki-Da, där jag började jobba som kaffebarista.

Efter några år med kaffekannan i handen började Joel tröttna och tog beslutet att följa med stammisen och stjärnförfattaren Per Hagman till Marstrand för att jobba i bar på den välgödda semesterorten. Ett erbjudande om en större roll på Yaki-Da fick Joel Ighe att tänka om, och plötsligt var han nattklubbschef på stadens överlägset hetaste ställe. För festande stockholmare blev Joel Ighe synonym med Göteborg. Fixaren och trixaren som med sitt breda leende fick Nöjesguiden att utse honom till ”årets glädjespridare”. Glädjeloket ångade på, efter tre år som nattklubbschef på Yaki-Da gick flytten till Stockholm och den enorma satsningen på den gigantiska festlokalen på Nobelberget i Nacka. Där tog det stopp. Sex veckor in i arbetet efter en kombinerad jobb- och festresa till Los Angeles gick Joel in i en skrubb där han visste att kollegorna inte skulle kunna hitta honom, stängde av telefonen och väntade på att huvudet skulle sprängas.

Namn: Joel Ighe. Född: Majorna, Göteborg. Ålder: 27 år. Familj: Mamma och pappa samt fem syskon. Arbete: Nattklubbschef på Spy Bar, Laroy och Nosh & Chow. Aktuell med: Lanserade nyligen en egen solglasögonkollektion för Chimi Eyewear och 
släpper i vinter en singel.

Samtidigt som människor från modeveckans officiella slutfest på Bonnier Konsthall bokstavligen talat ramlar in på Spy Bar så höjs temperaturen i den veritabla tryckkokare som är en utekväll i Joel Ighes regi. Han sprutar med vattenslang på en gäst i regnjacka, dricker ingefärsshots, står oftare på bardisken än på golvet och lyckas samtidigt prata, krama, skåla i champagne och minnas namnet på alla gäster som kommer fram. En social savant i badtofflor vars förmåga att fungera på högsta hastighet och samtidigt bränna maximal energi endast överträffas av hans hårt prövade telefon.

Nämnda telefon spelar huvudrollen i den ambulerande karneval som är Joel Ighe och hans offentliga persona. Allting filmas, allting delas. Kändisar iklädda hans solglasögon swishar förbi bredvid suddiga efterfestbilder. Bakvägen har Joel Ighe själv kommit att bli det fenomen som verifierat Andy Warhols förutsägelser en gång för alla: en influencer. Men till skillnad från människor som fotograferar frukosten ovanifrån så riktar han skrattspegeln mot fenomenet i sig, och sin omgivning.

– Jag uppskattar verkligen det fula i livet. Det finns få låtar jag identifierar mig med som med låten Kung av sand med Gyllene Tider. Om jag skulle krönas till en kunglighet så skulle det vara ”kungen av ingenting alls”, så känner jag mig. Det speglar ju allt som alla i ens omgivning bygger upp genom att vara en sådan grej som Instagram-profiler. Det är inte så najs. Alla käkar någon form av antidepressiva. Alla har ett gnagande magsår även fast det ser polerat ut.

Folk som vill passa in är det mest ointressanta som finns

Efter fem månaders sjukskrivning var Joel tillbaka, först på sommarklubben Musikaliska och sedan som nattklubbschef på Spy Bar och Nosh & Chow. Efter sjukskrivning och terapi var han nykter i månader, dansade, dejtade och blev kär utan sprit samtidigt som arbetstempot åter skruvades upp. I dag menar han att tempot är lika högt, men att han lärt sig hantera rädslan för att åter gå in i väggen. I oktober åker han till Kuba tillsammans med en av sina bröder, den första semestern på flera år. En välbehövlig paus för Joel, och hans bror. Flera av Joels bröder har brottats med missbruk, brottats med att ”få ihop livet” som Joel själv säger.

Är du rädd för att själv trilla ner i ett missbruk?

– Alltid. Jag är ju i en extrem riskmiljö. När de var i min ålder så hängde de på de fetaste rejven, det är ju samma sak som jag gör fast i en annan tid. Det jag kan känna är att det är orättvist när jag ser så mycket likheter i mig själv och mina bröder, att jag har hittat ett fungerande sammanhang medan de inte lyckats med det. Det kan ju vara perioden man växt upp i, sådant gör skillnad. Jag kan känna en skuld över sådant. Jag har pratat med min terapeut om att känna sig hemma i att gå i ens förebilders spår. Att känna sig hemma i att fucka upp, det har satt spår i mig.

På Joel Ighes Instagram, @joelighe, kan du följa hans liv i sus och dus. Kändisar i drivor passerar revy: Johannes Brost tänder ett tomtebloss, Erik Lundin, Håkan Hellström, Silvana Imam och Little Jinder.

Som nattklubbs-chef med missbruk bland syskon har Joel slutat dricka utanför jobbet: ”Jag skulle hellre dö än att åka på Coachella”.

Hur gör du då, för att inte halka över kanten?

– Jag tror att mina små medel för att hålla mig undan är att aldrig dricka socialt. Jag kan inte ha en vinkväll, skulle aldrig ta en öl med en kompis. Jag dricker inte på semestern. Skulle hellre dö än att åka på typ Coachella på semester. Det är en ren överlevnadsprincip.

Ett stridsrop hörs, en ingefärsshot sänks. Det är dags att gå över till Nosh & Chow, den andra nattklubben som Joel är ansvarig för tillsammans med Charlie Lindström och Daff Kjellström. Det är en liten promenad mellan Spy Bar och Nosh & Chow, men ett stort gap för en nattklubbsorienterad social-antropolog. Vetements-hoodies byts ut mot vita oxfordskjortor och prydliga leenden. Joel Ighes badtoffelprydda väsen står ut på Spy Bar och Laroy, men inte i närheten av så mycket som på Nosh & Chows guldiga interiör. Som en inverterad kameleont smälter han in lika bra här, i en publik vars mammor i förmodat låg utsträckning har ockuperat hus på 80-talet. Han pluggar in sin usb-sticka, spelar en låt med musikern och matematikern Caribou och ställer sig upp på den fjärde bardisken för kvällen. Händer höjs och beundrande blickar riktas mot den glade göteborgaren från Majorna. En göteborgare som inte hade träffat någon som identifierade sig som moderat förrän på högstadiet, en göteborgare vars närmsta vänner gör DN-hyllad teater, en göteborgare som med all logik i världen inte borde passa in på Nosh & Chows flotta bardisk.

– Jag har väl ett behov av att synas, och vara annorlunda i min miljö var jag än vistas. Att vara den yngsta i ett gäng, eller den enda med tofflor på en klubb. Men det går inte att komma ifrån att det kanske är min revolt mot min uppväxt att stå och dricka champagne med folk som spenderar en arbetares månadslön på en kväll. Jag försöker att tänka att människor är vad de är på grund av sin bakgrund, och sedan utforska vad som finns bakom det. Jag tror att folk ofta är för måna om att passa in. De fattar inte att man gillar en person som ärligt visar upp att den inte är som du. Jag tror ingen intresseras av folk som är måna om att passa in. Det är det mest ointressanta som finns.

Förutom mer konventionella signum för en nattklubbschef som kändishäng, champagne och solbrillor ses Joel Ighe ofta iklädd sitt signaturplagg: badrocken.

Finns det en konflikt i dig, vad du gör och vad du tror på?

– Bara principen att någon kommer in på ens klubb snabbare för att den är coolare 
eller mer speciell eller för den delen rik kan ju ibland … jag vet inte. Det kan sätta igång en inre konflikt, sedan är det svårt, det blir ju … men ja, det finns ju något skenheligt över hela mitt väsen. Men samtidigt så 
skulle jag inte hävda att jag är någon slags ängel i livet heller.

Kan det inte finnas ett egenvärde i att en sådan klubb drivs av någon som kan se den konflikten?

– Jag vet inte … det förändrar ingenting att jag har en viss världsåskådning om jag inte lever utifrån den. Men så dramatiskt är det heller inte … men ja, det är en känslig fråga. Jag flyttade från Hagsätra till Stureplan för tre månader sedan. Jag saknar inte att lägga tiotusen i månaden på taxi, men jag saknar att gå ner till en matbutik utan att behöva mingla på vägen. Att kunna se människor med riktiga liv. Inte den här bubblan som rör sig på Stureplan.

Anledningen till att han ändå befinner sig i själva kärnan av bubblan på Stureplan och inte i hemstaden menar han beror på en rädsla att slå i taket. En rädsla för att hamna på stadens klassiska rockbar Pustervik, tjatandes om gamla goda tider.

– Man åldras snabbare i Göteborg, här i Stockholm får du femton år extra. Inte för att festa men att söka efter vad man vill ta sig till och utveckla sig själv. Att lansera en solglasögonkollektion i Göteborg hade folk fnyst åt. Det är lättare att prova på att vara sig själv i en större stad. I Göteborg ska du landa när du är trettio år, och jag är inte redo att landa. Jag är fan inte redo att landa.

Tillbaka på Spy Bar. Människor vrålar, skrattar, dansar, halkar, gråter. När den sista låten för kvällen förbereds på ställets olika skivspelare strax innan klockan slår fem är Joel Ighe redan på väg därifrån. Tillsammans med ett gäng som dyker upp som på en given signal rör han sig med bestämda steg mot sin lägenhet några gator bort. Locket på tryckkokaren kommer snart att lyftas från Spy Bar, men inte från Joels kväll.

– Ni måste höra en låt innan ni går hem! Den sammanfattar allt.

Hans lägenhet är vad man skulle kunna kalla spartanskt inredd, till stor del bestående av olika varianter av brun papp. En Converse-kartong fungerar som dekorativt komplement till pizzakartonger och Foodora-påsar. Bredvid köket står en enorm reklamskylt för Joels solglasögonkollektion.

– Det är alldeles för många som passerar genom den här lägenheten för att det där inte ska uppfattas som att jag är galen, hinner Joel säga innan han avbryts av att en kvinna stiger upp ur hans säng och sömndrucket påkallar festens uppmärksamhet.

Imponerande lite uppståndelse infinner sig, samtidigt som kvinnan passar på att introducera sig för alla på efterfesten. Joel sätter på en låt. Ett välbekant munspel 
spelas, samtidigt som Joel sluter ögonen.

”Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls”, sjunger Per Gessle.

Efterfesten pågår, Joel blundar. Han öppnar ögonen och sträcker sig för att byta låt.

– Det är svårt att höra melodin när man står mitt i symfonin.

Röster om Joel Ighe

Little Jinder, artist: ”Joel är min återhämtningsguru. Vi ses och rår om varandra. Ligger i aromarum och pratar om livet. Joel är så sjukt driftig och okomplicerad på ett oerhört trevligt sätt. Han gillar, accepterar och respekterar verkligen alla sorters människor och det är det ju ingen förutom han som gör? Han älskar också EDM! Det är han också ensam om. Han är helt enkelt sig själv.”

Vimal Kovac, vd Stureplansgruppen: ”Vi träffades första gången på en spårvagn i Göteborg. Joel är en av få som kan få en hel klubb med stockholmare att sjunga om Göteborg, dyka upp på jobbet i morgonrock och samtidigt ha en tydlig idé om sin roll och målbilder – och hur han ska uppnå dem.”

Jonas Lundqvist, artist: ”Jag hann se honom en del i Göteborg innan jag flyttade därifrån. Jag tror att många tycker att det är kul att vara nära någon som vill ha kul, men som ändå har en vetskap om att det hela är ett stort jävla skämt alltihop. Jag tror inte att han tar hela grejen på så stort allvar och det är lite befriande när det ibland kan vara lite stelt i Stockholms uteliv.
Jag har verkligen bara positiva saker att säga om honom, jag hade gärna sagt något skit om det gick. Han är värsta lilla sweetheartet.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar