Johan fick skallen krossad – sökte upp sina misshandlare

En vakt låser upp dörren till besöksrummet. In kommer 37-årige Danilo Johansson Salazar. Han är vältränad och ser yngre ut än jag väntat mig.
– Tjenare, säger han.
Vi skakar hand med varandra. Han är sig lik. Senast vi sågs var i en tingsrättssal för drygt tio år sedan, två månader efter att Danilo och hans vän Alex slagit sönder min skalle med en kofot en natt i Kungälv.
– Kul att se dig, svarar jag.
Ljudet studsar i de vitmålade betongväggarna i besöksrummet på Kumlaanstalten. Vägguret gör sig ständigt påmint. Utanför gallerfönstret anas gräs – men framför allt den gulmålade, sju meter höga betongväggen. Anstalten håller högsta säkerhetsklass och har i uppgift att ta emot grovt kriminella, i synnerhet rymningsbenägna sådana. Smeknamnet Kumla­bunkern känns logiskt.
Bakom oss låses den sjunde av de dörrar som håller Danilo utelåst från samhället. 
Men det här är mer frihet än han har upplevt de senaste dagarna, säger han.
– Jag var lite orolig för att vi inte skulle kunna ses. Man får inte ta emot besök när man är isolerad.
Han fortsätter:
– Det hände en incident för tre, fyra dagar sedan. I ett rum där vi hade varit så hade en skinnsoffa gått sönder. Plitarna påstår att antingen jag eller någon av de tre andra grabbarna har haft sönder den. Därför fick vi sitta i isolering.
Vi avbryts av att det knackar på cell­dörren. Två fängelsevakter förklarar att det är dags för mat – för oss båda.
– Jag tänkte att du kanske var hungrig, säger Danilo.
Vi hämtar varsin låda med moussaka och varsitt paket mjölk från vakternas serveringsvagn. Danilo förklarar att det är gott käk i fängelset, särskilt på helgerna.
– Det är bättre mat här än vad barnen får i skolan, säger han. Så smaklig måltid!
Vi har svårt att låta maten tysta mun. 
Vi har mycket att tala om.
– Det var synd det som hände, säger Danilo. Vi borde ha skjutsat hem er i stället. Och haft fest tillsammans. Då kunde vi ha blivit vänner.
Det blev vi aldrig.

En ljummen augustinatt 2001 hade jag och flera vänner firat av sommarlovet. Om en vecka skulle vi börja andra året på gymnasiet. I omklädningshytterna på Marstrands nakenbad hade vi hällt i oss litervis med rödvin som en av öns krogar hade råkat lämna utan uppsikt.
När jag, Dan och Hampus vid tretiden på natten hoppade ur taxin i Kungälv var vi fulla och glada – innan det gick upp för oss att vi hade stigit ur taxin två kilometer hemifrån.
Vid bensinstationen vid torget Vita Fläcken stod en grå Honda Civic. Vi såg två killar i 25-årsåldern intill bilen.
– Har ni lust att skjutsa hem oss? 
frågade vi.
Danilo Johansson Salazar, som själv hade varit i liknande situationer, tittade frågande på sin vän Alex som var den ende av de två som hade körkort.
– Nej tyvärr, svarade Alex.
Vi gick därifrån. Efter ett par hundra meters promenad hörde vi ett metalljud och när vi vände oss om såg vi ett gnistregn vid torget. Danilo och Alex var i full färd med att såga upp sedelautomaten på stationen med en vinkelslip.
Dan – som var den ende av oss som ägde en mobiltelefon – ringde polisen. 
De förklarade för honom att de var på väg till platsen, men bad oss försöka ta oss närmare männen för att notera bilens registreringsnummer.
Vi ”tjoade” och sprang emot dem. Jag tror att jag tog täten. När vi närmade oss körde den grå bilen iväg en bit. Danilo Johansson Salazar, klädd i då moderiktig rosa skjorta, stod kvar vid sedelautomaten en stund till. I samma sekund som han sprang i fatt bilen fick jag syn på registreringsnumret.
Inne i bilen förklarade Danilo för Alex att han inte hann få med sig alla pengar från sedelautomaten, bytet blev bara 10 700 kronor. Alex blev arg och backade bilen hastigt mot mig. Sedan hoppade de båda ur den.
Jag sprang allt vad jag orkade. Jag tittade över axeln och upplevde att avståndet mellan oss krympte. När som helst skulle de vara i kapp mig.
– Stanna, annars dödar jag dig, ropade någon av dem.
Om jag stannar så dödar de mig inte, tänkte jag. Jag stannade och höjde armarna över huvudet.
– Jag ska inte säga något, försökte jag.
De gav sig på mig båda två. Danilo slog mig i ansiktet, men blev förvånad över sin vän. Det var inte likt Alex att slåss. Sedan höjde någon av dem en halvmeter lång kofot i luften. Jag la armarna om huvudet för att skydda det. Minst tre gånger träffades jag av kofoten i huvudet. I någon eller några sekunder svartnade det för mig.
När jag återfick medvetandet låg jag på asfalten. Danilo stod över mig med kofoten i handen. Jag skyddade mitt huvud från ytterligare slag med armar och ben.
Min vän Dan kom rusande och skrikande mot oss. Danilo och Alex slutade slå mig, och jag tog mig några meter därifrån. Sedan kastade de kofoten efter mig, sprang till sin bil och försvann från platsen.
Dan märkte att jag höll mig om tinningen och näsan. Ur mitt huvud pumpade blod.
– Hur är det med dig? frågade han.
– Jag har ingen känsel kvar i näsan, svarade jag.
Sedan svartnade det mesta för mig. 
På neurologiska intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenskas universitetssjukhus konstaterades att gärningsmännen krossat mitt skallben och skapat en hjärnblödning i vänstra tinningloben.
Läkarna sade att jag hade tur i oturen. Tur som överlevde.

Någon skolstart veckan efter sommaravslutningen på Marstrand blev det inte för mig. De första dagarna av mitt andra gymnasieår tillbringade jag i en säng på Sahlgrenska sjukhuset. Liggande i sängen blev jag förhörd av två poliser. De bad mig kika på bilder på eventuella förövare. Jag tyckte mig känna igen en av dem.
På sjukhuset fick jag besök av Hampus och Dan. De blev förskräckta. Jag var mig inte lik, sa de. Mitt ansikte var svullet och huvudet bandagerat. De hade med sig senaste numret av Café till mig. Det hade jag ingen nytta av. Jag fick varken läsa eller titta på tv för läkarna. Helst inte lyssna på radio eller musik heller. Min hjärna behövde vila och fick därför inte ansträngas.
Jag uppmanades att bara ligga still i sjukhussängen. Det var vansinnigt tråkigt. Så småningom förflyttades jag till Kungälvs sjukhus. Efter nästan en vecka fick jag nog av tristessen. Om jag skulle ligga still ville jag i alla fall göra det i min egen säng.
Men efter någon vecka på mitt pojkrum fick jag nog även av det. Jag övertalade min mamma att låta mig beställa en sjuktransport till skolan. Där blev många glada att se mig. Rykten hade sagt att jag var hjärndöd eller i koma.
Jag kunde bara sitta med som åskådare på mina egna lektioner någon timme om dagen. Gradvis orkade jag mer och mer. Men det blev inte mycket gjort eftersom jag inte fick läsa.
Redan morgonen efter misshandeln hade polisen gripit Danilo och Alex. Jag hade trots misshandeln memorerat registreringsnumret på Alex bil så när som på en siffra.
De båda nekade ändå ihärdigt till att de ens hade varit i Kungälv. Men i bagageutrymmet på Alex Honda fanns en elgenerator och vinkelslip inmonterad – väl lämpad för att exempelvis såga upp bensinstationers kontantautomater. Både jag och Dan hade pekat ut Alex på bilder av eventuella förövare.
Redan i september kallades vi till tingsrättsförhandling. Jag kände mig obehaglig till mods, men också lite nyfiken på vilka de två tilltalade, som satt mittemot mig i tingsrättssalen, var.
Danilo visade sig vara nyss hemkommen från Chile och arbetslös. Alex hade haft för avsikt att påbörja en frisörutbildning i Södertälje den 1 september, bara två veckor efter misshandeln.
De fortsatte neka, men tittade båda skyldigt ner i bänken framför sig. Skyldiga ansågs Danilo och Alex också vara.
Den 14 september dömdes de till 22 respektive 14 månaders fängelse för grov misshandel och grov stöld.

På många sätt är min, Alex och Danilo Johansson Salazars gemensamma historia inte särskilt originell.
När Brottsförebyggande rådet 2009 studerade det som av polisen kallas "gatuvåldet" – de 34 000 anmälningar av misshandelsbrott mellan människor som var obekanta med varandra – visade sig händelsen följa ett tydligt mönster.
För det första var vi alla relativt unga män. Såväl brottsoffren som gärningsmännen i dessa fall är oftast män, till 80 respektive 93 procent.
För det andra är tidpunkten på dygnet väldigt typisk. Drygt hälften av alla de anmälda misshandelsbrotten skedde utomhus på allmän plats på kvällar och nätter – precis som den där augustikvällen i Kungälv. Allra vanligast är att dylika brott sker på natten mot lördag eller söndag mellan klockan 00.00 och 03.00.
Anna Eksten, utredare på Brottsförebyggande rådet och författare till utredningen Misshandel mellan obekanta, menar att anledningen till likheterna är enkel.
– Det är väldigt många män som någon gång under uppväxten, tonåren eller mellan 20 och 30 års ålder, har varit inblandad i någon typ av misshandel i samband med alkohol och fest. Våld är alkoholrelaterat i stor utsträckning och just när det handlar om gatuvåldet är det i synnerhet unga män som slåss med varandra. Kombinationen många, unga och berusade män leder ofta till våld på ett eller annat vis.
Båda parter i en misshandel är ofta alkoholpåverkade. 71 procent av oss brottsoffer är utifrån polisanmälan alkoholpåverkade och nästan lika många av gärningsmännen. I 60 procent av fallen är vi båda berusade. Både jag och Danilo var alkoholpåverkade den 14 augusti 2001.
Att det var just Danilo och Alex som skulle slå mig sönder och samman var heller inte särskilt osannolikt, om man ska tro statistiken. Det var snarare en tidsfråga. Båda var nämligen unga män som hade suttit på fängelse ett par år tidigare.
Brottsförebyggande rådets siffror visar att 87 procent av alla som suttit inne begår nya brott inom tre år. Drygt hälften av dem återvänder till fängelset.

Danilo Johansson Salazar växte upp i Rannebergen i Göteborgsförorten Angered. Hans första skoldag följde hans bolivianska mamma med honom. En av klasskamraterna kallade henne för svartskalle. Danilo blev vansinnig och började slåss. En dålig skolstart som följdes av bråk på i stort sett varenda rast.
Två år senare blev Danilo tvungen att byta skola. Han drömde då om att bli polis när han blev stor. Men under ett studiebesök på häktet ändrades drömmarna. Han upplevde att det var ”dålig luft” därinne. Han, som visste att han var busig, fick känslan av att han själv en dag skulle hamna där.
I stället bestämde han sig för att bli som sin stora förebild, sin storebror. Brodern slogs ofta och för det vann han respekt och popularitet i området.
Danilo skolkade ofta och drog runt på gator och torg med sina kompisar i gänget Los Angered. De hamnade ofta i slagsmål med andra ungdomsgäng eller rasister. Då och då åkte de till Kungsparken i Göteborg, då kallad bögparken, och ”slog bögarna som sandsäckar”.
1991 började Danilo på fordonsteknisk gymnasieutbildning, den enda linjen som hans betyg gjorde honom behörig till. Han stod ut i två månader.
Som 18-åring, 1994, dömdes Danilo till en månads fängelse för misshandel efter ett slagsmål. När han fyra år senare ännu en gång dömdes till fängelse för misshandel fanns hans namn under tio avsnitt i belastningsregistret.
I slutet av 1990-talet gick han en datorkurs i Göteborg och lärde känna den två år äldre Alex. Det var uppvuxna i samma trakter och hade en hel del gemensamma bekanta. Båda hade också ett struligt förflutet. Alex hade avtjänat två fängelsestraff – för rån och förberedelse till rån – ett par år tidigare.
De installerade en elgenerator och rondellslip i bagageutrymmet i Alex Honda Civic. Då och då åkte de till Göteborgs kranskommuner – som Kungälv – och sågade upp bensinstationers kontant­automater för att ”leva loppan” för pengarna kvällarna därpå.

I november 2001 kallades jag, Dan och Hampus till polisstationen i Kungälv. Där fick vi varsin graverad medalj för visat civilkurage. Vi fick höra att det var första gången på drygt 20 år den delades ut.
I efterhand tror jag också att polisen kände dåligt samvete för att de hade bett oss ta oss närmare brottsplatsen och ta registreringsnumret. Deras rekommendationer stannar normalt vid att man bör ringa dem om det finns risk för fara.
Ett par år senare var jag på biografen Palladium i Göteborg. Jag minns inte vilken film jag skulle se, men jag minns väl vad som föregick visningen.
På väg in i biosalongen råkade jag trampa en man framför mig på hälarna. Jag la min hand på mannens axel och bad honom om ursäkt. Mannen vände sig mot mig, men svarade inte. I stället såg han skamsen ut och fick väldigt bråttom framåt i kön.
Mannen jag trampade såg ut som Alex. Skammen och brådskan jag tyckte mig notera tog jag som en tyst ursäkt.
Efteråt funderade jag ofta på vad Alex och Danilo hade för sig numera. Hade domen fått dem på bättre tankar och gjort dem hederliga? Sannolikt inte, gissade jag.
Det fick mig faktiskt också att känna ett uns av skuld. Om jag och mina kamrater hade nöjt oss med att ringa polisen hade misshandeln av mig sannolikt aldrig skett. Danilo och Alex hade rimligen inte heller aldrig åkt fast och dömts till fängelse. Deras liv hade, kanske, gått i en annan riktning. Alex hade troligen flyttat till Södertälje och blivit frisör.
I vintras, tio år efter misshandeln, började jag fundera på dem igen. En snabb koll visade att Alex inte bodde i Södertälje. Båda var fortfarande skrivna i Göteborg. Det tycktes ha gått som jag anat.
Jag ringde ett samtal till tingsrätten i Göteborg och fick veta att Danilo nyligen dömts till nio års fängelse för mordförsök och misshandel.
För Alex verkade det ha gått bättre. Kort därpå skickade jag dem varsitt brev och förklarade att jag ville prata om vår gemensamma historia – och vad fängelsedomen som jag hade en del i hade fört med sig.
Snart kom också ett brev från Kumla­anstalten där Danilo skrev: ”Du är jätte­välkommen hit.” Tre dagar senare fick jag ett mejl från Alex. Han skrev att han gärna vill snacka, men bara på mejl.

Alex har i dag hunnit fylla 39 år. Han skriver till mig att han med jämna mellanrum, och gärna, är på bio. Han har dock inget minne av att vi har sprungit på varandra på biografen Palladium.
– Jag skulle inte ens känna igen hur du ser ut, svarar han.
Trots detta vill jag fortfarande tro att det var Alex hälar jag trampade på – och att hans agerande var ett sätt att säga förlåt.
För hur mycket vi än mejlar varandra nämner han aldrig det ordet. Han verkar visserligen berörd eftersom han blir undvikande när misshandeln av mig kommer på tal. Men det enda han skriver är att det nästan är elva år sedan han satt inne och att han i dag inte vill att folk ska få veta vad han gjorde i sin ungdom.
Jag skriver att jag inte hyser något agg mot honom. Det gick ju efter omständigheterna bra för mig. Jag förklarar att jag numera bor i Stockholm med min sambo Anna och arbetar som journalist. Han önskar mig lycka till i både sambo- och yrkesliv.
– Mejla gärna något som du har skrivit. Det vore kul att läsa, svarar han.
Hade inte just jag blivit misshandlad av Alex hade sannolikt ingen annan heller blivit det. Stölden på bensinstationen i Kungälv var tänkt att bli den sista stöten innan han skulle börja ett nytt, hederligt liv och utbilda sig till frisör.
När han frigavs villkorligt från 
fängelset i juli 2002 – på min födelsedag – lovade han sin flickvän att aldrig mer sitta i fängelse och sa upp vänskapen med flera av sina gamla vänner. Det var länge sedan han och Danilo hörde av varandra.
– Jag skäms över att ha suttit i fängelse, skriver Alex. Man måste lära av sina misstag.
Alex berättar att han efter frigivningen arbetade hårt för att på nytt nå sitt mål, att gå en frisörutbildning. Det lyckades han med. Efter avklarad examen fick han jobb på olika frisersalonger i Göteborg och 2007 öppnade han en egen salong i samma stad. Nu arbetar han med att sjösätta ytterligare en egen verksamhet, ett tryckeri.
– Jag har jobbat hårt. Jag har blivit en helt annan människa, skriver han.
Alex lever i dag samboliv med samma flickvän som han 2002 lovade att han aldrig skulle återvända till fängelse. Han skriver att han lever ett hederligt liv.
– Jag är glad att jag har klarat tio år utan att åka in igen. Det är bortkastad tid att sitta på ett dagislikt fängelse och låta andra bestämma över ens liv. Du har valt ditt mål – att jobba som journalist, jag har nu nått mitt och Danilo har valt sitt.

Besöksrummet på Kumla­anstalten är ungefär lika stort som Danilos fängelsecell, runt tio kvadratmeter. 
I cellen finns skrivbord, stol, hylla, väggfast säng och en 15-tums-tv.
Celldörrarna låses upp klockan åtta på morgonen. Danilo har då en halvtimme på sig att duscha och äta frukost innan det är dags att jobba eller gå i skola. I fängelset råder sysselsättningsplikt. Danilo och 14 andra ”grabbar” på avdelning g3e jobbar i en verkstad, mestadels med olika monteringsjobb. Tre dagar i veckan läser Danilo företagsekonomi.
När arbetet eller skolan slutar vid fyra­tiden lagas middag. Därefter återstår några timmar för träning och umgänge mellan fångarna, telefonsamtal och kortspel. Om kvällarna läser Danilo gärna, exempelvis om sin drömtjej Kylie Minogue. Han säger sig veta det mesta om henne, bland annat att hon 1992 var kär i Dr Alban.
– Det är tråkigt härinne, konstaterar han. Det gäller att göra så mycket som möjligt för att få tiden att gå.
Så här har han bott och levt sedan snart två år tillbaka. Då dömdes han av Hovrätten för Västra Sverige till nio års fängelse för försök till mord och misshandel.
En julikväll 2010 stegade Danilo in i en matbutik på Landala torg i Göteborg och knivhögg en bekant i nacke och hals. Mannen fick livshotande skador. I tidningar beskrevs Danilo Johansson Salazar som en ”iskall knivman” som av svartsjuka förvandlat matbutiken till ”ett blodbad”.
Danilo försöker få till stånd en resning av sin dom i Högsta domstolen. Han menar att han är oskyldig till misshandeln och att mordförsöket enbart var vållande till kroppsskada.
– Jag ska ha ett straff och sitta inne. Jag har begått ett grovt brott, en brutal handling. Men det har inte gått till riktigt så som det beskrivs. Därför kan jag aldrig godta det här straffet.
Danilo hävdar att det inte var svartsjuka som låg bakom. Han var förbannad på den bekante mannen därför att han "snackat massa skit" om att Danilo bland annat bedragit sin dåvarande tjej.
– Jag ville bara skada honom, slå honom på käften. Jag hade inte ens tanken på att döda honom. Om jag hade velat det så hade jag chansen att både hugga ihjäl honom och vrida nacken av honom.
Detta är bara ett av flera våldsbrott som Danilo Johansson Salazar har begått genom åren. Han tycker dock inte själv att han är en våldsam person.
– Ja, jag har skadat många människor. Men jag har latinamerikanskt temperament. Alltså, jag kan bli arg som ett bi. Om någon gör fel mot mig… Jag är öga för öga, tand för tand. Jag vänder inte andra kinden till.
Här på Kumlaanstalten placerades Danilo även efter misshandeln av mig för elva år sedan. Till en början var han intagen på Anstalten Brinkeberg i Vänersborg. Men efter att han nitade vaktchefen där blev han omplacerad hit.
Danilo, klädd i Kriminalvårdens gråblå mjukiskläder och badtofflor, skruvar på sig och hans tidigare lättsamma uttryck blir mer ansträngt.
– Jag ber om ursäkt för det som hände. Det skulle inte ske. Men ni skulle inte få blanda er i våra pengar.
Jag förklarar för honom att jag i dag mår bra, även om känseln i näsan fortfarande saknas. Men efter elva år har jag vant mig. Min tvåprocentiga medicinska invaliditet, som det heter, gör sig bara påmind om vintrarna. Då blir jag rödflammig kring näsan på grund av nedsatt blodcirkulation där.
– Du är ursäktad, säger jag. Du har sonat ditt brott.
Danilo lyssnar nyfiket på mig. Jag frågar hur han tänkte när vi möttes i tingsrätten. Då nekade han. I dag säger han att det var Alex som slog mig med kofoten i huvudet.
– Jag skulle aldrig sätta dit honom. Vi båda visste hur det hade gått till, men man delar på det. Hade bara jag åkt in hade det känts inom mig.
Jag berättar för Danilo om skuldkänslorna som jag har känt inför honom och Alex.
– Jag känner till den för Kriminalvården inte särskilt smickrande återfallsstatistiken, säger jag. När någon åkt in i finkan så är det troligt att den personen återvänder dit – eller på annat sätt hamnar på kant med samhället. Ni gjorde vad ni gjorde, men jag bidrog till att ni hamnade bakom lås och bom, i den där statistiken. Därför har jag många gånger undrat: Hur gick det för er?
– Det har ju gått både bra och dåligt, svarar han.
Danilo säger att han nog hade åkt in i fängelse förr eller senare i alla fall. Han hade då ännu inte lagt det stökiga livet bakom sig på den tiden. Vilket han nu säger sig ha gjort.
– När jag muckade sist bestämde jag mig för att inte åka in igen. Jag ville vara ute och satsa på restaurangverksamhet. Jag har en grym idé, en grej som ingen annan har i Sverige.
Men 2010 återvände han alltså till Kumla. Under sina tre år på fri fot började han dock läsa in den gymnasiekompetens han skaffade sig i tonåren. Via Arbetsförmedlingen träffade han en skuldkonsulent och började arbeta med en handlingsplan för en restaurangverksamhet.
Han vill inte avslöja sin ”grymma” restaurangidé, men berättar att han fått inspiration till den genom många av sina resor i Sydamerika och att den innefattar biljard.
I dagsläget måste Danilo vänta till 2016 innan han kan tänkas bli villkorligt frigiven. Vare sig det blir då eller om han skulle få resning så har han tänkt fortsätta med restaurangplanerna.
I sina drömmars värld skulle hans fria liv även innefatta Kylie Minogue, som han håller på att författa ett brev till.
– Det vore kul att lära känna henne, säger Danilo. Jag tror jag älskar henne mest i hela världen.
I dag är den 44-åriga australiska popstjärnan, enligt Danilo, tillsammans med den spanske fotomodellen Andrés Velencoso.
– Jag är både yngre och snyggare än han, säger Danilo själv­säkert. Och hon behöver ingen kille med massor av pengar heller. Det skulle passa mig.
Återigen knackas det på celldörren. Vakterna meddelar att om fem minuter är besökstiden slut. Då ska Danilo återvända till sin cell. Och jag till mitt hem i Stockholm.
Han säger att det var trevligt att vi kunde ses och prata om det som hände i augusti 2001.
– Vi kanske inte har blivit vänner, men det är i alla fall kul att du har kommit in i mitt liv.

Fotnot: Alex heter egentligen något annat.