Jonas Strandberg: “Därför såg jag alla Nicolas Cage-filmer”

Cafés Jonas Strandberg har sett samtliga långfilmer med Nicolas Cage. Nu berättar han allt.

Jonas Strandberg | Foto: Getty Images  |  Publicerad 2022-10-12 11:59  |  Lästid: 3 minuter

Jag har sett alla långfilmer som Nicolas Cage har gjort. De är i skrivande stund 101 stycken till antalet och jag har sett varenda en. Och jag är här för att berätta om upplevelsen.

Från sin långfilmsdebut 1982 i Häftigt drag i plugget med den minnesvärda rolltolkningen som ”Brads kompis” har Cage släppt minst en film om året, med ett enda undantag – 1985. Detta lär Cage ha känt varit hans livs största misstag som aldrig någonsin skulle få upprepas. Det skulle aldrig någonsin få gå ett år utan att en ny Nicolas Cage-film fanns tillgänglig för allmänheten.

Rekordåren var 2017-2019 då det tre år i rad kom hela sex stycken Cagefilmer per år. Låt det sjunka in. På bara tre år medverkade alltså Nicolas Cage i arton långfilmer. ARTON.

När man är så oerhört produktiv som skådespelare är det extra imponerande när alla filmer är precis lika bra. Dessvärre är så inte fallet för Nicolas Cage. Alla filmer är inte lika bra, tvärtom är flera av dem hemskt dåliga.

För ett par år sedan började jag med ett projekt. Jag tänkte, “Vore det inte roligt om man kunde säga att man hade sett alla filmer som Nicolas Cage har gjort?”. Och det var faktiskt ganska roligt när jag väl satte igång med uppdraget. Tills det inte var det längre.

Jag skulle nog säga att luften började gå ur mig precis efter den svit av kvalitetsfilmer Cage sprutade ur sig på 90-talet. För även om det räcker med att kasta en blick på hans IMDB-sida för att se att det fanns bra grejer även efter Con Air, så måste man förstå mitt perspektiv. Jag kom precis från en svit där ungefär varannan Cagefilm var ren dynga och varannan var bra. Mitt medvetande led av svåra whiplashskador. Dessutom var jag inte ens halvvägs färdig och en bit fram hägrade det allra största hindret. Platsen där många i min… situation, har gett upp.

Nicolas Cages 2010-tal.

Nicolas Cage och Amber Heard i Drive Angry, som definitivt är en film.

När det kommer till de sämre Cagefilmerna tänker de allra flesta på något enstaka överspel här, någon vrålad replik där. Men den värsta perioden i hans karriär äger rum betydligt senare än det kitschiga 90-talet. Någon kanske med värme minns superhjältefilmen Kick-Ass från 2010. Och jo, den är fortfarande underhållande. Problemet är att den följs av hela sju riktigt undermåliga filmer. Då menar jag undermåliga i den bemärkelsen att de är tråkiga och utmattande att titta på. Det är en svit skitfilmer som ingen människa ska behöva ta sig igenom, men som får ett abrupt slut i form av den mycket välspelade, lågmälda Joe (2013).

Nicolas Cage i rollen som Joe i filmen med samma namn (Joe).

Känslan när man tagit sig fram till Joe är som jag föreställer mig att det är att vara nära att drunkna och precis när man tror att allt är över, så når man vattenytan. Det är inte konstigt att Joe är bra. Det är konstigt att den är bra efter en sådan oavbruten, flerårig ström av skräp. Hur någonting av faktisk kvalitet kan dyka upp bara sådär. Jag inte hade klarat projektet utan Joe. För även om den sedan följs av sju-åtta kassa filmer gör det inte så mycket. Vinden i seglen man får av den filmen är av sådan kraft att man med viss lätthet flyger igenom nästa bottenperiod i Cage-filmografin.

Och mina vänner. När man väl anländer till Pig (2019) så känner man att allt varit värt det. Då förstår man hur bra skådespelare man kan bli om man bara tränar väldigt, väldigt mycket. Det är förstås möjligt att uppskatta Pig ändå, vilket också många gör. Men jag tror ändå att min resa gjort att jag tycker om den filmen på en helt annan nivå än de allra flesta andra. Tankarna vandrar till ett reportage om kustjägare jag såg för många år sedan. En del av träningen var att de fick simma i avföring. Någon soldat fick frågan om det inte var äckligt. Han svarade “Jo, men det är väldigt skönt när man slutar.”

Hemligheten bakom att lyckas med ett sådant här projekt är att man aldrig någonsin får ställa sig själv frågan “Vad är poängen med detta?”. För då tappar man övertygelsen och kommer aldrig ta sig i mål. Och titta på mig idag. Om jag aldrig skulle åstadkomma något annat av vikt i mitt enda liv kan jag utan att överdriva säga: “Jag såg åtminstone alla Nicolas Cage-filmer.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-10-13 08:50