Klas Ekman om författardebuten: ”Självhatet fick mig att vilja skriva en roman”

Att Klas Ekman debuterar som författare är förstås en sanning med modifikation. På sätt och vis är han redan en av Sveriges mest lästa författare. Som spökskrivare har han författat biografier åt och med karismafyllda krutdurkar som Tommy Körberg, Ken Ring och Robert Gustafsson. Men nu kommer alltså debutromanen, De kapabla. Klas Ekman är känd som en av Sveriges mest skickliga och garvade kulturjournalister och har bland mycket annat skrivit en lång rad texter för Café, senast porträttet på Henrik Berggren för ett par år sedan.

Debutromanen beskrivs som en thriller som handlar om urspårade otrohetsaffärer och skilsmässor från helvetet, och sägs utgöra ett oheligt möte mellan Bonusfamiljen, True Romance och David Lynch. Café passade på att ställa några frågor till en rutinerad debutant.

Vad handlar boken om? 

– Utan att säga för mycket så handlar den om en väldigt vanlig svensk kvinna och en väldigt vanlig svensk man. De har en affär och vid ett tillfälle tar de ett väldigt snabbt och väldigt dåligt beslut. Och därifrån går saker och ting så långt söderut det går att komma.

Vad fick dig att vilja skriva en roman? 

– Lite självhat, om jag ska vara ärlig. Jag behövde några värre fuck ups än mig själv i bekantskapskretsen. Tyvärr var jag tvungen att hitta på dem.

Har det alltid varit drömmen att skriva en roman?

– Egentligen ja, ända sedan någon läste De tre musketörerna för mig och jag också fick förklarat för mig att någon uppenbarligen hade kunnat leva på att hitta på saker om värjor, onda kardinaler och folk med, för ett barn, oerhört festliga namn (Athos, Porthos och Aramis?). Och det ligger en mängd påbörjade romaner på diverse antika disketter och stendöda hårddiskar sedan någon gång i början av 90-talet.

Just den här började dock med ett Caféjobb där jag intervjuade Jens Lapidus. Han tipsade mig om att han gått en kurs i att skriva kriminalroman och thriller hos en Sören Bondeson. Jag var kass på dramaturgi och ville bli bättre. Sen visade sig denne Sören vara helt fantastisk, så jag hängde mig kvar, inte minst för att få träffa honom varannan vecka, och sen var boken plötsligt ganska klar. Därefter gick det några år innan den gick från ganska klar till klar.

Bonusfamiljen möter True Romance, med en twist av David Lynch beskrivs din bok som – inte en klassisk deckare alltså?

– Nej, den blev nog inte det. Det fanns en fantastisk fransk författare som hette Raymond Radiguet som sa att originalitet uppstår när man försöker göra som alla andra – och misslyckas. Det eventuellt oklassiska i min bok kan nog tillskrivas det. Men jag är personligen inte heller så intresserad av att skriva om kriminalinspektörer eller regelrätta psykopater utan mer om de kassa val vi människor ideligen gör och hur vi försöker leva eller överleva med dem efteråt.

I kontakten med PR-företaget som marknadsför din bok så fick vi veta att du kunde prata om både skilsmässor och återkommande mardrömmar om att döda någon. Var vill du att vi ska börja?

– Skilsmässan är nog egentligen ganska ointressant, jag har nämligen världens bästa och rimligaste exfru. Men personligen mådde jag verkligen inte toppen utan kände mig som ett dysfunktionellt vrak. Så jag behövde några karaktärer som var ännu mer i skiten så att jag inte skulle känna mig sämst. De återkommande drömmarna är om att ”råka” döda någon. Det har jag ofta gjort och sedan har jag vaknat med ett helvetiskt dåligt samvete som kunnat sitta i resten av dagen. Det där har pågått sedan jag var liten. Eventuellt började de med att vi fick läsa Stig Dagermans Att döda ett barn i skolan. Den har även fått mig att köra bil som den långsammaste av pensionärer.

Du har också skrivit länge för Café, vad är ditt favoritminne?

– Ett? Jag hade haft ett helt otroligt mycket tråkigare liv utan tiden på Café. Allt gick att göra! Jag fick ju haka på Håkan Hellström på turnépremiären 2000 och blev strax därefter inspärrad i en lägenhet av Thorsten Flinck. Men allra roligast var att haka på en svensk Loch Ness-expedition. Strax innan jag kom till platsen blev vi förbannade av en engelsk häxmästare som blivit ditflugen av tidningen The Sun. Anledningen till vreden var att de lagt ut en fälla för Nessie. Vi var rätt oroliga innan vi gick ombord – och när expeditionen skulle kolla om odjuret var fångat så råkade båtens propeller fastna i fällan som gick sönder. Som journalist är ju den sortens scener som sända från Gud. Eventuellt kunde den häxmästaren sina saker. En dag såg vi faktiskt något märkligt röra sig i vattnet, men då ville expeditionsledaren åka hem och äta istället.

Vad skäms du mest över i Café-katalogen?

– Det finns ett antal artiklar signerade Jonny Wedin och Jörgen Back som jag är oerhört tacksam över att de är signerade Jonny Wedin och Jörgen Back. Till alla de som har sina gamla Cafénummer sparade kan jag dock säga att det verkligen inte bara var jag som verkade under de där namnen – utan en hel armé av andra människor som garanterat inte vill bli avslöjade. Det var inte heller så kul när tjejerna i receptionen visade ha sett TV3 Direkt en kväll då de smugglat in en kamera till en manlig strippshow i Pajala till vilken redaktionen tvingat mig att ställa upp.

Du arbetade som spökskrivare ganska länge. Hur är det egentligen?

– Lite som att få vara psykolog. För en journalist rena drömmen eftersom du får ställa exakt vilka rimliga eller orimliga frågor du vill bara för att resultatet ska bli så kul som möjligt. Och så är det ju verkligen inte alltid i tidningsintervjuer, då ligger det inte alltid i deras intressen att svara sant och roligt.

Vad är det märkligaste som har hänt i det arbetet?

– Jag var med Ken Ring i Afrika under två intensiva veckor. När jag kom hem var jag ett mentalt vrak och gick till en schaman för att – på goda grunder – få en juju-besvärjelse utdriven.

Du har skrivit åt några minst sagt karismatiska figurer (Tommy Körberg, Tomas Di Leva, Ken Ring) – vem var svårast att jobba med?

– Det var nog också Ken Ring. Han är ju sjukt rolig att hänga med, men det var en helvetesprocess med ständigt inställda möten och bråk om texten och avhoppade redaktörer. Efteråt blev jag inte mig själv på ett tag. Jag vet inte ens om jag är det nu.

De kapabla finns ute den 29 oktober.