5 år: Illustrerad familjebibel av Gud & co (bok)
Mamma kommer från en gammal strikt bohusländsk prästfamilj. Mormor och min morfar prosten var därför mer än förtjusta över mitt stora intresse för deras enorma familjebibel med Doré-illustrationer. Bilderna var underbart traumatiserande. En favorit var den på björnar som sliter sönder små barn, efter att ungarna har retat en profet för att han var flintskallig. Och den grafiska bilden på resterna av Jisebel, efter att hon kastats ut genom ett fönster och kalasats på av hundar, är också oförglömlig. Doré var en mästare på splatter. Jag ärvde boken sedan.
10 år: Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas (bok)
Oöverträffat hämnardrama som drog i gång ett närmast maniskt läsande. Jag älskade den som elvaåring och läste om den häromsommaren. Den var minst lika bra, helt perfekt plottad och upplösningen precis lagom bitterljuv.
16 år: Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (bok)
Inget mindre än en perfekt noirberättelse. Kanske inte lika rolig som Raymond Chandler, men mer spännande. Folk som dömer ut deckargenren borde se Brott och straff för vad den är och göra avbön.
20 år: Pumphusgänget av Tom Wolfe (bok)
Den här boken, tillsammans med samlingen The new journalism och Michael Herrs Dispatches, fick mig att vilja lära mig skriva långa reportage. Jag läste dem när jag gick journalistprogrammet i Göteborg. Utan den skulle jag aldrig ha jobbat på Café och förmodligen inte ens fått ur mig några böcker. Wolfe var otroligt bra på att skildra subkulturer, bland annat för att han koncentrerade sig på vad som gav status inom varje grupp. Och texterna håller än.
35 år: Mord för Annabelle av Patricia Highsmith (bok)
Det här är egentligen inte hennes bästa bok, men jag älskar den för att huvudpersonen är så osympatisk och körd i huvudet. Jag vet att de flesta helst vill ha berättelser om folk de kan identifiera sig med, eller i alla fall känna med, men det är något outvecklat över sådana läsare, tycker jag. Eller så är jag avundsjuk.
Varför är inte de trötta på sig själva? Jag tröstar mig med Highsmith, eller valfri Gillian Flynn-bok om personer som får mig att känna mig lite bättre än de. Det händer sällan ute i det vilda.
45 år: Kim Jee-woon och Park Hoon-jung: I saw the devil (film)
Här, precis som i exempelvis Parasit, finns den där svårbalanserade blandningen av drama och svart humor som är så svår att få till. Jag tycker att en viss absurditet förstärker spänning och skräck, för mig känns det mer verkligt då. Människor är konstiga, och det är bara i fiktionen som vi låtsas som om det finns någon logik i hur vi bär oss åt eller vad vi säger. Här tillåts karaktärerna vara sådana. Det sydkoreanska landslaget i thrillergenren är överlägset alla andra länders.