Annons
Annons

Krönika: Är du hipster eller hockeyrumpa?

Helgläsning. Välklädd storstadskille med koll eller vältränad lantis med keps – vem är du innerst inne? Och vilken manstyp föredrar egentligen kvinnor? Cafés Jonas Cramby har svaren.

Helgläsning. Välklädd storstadskille med koll eller vältränad lantis med keps – vem är du innerst inne? Och vilken manstyp föredrar egentligen kvinnor? Cafés Jonas Cramby har svaren.



Välklädd storstadskille med koll eller vältränad lantis med keps – vem är du innerst inne? Och vilken manstyp föredrar egentligen kvinnor? Cafés Jonas Cramby – en av alla svennar som flyttat till Stockholm och förträngt sitt gamla jag – har svaren.

Krönikan är tidigare publicerad i Café 4/2010, som finns i butik nu. Illustration av Jonas Bergstrand.

* * * * *

Jag tror inte att TV3 hade den demografin i tanke när de började sända dejtingsåpan Ensam mamma söker, men programmets absolut mest hängivna fans finns bland en samling heterosexuella 30-nånting innerstadsmän i Stockholms medie- och modevärld.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Denna samling män ser naturligtvis varenda såpa där man ens kan skymta en person från landsbygden – Ullared, Bonde söker fru, Färjan och Mammas pojkar – men när det kommer till ren, outspädd landsortsexotism finns det ingen mer pålitlig leverantör än Ensam mamma söker.

Dessa innerstadsmän är dock inte ensamma. Den här nya, snälla varianten av vardagssåpor dominerar vår tv-kultur just nu.
När Cafés chefredaktör Jens Stenberg för ett tag sedan frågade Hänt Extras chefredaktör Bengt Gustavsson vilken deras största storsäljare var just nu svarade han, utan att blinka:

– Tv-bönderna i Bonde söker fru. De är i särklass. De säljer bättre än intervjuer med ”riktiga” kändisar.

Att helt vanliga människor har blivit våra nya kändisar beror naturligtvis på den dokusåpatrend som existerat de senaste tio åren, men det som är nytt är väl att det först nu – efter alla överlevare och dokusåpatrash – faktiskt är just “helt vanliga människor” som vi vill se på tv.
Och de som är allra, allra vanligast är männen i Ensam mamma söker.

För det är ju inte de ensamma mammorna som innerstadsmännen jag nämnde i första stycket är mest intresserade av – utan de uppvaktande killarna.
De snällfumliga män som dyker upp till en dejt med tufft geléat hår, knälånga cargobyxor och en kexchokladryggsäck på ryggen. De som gillar Carina för att hon ”är sprallig” eller möjligtvis ”har allt” och som bara vågar berätta hur de känner när de ”tatt en för möe”. De som tränar P13-laget hemma i Sillerud, fredagsmyser i furumöbler och som, naturligtvis, har en vältränad ”hockeyrumpa”.

Där de flesta kvinnor i våra dokusåpor hängt med, förändrat sig med tiden, har dessa braksvennar, dessa hockeyrumpor, stannat i utvecklingen någon gång runt 1991.
Och det är väl därför vi innerstadsmän är så oerhört fascinerade av dem:
Vi var en gång som dem.

När jag flyttade till Stockholm från Västergötland var jag definitivt en hockeyrumpa. Men efter cirka fem minuter i storstan hade jag lyckats göra mig av med alla mina landsortsattribut och bläddrade lika hemtamt som en infödd bland white label-tolvorna i Gamla Brogatans skivaffärer med min nyinköpta vinylväska över axeln.
Det enda jag inte lyckades göra mig av med var Henrik.

Henrik, min gamle kompis från Västergötland, var en ständig källa till genans de första åren i Stockholm. När han var på besök pratade han högt utan att ens verka skämmas över dialekten. Han öste ur sig klyschor om hur ”stressigt det är i Stockholm” eller hur ”ingen verkar gå, alla rusar”.
På förfester med mina nya, välbetalda vänsterkompisar i modebranschen kunde han, utan att ens förstå vilken faux pas han just begått, sätta på Socialdemokraterna med Eddie Meduza (Henrik var, som alla lågavlönade arbetare där jag kommer ifrån, moderat).

En gång, när vi var på väg ut på stan, tog Henrik plötsligt av sig på underkroppen, gick ut i Mälaren tills vattnet nådde midjan utan att ens sluta prata. Vi andra förstod inte vad han gjorde förrän små brunfärgade bojar plötsligt började poppa upp runt omkring honom.

Ja, Henrik var en äkta svenne av den typ som sett i princip likadan ut sedan den norsk-svenska unionsupplösningen 1905: lågprisjeans, munkjacka, trä- eller Foppatofflor, stukad Nikekeps och ett stort, varmt leende så fort man träffade honom.

Jag gillade Henrik, det var inte det, men han passade inte riktigt in i den nya tillvaro jag börjat bygga upp.
Det som slutligen skulle bli slutet för vår vänskap var när Henrik var på besök i Stockholm samtidigt som jag blivit bjuden på en stor biopremiär. Jag slets mellan att vilja visa upp mitt nya glamourösa liv för någon hemifrån och rädslan för att han skulle göra bort mig ännu en gång.

Till slut tog jag med honom ändå. På festen gjorde Henrik stora ögon åt gratisspriten, alla kändisar och all ”könstig mat” när en relativt känd och väldigt homosexuell man kom fram och la armen runt honom.

– Vad har vi här då? sa mannen och smekte Henrik i korsryggen.

Henriks reaktion var lika omedelbar som korkad:
Han gav mannen en stenhård magsopare.
Mannen föll med en duns till marken och började långsamt dra ihop sig som en saltad trädgårdssnigel.
Det blev helt tyst i lokalen.
Jag stod som fastfrusen med ett kycklingspett i munnen och insåg att jag och Henrik hade vuxit isär.
Han var för evigt en hockeyrumpa och jag hade blivit någon annan.

Jag hade blivit en hipster.

Om man lite grovt och generellt skulle våga sig på att dela upp den svenska, moderna manligheten i två läger skulle det också kunna vara i dessa båda typer: hipsters och hockeyrumpor.

Hipsters är den lilla men väldigt högljudda klick män inom storstädernas mode- och mediekretsar som sitter på fik med sina laptops och klagar på att allt de tycker om har blivit för populärt och mainstream, trots att de själva är ansvariga för att det blivit så.
Hipsters är en modernare variant av 90-talets indiepopare som gått på GI-diet så att de får plats i ett par löjligt smala jeans, alternativt bär bredspårig manchester, röda tantglasögon och långsamt äter sig till vuxendiabetes genom att, recept efter recept, laga sig igenom Thomas Kellers kokbok Ad hoc at home.

En sak är dock konstant med hipstern – ”god smak” är hans religion och han odlar en överlägsen attityd mot alla som har sämre smak än honom och de som har likvärdig eller bättre.

Hockeyrumpan, däremot, har ingen smak över huvud taget.
Han läser varken W eller Purple Magazine för att hitta stiltips, nej, han klär sig som sin pappa eller möjligtvis som Foppa. Han har ring i örat och tribaltatuering. Han har visserligen en stor baslåda i sin fabriksnya, BMW (med kjolpaket) men lyssnar bara på How much is the fish? med Scooter.

Hans hem ser ut som om en 90-årig, schizofren lesbisk kvinna har inrett det: sammetssoffa med virkade kuddar, vitrinskåp, repigt glasbord, fondvägg, en enorm (och väldigt dammig) Bose-anläggning från 1992 samt planscher föreställande Natascha Peyre på insidan av garderobsdörren.

Trots allt detta är det alltså denna manstyp de ensamma mammorna, och oräkneliga andra kvinnor, fortfarande vill ha.
Hipsterns avancerade åsikter och moderna attribut imponerar inte ett dugg. Det tjejerna helst vill ha är en ”Carina-kille” – en man som kan byta glödlampa, hålla tal på bröllop, köra barnen till fotbollsträningen och som inte blir generad eller självmedveten när han bjuder på spahelg.

Någon precis som Henrik.

När jag vaknade morgonen efter den där biopremiären satt Henrik i kalsongerna och drack cola och åt kall ostkaka direkt ur förpackningen. Vi hade skilts åt efter magsoparen och jag hade inte hört honom vrida om lånenyckeln förrän vid femtiden på morgonen.

– Fy fan vad kul det var igår, eller? sa Henrik med ett stort varmt, bakfullt leende när han såg mig. Vart tog du vägen?

– Jag gick vidare, sa jag och gick mot kylskåpet.

– Du jag köpte en cola till dig också, sa Henrik och pekade på kylskåpet med gaffeln.

– Nä, du skulle vart med, fortsatte han. Det var hur kul som helst. Du vet den där bögen jag råkade sopa till? Han var ju asskön. Jag följde med honom på efterfest. Det var helt sjukt. Jag spelade Bra vibrationer på pianot medan han låg i ett nattlinne på locket och sjöng.

Han skakade på huvudet.

– Vet du vad jag gillar med Stockholm? Att det är mer okej att vara sig själv här. Det är inte en massa jävlar som lägger sig i vad man gör hela tiden.

Du skulle bara veta, tänkte jag.

– Men jag skulle inte kunna bo här jämt, fortsatte han.

– För stressigt va? sa jag och log.

– Precis, sa Henrik och log tillbaka.

Efter den helgen syntes vi allt mer sällan.
Över åren gick vi från bästa vänner till bekanta till att inte träffas alls och det var därför som jag blev förvånad över hur hårt nyheten om att han gått bort i en bilolycka drabbade mig.
Jag började tänka på alla de egenskaper som gått förlorade hos mig, eller som jag kanske aldrig ens haft.

Henrik var fysiskt stark, okomplicerad och charmig. Han var den typ av människa man inte kunde undgå att tycka om (även om man just fått en magsopare av honom). Han var av naturen social, hade en väl utvecklad humor, ett sunt bonnaförnuft och var oerhört hjälpsam. Om man råkade nämna att man hade ogräs så kom han inrullande med en schaktmaskin dagen efter.
Och jag vet ingen som älskade att stiga upp på morgonen så mycket som Henrik.

Han såg själv till att han hade roligt hela tiden. När vi andra vägde för och emot, funderade och grubblade, så gjorde Henrik allting instinktivt. Han bara gjorde det. Han fattade alla beslut med hjärtat, och trots att det blev fel så ofta blev det på något sätt alltid rätt till slut.

– Jag har alltid önskat att jag var mer som Henrik, minns jag att jag sa till min flickvän när jag berättade vad som hänt min barndomsvän.
Hon tittade på mig och sa:

– Det har jag aldrig hört dig säga om någon annan.


JONAS CRAMBY

[email protected]

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar