Kurt Vile om nya råa albumet och behovet att rensa skallen med Lou Reeds oljud

kurt vile sittandes bland växter

På sitt nionde album (watch my moves) är Kurt Vile herre över alla delar i sin musik. För Café berättar han om skapandet av nya skivan, att finna tröst i musiken och om att få huvudet masserat av rundgång.

Robin Åberg  |  Publicerad 2022-04-15 13:09  |  Lästid: 5 minuter

Kurt Vile har hittat hem, på flera sätt än ett, och det verkar ha gjort den numer rutinerade rockräven gott. Efter åtta album, arton EP:s, samarbeten med bland annat Courtney Barnett, Dinosaur Jr. och John Prine samt intensiva år av världsomspännande turnéer innebar pandemin en icke-frivillig men, att döma av hans senaste platta, revitaliserande paus.

Uteblivna turnéer har inneburit att Kurt haft möjligheten att vara hemma i sitt hus i Philadelphia och spendera mer tid med sin familj och i sin nybyggda hemmastudio. Hemmatiden har inte bara satt sina spår på musiken utan även på det första man möts av – omslaget. Där syns Kurt, iförd en alligatormask, sittandes mellan sina döttrar på en sorts bro i skogen som Kurt kallar sin bakgård.

När man ser intervjuer med Vile är det lätt att få intrycket av att det är en skygg karaktär som gömmer sig bakom sitt långa hår och aktar sig för ögonkontakt. När han då dyker upp på skärmen (sittandes i sitt hem) känns därför en fråga om den fåniga alligatormasken som en bra isbrytare. Så vad är grejen med masken?

– Jag har inte kunnat vara med och fira halloween så mycket tidigare, så mina döttrar var uppspelta och tjatade om vad jag skulle vara utklädd till. Till slut hittade de en alligatormask på internet som såg så fånig ut! Ungefär samtidigt behövde jag fixa en bild till omslaget och var trött på att alla omslag ser likadana ut, mina eller vilken annan rocker som helst. Det är alltid en snubbe med långt hår och gitarr, det blir tråkigt efter ett tag. Så vi tog masken, gick in i skogen och tänkte att vi antingen får ett omslag, eller roliga bilder på oss som försöker få till ett omslag.

Isen var nu bruten, men det var inte heller något större problem. Trots att han under intervjun för det mesta kollar bort är han pratglad, och bjuder på långt mer ingående resonemang (gärna kopplade till några av hans musikaliska hjältar) än vad det sparsmakade pressmeddelandet bjöd på.

Där fanns bara ett litet citat från huvudpersonen där han säger att skivan handlar om ”låtskrivande, texter och om att bemästra samtliga fält inom musiken”. Och för de flesta av hans lyssnare kanske det räcker så, den här skivan låter mycket som den Kurt Vile vi hört tidigare, och det låter bra.

– När det gäller min musikaliska värld kan jag med gott samvete säga att jag är ”the master of all domains”. Jag är stolt över texterna, de är stabila, och speciellt sången är jag nöjd med. Jag utvecklas varje skiva samtidigt som jag försöker förbli trogen mina rötter. Det går fram och tillbaka hela tiden, som att spinna runt i kosmos.

Som lyssnare får man känslan av att enkelheten har en central plats. Stämmer det?

– Det måste vara simpelt och organiskt. Jag är från Neil Young-skolan och om du läser om honom eller bara lyssnar på musiken så har han alltid den fajten. Hans producent David Briggs, som tyvärr gått bort, sa att ”i en studio tar man kabeln, hoppar förbi all fancy elektronik, och kör bara rätt in i bandmaskinen”.

Hur gör du för att inte krångla till saker?

– Jag har nog krånglat till det många gånger. Det är så mycket teknologi, inspelningsmetoder, prata på zoom och i telefoner nu att ens hjärna blir fragmenterad. Det är lätt att konsumeras av det. Man försöker hålla det rått så länge det finns feeling. Jag skriver låtar och har alltid stora planer, men det blir aldrig precis som jag tänkt mig, aldrig.

En sak som brukar sägas om Bob Dylans Blonde on Blonde (Kurt skiner upp när jag nämner Dylan) är att det är det närmaste han kom visionen i sitt huvud. Har du någon egen Blonde on Blonde?

– Jag måste nog säga denna platta, den är rå. Den är ett dubbelalbum, precis som mina senaste fyra, men denna känner jag är mest konsistent, den bryter igenom. De andra är relativt producerade, du märker att det är datorer inblandade, det gör man inte lika mycket här.

En av anledningarna till att denna skiva låter som den gör är att den till stor del är inspelad i den nya studion han byggt i sitt hem, en studio han planerat att bygga redan innan pandemin slog till. Möjligheten att spela in hemma väckte något i musiken han säger sig inte ha fått till på flera år.

– Det var så jag brukade spela in förut, skivorna får en sorts psykedelisk rikedom. Jag har förstått att jag bara får till det när jag spelar in hemma. Jag har inte spelat in i Philly sen Childish Prodigy som gjorde innan jag ens signat till något bolag.  Den här plattan är inspelad här i mitt hus med min producent Rob Schnapf som kom förbi nån gång. Sen åkte vi till hans studio i LA några gånger och spelade och den studion är som mitt andra hem.

Hur mycket är inspelat live?

– Så mycket som möjligt, det gäller att hålla det enkelt och få till känslan. Det är enkelt att bli överväldigad av teknologin, det är något som vi alla gör, men det som verkligen når fram är oftast de enkla grejerna.

Du har döpt din studio till OKV Central, en referens till Hillbilly Central där countrylegendaren Waylon Jennings spelade in sin kanske bästa musik. Hur kom det sig?

– Det är för jag äskar Waylon och är uppväxt med country och bluegrass. I Nashville fick han varken välja producent eller vilka låtar han skulle sjunga så då tog han kontrollen själv och började spela in i Hillbilly Central. Då blev hans musik råare, det är bara att lyssna på albumet Honky Tonk Heroes så hör man det.

Är det så du ser OKV Central, som ett sätt att bli mer rå?

– För mig är det ett ställe där jag kan göra vad jag vill och vara hundra procent jag. Jag gillar också att jobba i Robs studio, det är mitt hem borta från hemma. Det handlar om att omringa sig med folk på samma våglängd och vara helt bekväm med att lägga det man vill utan något eller någon som försöker fucka med ens vision. Jag är hundra procent i min egen värld här och kan göra vad jag vill.

I låten Like Exploding Stones sjunger du ”Dreamin’ of a time when everything rhymed and I was cool, calm and collected”. Är du inte alltid cool, lugn och samlad?

– Jag blir stressad ibland, absolut. Jag var definitivt stressad och ledsen när jag skrev det. Men sen tog jag ut demonerna i låten. Vid en punkt i texten kollar jag på de små vackra ekträden med röda löv och texten går ”sometimes silver linings come in brown and red” vilket är barken och de röda löven. Och man förstår att livet är vackert på något sätt.

När man läser kommentarerna på videon till låten märker man att många finner tröst och blir glada av din musik. Fungerar din musik som en sorts terapi för dig själv också?

– Jag tror att alla mina låtar, det är som en övning. Jag får ut mina demoner och i slutet blir det en vändning till något positivt. Det är en positiv låt och den får en att må bra. När jag skrev den fick jag ut de där dåliga känslorna.

I låten sjunger du även om att rundgången från gitarren masserar ditt kranium. Hur funkar det?

– När jag är hemma gillar jag att lyssna på jazz och läsa böcker men när jag jobbar lyssnar jag mer på noise, som Bill Nace. Han bor här i Philly och spelar med Kim Gordon. Hans senaste skiva låter verkligen så, rundgång som masserar mitt huvud. Den raden kommer nog från att lyssna på den skivan. Nyligen lyssnade jag även på Lou Reeds Metal Machine Music i bilen. Jag gillade den som barn, även om jag aldrig lyssnade igenom hela. Som vuxen så bara rensar den huvudet, ibland behöver man bara lite rundgång.

För den som vill få sitt kranium masserat av rundgång är Kurt Viles nya album (watch my moves) är ute nu. I slutet av april åker han ut på turné och 17 september spelar han på Plan B i Malmö.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-04-15 13:09