Lorentz i stor intervju om nya skivan, terapi och om varför han inte har en 30-årskris

Lorentz står i en bylsig kostym och tittar upp mot väggen. Bakom hans rygg sitter ett par gäster i en pampig matsal under tunga, midnattsblå gardiner och guldmålade stuckaturer och skopar i sig äggröra. I en liten korridor innan man når Grand Hotel Saltsjöbadens Franska matsal hänger en rad kunga­porträtt, däribland Carl XVI Gustaf. På en bänk intill står en stor flaska handsprit. Lorentz ropar dit Sonys A&R, Martin Norman.

– Norman! Kolla in ”Knugen”. 

En halvtimme tidigare klev den fortfarande nyvakne 28-åringen ur en taxi i vårsolen i blött hår, en välanvänd vit jeansjacka och Burberry-halsduk. Lorentz insisterar på att han inte är speciellt modeintresserad, men är trots det ansvarig för en hel generation mittbenor, bylsiga collegetröjor och en mytbildning kring sjalar från Christian Lacroix. I ett land där frisyrer, även våra största rockstjärnors, oftast rör sig inom en andefattig matris innehållande kategorierna kort, långt, lockigt och rakt är de flätor som Lorentz bar i sin lugg för något år sedan så ikoniska att det kommer att skrivas C-uppsatser om dem i framtiden. Han är, vare sig han vill erkänna det eller ej, en stilikon.

När han för några år sedan fick reda på att tvillingduon Say Lou Lou sponsrades av det italienska lyxmärket Gucci när de skulle gästa hans spelning tappade han hakan. Han berättade då storögt i en intervju med Café om hur han skulle lyckas gå samma väg som sina duettpartners.

Lorentz berättade att han drogs till Gucci, champagne och annan lyx eftersom det varit långt ifrån hans verklighet under uppväxten. Inför sin första festivalspelning på Hultsfred köpte en 17-årig Lorentz en pikétröja från Gucci för att fira att han tagit sig någonstans.

Hur går det med planerna på att bli Gucci-ambassadör? 

– Det går oerhört trögt på den fronten just nu. Men vi får se. Jag tycker inte att det känns omöjligt, liksom? Det är dyrt att köpa sin egen Gucci. Det vore skönt att… vad säger man?

Skönt att slippa?

– Skönt att få inta en ambassadörsroll, säger Lorentz. 

Lorentz Berger växte upp på Södermalm i Stockholm vid det då nybyggda området kring Södra station. Familjen bestod av hans föräldrar, två bröder och en syster. Pappan var konstnär. Hans mamma var också konstnärligt lagd, hon målade och spelade trummor. Det var 90-talet, MTV och den gyllene eran för hiphop. På tv rappade Nas och Biggie Smalls, hemma spelade brödernas mamma 2Pacs California love för sönerna, samtidigt som en sexårig Lorentz skrev sina första rap-texter. Lorentz och hans kompisgäng målade graffiti och gjorde beats men var enligt Lorentz själv inget riktigt hiphop-gäng. Hans bröder tyckte att hans Lee-jeans var för smala. 

Trots den modemässiga friktionen hade Lorentz och hans äldre bror Martin Sakarias bara några år senare bildat duon Lorentz & Sakarias. När bröderna albumdebuterade 2009 med Vi mot världen  var Lorentz bara sjutton år. De unga bröderna väckte mycket uppmärksamhet för sin lekfulla och spänstiga tolkning av hiphop. Lorentz lät som om Lil Wayne hade ynglat av sig i Stockholms innerstad och stretchade på alla vokaler tills de slog knut på sig själva.

”Jag kommer inte dementera att jag fick en miljon för min förra skiva.”

Uppföljaren Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast blev hyllad av kritikerna och kallades av många för årets svenska album. En viss typ av hiphop-purister rynkade kanske på näsan, medan publikens smilband töjde sig lika gummiaktigt som duons rim (˝Men vi är upp i köket, Tina/Och vi är fett många här, Kina˝). 

Med lite tid över mellan spelningar satt Lorentz med sin andra bror Oskar och producenten Vito Grasso och lekte med en mikrofon och en dator. Idén föddes om att Lorentz skulle spela in ett soloalbum på tre veckor, mest som en kul grej. Projektet visade sig dock vara lite för lovande för att göras klart på så kort tid. Till slut tog arbetet med skivan ett år, och när Kärlekslåtar kom ut 2014 hann den knappt nå streamingtjänsterna innan det stod fullständigt klart för alla att en modern klassiker hade släppts. 

Sex år senare står världen still. Samma år som Lorentz ska fylla 29 år har corona-viruset lamslagit hela jordklotet. Hemma på Södermalm kliver Lorentz ut på balkongen i det beigegrå vårljuset för att tända en cigg. Han har precis gjort klart det han själv kallar för sitt tredje ”mastodontalbum”. Precis som resten av Stockholm
tillbringar han sina dagar inomhus i lägenheten under den surrealistiska virusvåren. 

– Jag har karantänat på här ett tag, men har behövt göra lite jobb samtidigt, säger Lorentz. 

– Det är lite ovisst, vi får se hur sommaren blir. Men jag har mest planerade grejer för augusti och hösten ändå, så vi får se. Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli. Jag behövde ställa in min releasefest. Vi hade planerat det rätt najs, men vad ska man göra?

Hur påverkas man ekonomiskt som artist av inställda turnéer?

– Det är klart att det blir en stor törn för musikbranschen. I stort. Det är väldigt synd. Det är ofta spelningar och så som man tjänar sina pengar på, liksom.

Hur påverkas din ekonomi av corona-krisen? 

– Min ekonomi?, frågar Lorentz och ler. 

– Den är väldigt personlig. Privat.

Du berättade i en intervju med Fredrik Strage att du fick en miljon för att göra din andra platta. Hur såg det ut den här gången? 

– Sa jag det? En miljon?, skrattar Lorentz. 

– Jag minns inte, men om jag sa det så måste det ju ha stämt. Jag kommer inte att dementera att jag fick en miljon. Men det är ju inte så svartvitt heller, man får budgetar för att spela in ett album, det ska ju gå till folk som är involverade och allt beror på hur dyr produktionen blir och så där. Men ja, det går ju någonstans ihop med hur mycket man streamar också. Det är ju inte som att man får en summa tagen ur intet, liksom.

Jag förstod inte detta förrän nyligen, men jag har fått höra att stipendier och sådant spelar en stor roll för att artister ska kunna överleva?

– Det vet jag inte, jag har aldrig fått ett stipendium. Men det kanske jag borde… jag vet inte, jag har aldrig ansökt om det heller. Det kanske är det man ska göra nu i corona-tider.

Lorentz nya album heter Krig och fred, och som den Tolstoj-refererande titeln vittnar om rör det sig om stora ambitioner även denna gång. Men Lorentz tredje solo­album är en tajtare historia än sist, alla hans infall och idéer nedkokade till elva smärta spår. Själv beskriver han det som ett bokslut. 

”Jag ville inte fega. Jag tycker att jag lyckades att komma in med högre pretentioner än vad folk hade innan.”

– Jag vet inte hur mycket av en idé kring albumet det fanns innan vi började, men vi hade namnet. Krig och fred. Skivan handlar väl om kriget, den inre dialogen man har med sig själv. Kriget i relationer man har. Men det är också krigs­musik, att gå ut i krig mot – jag vet inte, lite allt möjligt. Och freden är väl att komma till freds med sig själv. Att någonstans vara cool med att det är så här det är att vara människa. Det är som om man har kommit fram till slut. Det känns som om den sista delen av de här tre albumen är resultatet av att allt blev bra till slut, säger Lorentz och kväver en hostning. 

– Hur mycket av det som sedan framgår i skivan är svårt att säga. Det är svårt att ha en objektiv bild av vad skivan handlar om, för det känns mest som om det är mitt liv. Man försöker få en helhet som är så komplex som möjligt i musiken, men man vet ju inte hur mycket man får med och vad man missar till slut.

Den här skivan är den första som Lorentz producerar i princip helt själv. 

– Jag har en kompis, Alexis Weak, som frågade ”Vad är nästa steg?” efter att jag hade spelat på Annexet. ”Nu kommer du att bli som Eminem och producera nästa skiva själv.” Jag tog det kanske lite för bokstavligt, det tipset˝, berättar Lorentz. 

– Jag har alltid varit involverad i producerandet: vilka samplingar som används, vilken känsla det ska vara. Men det här med hantverket att verkligen göra allting själv, det har jag inte gjort förut. Nu började det mer som en lek. Jag har suttit bakom folk i studios och sett hur det går till och tänkte lite att hur svårt kan det vara? Det första beatet jag typ gjorde är låten Du vill inte missa det här, så det här är verkligen mina första låtar. Vilket är kul, det finns en stolthet i att ha producerat den själv.

Om man läser på Lorentz Wikipedia-sida så står det: ”År 2014 gjorde han sin solodebut och släppte guldsäljande albumet Kärlekslåtar som fick Grammis för årets hiphop/soul.” Det är naturligtvis ett sätt att beskriva det. Men sanningen är också att Lorentz debutalbum var den typen av skiva som nästan inte görs längre, en skiva som spränger gränser och omdefinierar allt som kommit dessförinnan. För även om Sverige spottar ur sig hits och stjärnor både lokalt och internationellt så var Lorentz debutalbum Kärlekslåtar  ett album av den typ som blir ett med sin samtid.  

Sommaren 2014 gick det inte att undgå Lorentz. Hans tolkning av r´n´b dundrade fram på klubben, i parkerna, i folks vita hörlurar. Smattrande trummor, autotunade refränger och melanesisk körsång som snurrade runt, runt, runt. Frasen ”Leva life” skreks från balkonger och dansgolv, blev ett livsbejakande mantra skrivet i natthimlen av brandgult mimosa-färgade bokstäver. Textrader om nattliga yoga-sessioner, champagne som smärtsläckare och Göran Greider fick honom att bli en hel generations röst. Precis som brukligt när någon vänder uppochned på saker och ting så stod också en hel generation och undrade vad exakt det egentligen var som pågick. Låttitlar som bestod av en smilie eller namnet på en torrent-fil, uppskruvad autotune och diftonger som slingrade sig runt lyssnarens förvirrade öron. Antingen älskade man det, eller så hatade man det. Lorentz blev en rockstjärna av klassiskt snitt. Fem plus-recensioner överallt, utsålda turnéer, en egen parfym, rykten om bråk med Yung Lean utanför en nattklubb och om romanser med artistkollegor som Little Jinder och Fiona Fitzpatrick. 

Mitt i stormens öga stod en 22-­åring i vit collegetröja och ryggsäck. 

– Det är typ först på senaste tid som jag har förstått att folk verkligen lyssnade. Det är kul att höra av folk att vissa låtar var sådana som man växte upp till och så. Jag har aldrig tänkt på att många i min ålder blev vuxna till musiken. Det är ändå häftigt att det formade tiden då vi växte upp. Det är en mäktig känsla. Jag tror att jag har underskattat det lite.

Hur var det att vara så ung och bli utsedd till din generations röst? 

– Det var fett ändå. Jag ville verkligen inte fega. Jag ville göra stora egna spelningar, komma in med högre pretentioner än vad folk hade innan, att verkligen vara artist och göra det stort. Och det tycker jag att jag lyckades med. Och sedan har jag inte tittat tillbaka.

Lorentz musik blev den typen av musik som spelades på förfesten, på nattklubben, på efterfesten. På sms-svenska sjöng han om glittrande nätter och dimmiga dagar. Hans sätt att besjäla sin stad fick liknelserna vid Håkan Hellström och Ulf Lundell att dugga tätt. Stockholm hade fått sin motvillige hovsångare.

– Efter min sista skiva med min bror så fick jag någon sådan grej om att jag inte skulle nämna Stockholm i någon låt. Jag ville försöka komma bort från det. Det känns som om musiken jag gjorde med min bror var väldigt förknippad med Stockholm. Sedan så var det den där Håkan-liknelsen också. Men nu jag håller faktiskt på och jobbar på en låt som heter Stockholm, fast åt en annan artist. Men det är svårt ibland att se sin stad utifrån. Vad som är fett med den och vad man går miste om.

Oavsett vilka geografiska koordinater som anges så utspelar sig Lorentz musik ofta i ett förhöjt tillstånd. Han har pratat om ambitionen att fånga känslan av natten som aldrig tar slut, kvällarna som är en lång rosatintad feberdröm. 

– Så har det varit. Jag tror att jag har dragits till att göra musik som speglar det på något sätt. Men just nu så känns det inte som om det där med att vara ute eller vara på klubb är lika närvarande i det jag gör. Men det finns nog väldigt mycket av sådant ändå på skivan. Men jag tror inte jag har använt ordet ”klubben” eller så på ett bra tag. Men det är klart att festen är ett bra ställe att utgå från om man ska skapa˝, säger Lorentz.

– Musik är också vägen till gränslöshet liksom. När jag lyssnar på musik så blir jag taggad, oavsett om det är klassisk musik eller rap. Glad musik, tung musik eller whatever så får jag mycket bilder i huvudet och starka känslor, och det är kopplat till fest någonstans. Att man blir taggad. Det är klart att fest och musik går hand i hand. På gott och ont, för man blir ju taggad på att… det är som en kick också med musik. För mig i alla fall.

Ett av spåren på hans nya skiva heter MCR och tycks handla om den andra sidan av feberdrömmen. En hotfullt mörk melodi om grå himlar och långa sms. Men framför allt är det en låt som innehåller textrader om pillerburkar, ”upphackad Coca-Cola” och textrader som ”Jag behöver en line, en G&T och en lime”. 

Är det svårt att hålla balansen om man hittar inspiration i att gå ut?

– Nu är det länge sedan jag kände mig inspirerad av att gå ut på det sättet, jag tänker mer att musik och fest är sammanlänkat i känslan. Musiken ger någonting som är en kick. Om man kollar på konstformen i stort. Men jag hittar inte inspiration i att gå ut längre på det sättet. Det är nog bara att det dyker upp när jag skriver.

Lorentz andra skiva Lycka till  föregicks av ett långt arbete. Debutalbumet som soloartist började som ett kul sidoprojekt med några kompisar, men hade vuxit till ett massivt arbete. När Kärlekslåtar sedan exploderade följde ett intensivt turnerande, med en huvudperson som ville göra det mesta av sin roll som Sveriges store popprins. När det väl var dags att göra en andra skiva var Lorentz slut. Under turnén hade han brutit med folk han hade arbetat med, samtidigt som ett förhållande inte funkade. Studiotider sköts fram eller avbokades, låtskrivandet stod still. Lorentz har själv berättat om hur han gick i ide och sov i flera månader. Efter en misslyckad inspirationsresa till Tokyo fanns till och med tankar om att skita i allt och lägga ner musiken.

– Jag vet inte, det var en väldigt stor parentes i mitt skapande efter min första skiva. Det gick inte att skapa. Men det var bara då. Innan och efter förra skivan så har det aldrig varit några problem att skriva. Men det känns som om det har varit enklare än någonsin att skriva och vara närvarande i det jag gör nu.

Måste du vara på en bra plats i livet för att skriva? 

– Ja, jag skriver under på det.

Du tror inte på konstnärsmyten om att man måste må dåligt för att göra stor konst?

– Nä, när jag mår piss så är det mest förlamande. För mig kommer skapande ur att man mår bra och är taggad. Det kommer ur något positivt. Sedan kan ju låten man skriver handla om annat. Men för att vara närvarande så handlar det för mig om att må bra. När folk säger att de gör låtar när de mår dåligt så kanske det handlar om att de är lite ledsna och plockar upp en gitarr. Jag vet inte vad folk menar med att må dåligt. Men de senaste åren har skapandet gått ännu mer ihop med mitt eget liv. Det finns liksom ingen gräns mellan att vara människa och att skapa.

”Musiken är vägen till gränslöshet. Fest och musik går hand i hand. På gott och ont.”

Lorentz har, som en av ganska få svenska artister, lyckats väva en mytbildning kring sin egen person. Lorre, Loso, Losobaby, Lorrelight, Loso Yamamoto, Doggfather – alla smeknamn på en och samma person som med sitt språk, självförhävelser och stil har gjort honom till en tydlig karaktär. Komikern Daniel Hallberg imiterar Lorentz maner, Södermalms­kids hans flätor och det räcker med att uttala ”albatross” på ett visst sätt för att folk ska förstå vem man pratar om. Alltifrån hans elastiska diftonger till hans frisyrval har blivit omdiskuterat. En självmytologisering, med ett ironiskt leende i mungipan. Men Lorentz menar själv att det inte rör sig om en uttänkt persona. 

– Jag skriver aldrig utifrån en karaktär, utan jag skriver utifrån mig själv. Det är något som verkligen har varit viktigt för mig. Sedan är det ju alltid upp till folk hur de tolkar och vad de läser in. Det får vara lite ett mysterium också. Det ska inte vara för tydligt heller, vad som är vad. Att tänka att vissa låtar handlar om den personen, fast det handlar om en annan. Det kanske bara är en idé som passade att prata om på det här sättet. Man ska inte glömma bort att musik är en form. Vissa saker går att göra i formen och vissa saker inte.

Du skiljer inte på artisten och privatpersonen Lorentz?

– Nä, jag känner inget behov av att dela upp det, och ser inte vad det är för grej att dela upp. Det är bara en del av mitt liv och jag ser det inte som något externt. Jag tycker att allt går ihop på något sätt. Jag lever mitt liv och jag gör musik. Jag jobbar inte som artist, vilket det verkar som om många gör. Folk som har ”jobbar som artist” i sin Instagram-bio. Det finns jävligt många sådana artister. Men jag jobbar inte som artist. Det är mitt sätt att leva, tror jag.

En del av Lorentz storhet är hur han gav (framför allt) män ett nytt språk om känslor och kärlek. Hans texter har ofta beskrivits som hudlösa, nakna och självutlämnande, men utan självömkan. Där det kan finnas något sunkigt över singer-songwriters som besjunger sin obesvarade kärlek skriver Lorentz både kärlekslåtar och uppgörelser med sig själv med en ärlighet som rymmer både kaxighet och ömtålighet. Mycket har sagts och skrivits om att Kanye West och Drake för drygt tio år sedan började göra självutlämnande r´n´b om sitt eget (svullna) känsloliv, men ofta har man fått känslan av att de nakna textraderna från megastjärnorna oftare handlat om ett sårat ego än om riktiga sår.

Lorentz har under sin karriär återkommande sjungit om svåra känslor. Låten Nike från albumet Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast tillsammans med sin bror är en uppväxtskildring där han sjunger: ”Jag grät mycket för mammas ångestattacker/att de lät mycket/jag brukar rymma hemifrån och jag går bara till gården om jag ville därifrån/det var svart himmel och hon sprang efter mig i bara nattlinne/hon sa Lorre kom tillbaka men jag ville inte komma tillbaka när/jag hade Nike-loggan snaggad i nacken boy”. På låten Demons  från förra albumet sjunger han om att han ”fightat mina demons/jag har varit i the dungeon”. På nya albumet hittas titlar som Lostboy. I intervjuer har han flera gånger pratat om att han har nära till stora känslor.

– Jag tror inte jag ser på musik som terapi. Även om det kan vara terapeutiskt att man lever ut sina känslor och så. Jag har inte sett det som terapi när jag har gjort musik. Jag började inte göra musik av den anledningen, eller för att skriva av mig på det sättet. Jag tror mer att jag har dragits till själva konstformen, mer än att det ska vara ett verktyg för något annat, säger Lorentz och funderar. 

– Men det blir nog enklare att förstå livet om man sätter kapitel genom en låt eller så, man ser tider i sitt liv som små kapslar. Så det blir på något sätt enklare att förstå sig själv, kanske. Och få perspektiv på sitt eget liv. Men om det verkligen är terapi att skriva, det vet jag faktiskt inte. Men jag kan känna när jag har spelat in vissa delar av den här skivan att det har blivit en terapeutisk upplevelse. Man känner något väldigt starkt och släpper det ändå ifrån sig. På något sätt har det lättat lite. Så det kan finnas någonting där.

Går du i terapi? 

– Nä.

Är det något du funderar på att göra? 

– Alltså, jag läser ju mycket själv och jobbar mycket på självutveckling och vet vad jag har för problem med mig själv – och jag tycker att det är en del av livet att utveckla sig själv och försöka nå sin potential och övervinna hinder. Det har alltid varit en stor grej för mig. Att gå i terapi motsäger inte det på något sätt men… jag skulle absolut kunna göra det, jag har varit och testat på terapi förut. Men jag ser det inte som terapi eller ingen terapi. Man kan jobba på sig själv på en massa sätt. Men det känns rätt bra at the moment.

Den andra cigaretten för eftermiddagen släcks och Lorentz stänger igen dörren till sin balkong. Med all nyvunnen fritid han har fått under virusvåren säger han att han funderar på att göra en skiva när han ändå har tid över. Annars är hans planer att koncentrera sig på sitt eget nystartade skivbolag. Han har bland annat sajnat en grupp som han skriver låtar tillsammans med. 

– Jag har redan idéer om vart jag vill gå någonstans efter det här. Men det känns för tidigt att säga. Det blir alltid att man säger typ, ”jag tror på en countryskiva” i intervjuer och så blir det fokus på det. Men jag tror att skriva poesi är min nya grej, säger han.

– Det är ett annat sätt att skriva. Var man sätter stopp och hur många ord man använder, det är en annan typ av rytm. Som en som jag skrev på fem rader nyligen. Man kan inte bara lägga till en sjätte rad, hela rytmen försvinner då. När man gör musik så…

Han avbryter sig själv.

– Det är kul att jag sitter och pratar om poesiteknik efter en dikt.

Du har ingen åldersnoja då?

– Alltså, den kanske kommer. Men ingen konstant grej. Jag tror att jag tidigt började tänka att jag snart kommer att vara över trettio, så jag har jobbat på det ett tag. Alla kommer ju att bli äldre, man måste hitta en förebild i att bli äldre.

Vem är din förebild? 

– Jag kollade på Shutter island i går, och tänkte att Leonardo DiCaprio är typ trettio i den filmen. Jag tar rygg på honom i hans utveckling.

Du slog igenom väldigt ung och kallades länge för ett underbarn. Hur är det då att bli äldre? 

– Det är kanske därifrån det kommer med DiCaprio också. Att jag tänkte att han också har varit ung stjärna och så. Jag relaterar starkt till det.

Jag läste någonstans, i DN tror jag, om…

– Jag är ett underbarn!, avbryter Lorentz. 

Ursäkta, jag ska undvika preteritum-form. Men jag läste att du planerar att byta tilltalsnamn till Berger, ditt efternamn, när du har fyllt trettio? 

– Shit, jag har inte tänkt på det där på ett tag. Men jag har inte tänkt på att ändra plan heller, så att säga. Jag kan gilla att folk ska kalla mig Berger, säger han. 

– Och jag kan tänka mig att det väntar en annan livsstil efter trettio, faktiskt. Men det är ingen kris!

Credits:

Fotograf: Andreas Johansson / Agent Bauer
Stylist: Gorjan Lauseger  
Grooming: Sandra Wannerstedt / Mikas Looks